Bultande smärta, det var allt vad han kände. Smärtan fanns överallt, tog upp hela hans kropp och sinne och föste bort allting annat. Det var olikt någonting annat han någonsin känt, så kraftfullt och överväldigande. Även om han lyckats återfå medvetandet under färden tillbaka till Civitas så kändes allting som ett töcken, som om han befann sig under vatten, och oavsett hur mycket han försökte simma till ytan så kom han ingen vart.
Han kunde se tecken av att staden nu var nära, men kunde inte riktigt ta in det hela. Han ville bara att smärtan skulle försvinna, att han skulle få lägga sig ner och vila, sova tills allt var bra igen. Han visste dock, trots sitt mörbultade stadie, att det var det var bland det allra värsta han kunde göra. Så han försökte envetet klänga sig  fast vid omvärlden för att inte tappa medvetandet ännu en gång. Lärorna som han samlat på sig under sin tid i Civitas satt nu djupt rotade inom honom och kom väl till pass. Så länge han var vid medvetande så skulle hans helande kraft också kunna hjälpa honom att läka, om än han inte aktivt kunde styra den i nuläget. Så länge han höll sig vid liv så skulle han bli bättre. Och han vägrade ge upp.
En plötslig våg av smärta slog emot honom när hans sida hårt slog i marken och fick honom att kvida. För en stund så blossade alla brännande smärtsamma områden upp inom kroppen, som han så envetet försökt att släcka. De hade stannat, det måste betyda att de var framme? Han försökte öppna ögonen och fick efter en stund syn på en bekant figur som stod bredvid honom. En liten grönbrun figur.

(Daphne. Ivo, Flippa och Lupin är också närvarande)

"Ivo.. Lupin.. Fli?"
Hon mötte flocksyskonen med en frågande min innan hon fick syn på den de bar med sig.
"TIMO!"
Utbrast hon och skyndade sig fram till sin vän och kollega då han placerades på marken.
"Åh gudars, åh gudars.. vad har hänt? Såg ni något? Var hittades han? Hur mycket blod har han förlorat? FIFI!! Fifi det är Timo!"
Timoteij hade lämnat dem tidigare för att se till en skadad som var oförmögen att ta sig fram till staden själv. Men hans återkomst hade dröjt och Daphne hade kanske börjat oroa sig om hon haft minst sekund över till det. Men när både Keno och Arianell också var iväg hade hon haft helt fullt upp med patienter och inte reflekterat över Timos långdragna frånvaro. Inte förrän Fifi fällt en något irriterad kommentar om att han dröjde, men även då avbröts all djupare reflektion av ännu en stukad tass och någon som klivit på en handlares tappade glasvaror och ett mystiskt fall av matförgiftning. 
"Timo, hör du mig?"
Hon försökte finna och hålla hans blick, såg att han kämpade med att hålla sig vid medvetande. Han hade flera fula sår, men mest illavarslande var absolut de två stora punkteringarna i hans sida. Den värsta blödningen tycktes ha stillats, antagligen av Timos egen kraft, men bara för att blod inte rann i pälsen på honom betydde det inte att han inte blödde invändes. 
Daphne hade aldrig behandlat livshotande skador förr, och hon hade absolut föredragit om hennes första gång inte behövt vara på en vän. Att hon brydde sig om den sårade vargen framför henne gjorde det betydligt svårare att koncentrera sig.
"Timo, håll dig vaken lite till, kan du berätta för mig om din familj? Uppe i bergen i väst?"
Det var viktigt att han höll sig vaken lite till. Hon påbörjade processen med att försöka känna av hans skador med sin kraft, hitta vad som var mest akut.
"Snart ska Fifi hjälpa dig sova säkert, men vi behöver dig här lite till så kan du berätta om dina syskon för mig snälla?"

Han kunde höra Daphnes panikslagna stämma alldeles intill sig, men hade svårt för att fokusera på vad hon exakt sa eller vad han skulle svara. Hans familj? Syskon? Varför skulle han prata om dem nu? I vanliga fall så hade han nog gjort detsamma mot någon annan i hans situation, försökt distrahera dem och hålla dem vid medvetande, men var det inte viktigare saker han kunde fokusera på? Han var väl medveten om vad som var på väg att hända, kunde känna varje litet fel i kroppens funktioner och visste allt för väl vid det här laget vilka konsekvenser det kunde orsaka. Var det ingenting han kunde göra för att hjälpa Daphne i rätt riktning istället?
Kylan infann sig inte långt efteråt, först i huden runt om skadorna, för att sedan sakta börja sprida sig vidare. Och med ens visste han vad han behövde säga.
''Kall'' fick han till sist ur sig med en svag och darrig stämma. Han själv, likt Daphne, visste att det i samband med hans skada var ett väldigt tydligt tecken på att han höll på att hamna i ett chocktillstånd. Det var inte alls ett bra tecken då det tydde på att han hade förlorat ganska mycket blod. Kylan spred sig sedan snabbt genom hela hans kropp tills dess att han riktigt huttrade av frossa. Hjärtat slog i snabb takt i ett försök att få blodet att cirkulera tillräckligt till de viktigaste organen, och han kunde inte göra annat än att känna varje liten del av sin egna kropps kamp mot skadorna och blodförlusten. Det var en väldigt märklig och skrämmande känsla, speciellt när det handlade om honom själv, att känna hur koppen kämpade för att hålla sig vid liv i takt med att han kände sig allt svagare. Alla instinkter inom honom ville åtgärda skadorna, hela dem och bli bättre, men kraften lydde honom inte. Antagligen så var den ändå anledningen till att förloppet inte gick ännu fortare och att han fortfarande hade en chans att klara sig, men i stunden så kändes det endast frustrerande, och snart hjälplöst.

Chaibos. Timo svarade henne med enbart ett ord och det var inte en bra sådant. 
"Fällar. Hämta Fällar, för att hålla honom varm och lugn!"
Orden riktades tydligt till marulvsfamiljen. Timo var på väg in i chock och hon rättade till hans huvud så att eventuellt kräks inte skulle riskera att hamna i luftvägarna.
Hon hade precis börjat få sig viss överblick av hans skador då de återvände tillsammans med Fifi och alla lediga fällar. Försiktigt la de upp honom på en av dem, reste hans bakdel något högre än huvudet, och bäddade om honom med ytterligare en fäll.

Hon var ingen mästare på att hela än, varken speciellt snabbt eller uthållig, så hon var tvungen att fokusera på de mest avgörande platserna. Timos egen kraft tycktes ha stoppat blödningen men hans skador var ändå allvarliga, och han hade förlorat mycket blod.
"Jag försöker läka ut det djupaste, men det går inte att tvätta där inne och vill inte läka inne smuts och infektion."
Tänkte hon högt. 
"Vi behöver antiinflammatoriska örter till förbanden, jag varken kan eller borde läka honom helt."
Konstaterade hon. Hade börjat jobba nu, de stukade lederna i benen, de två punkteringarna i hans sida. 
"Är det något jag missar Timo, är det något du känner som jag inte sett?"
Desperat sökte hon hans dimmiga blick. Han behövde vila, fick inte bli stressad, orkade han inte svara fanns det ingen orsak att hålla honom vaken. Fifi kunde söva honom säkert.

Smärtan som uppstod när de flyttade på honom fick honom att kvida och gny. Han hade egentligen velat skrika, men energin till det fanns inte i kroppen. Det brände och värkte något otroligt i sidan vid varje liten rörelse och han visste inte vad han skulle göra av sig själv, ville bara få ett slut på det. Rörelserna fick även ett plötsligt illamående att stegra men tacksamt så blev hans kropp stilla innan det blev honom övermäktigt. Huttrandet avtog något, om än inte helt, av de fällar han fick runt om kroppen och huvudet började sakta men säkert att kännas lite klarare igen. Om det var på grund av att de hjälpt hans cirkulation eller börjat hela honom kunde han inte avgöra dock, men antog att det var någon kombination av både och.
Han försökte fokusera på Daphnes stämma intill sig när hon pratade om hans skador, men det var svårt att hålla fokuset nog länge för att urskilja exakt vad hon sa utan fick endast enstaka ord till sig. Infektion, antiinflammatoriska förband. Ja, smart. Efter att ha arbetat med Daphne i flera månvarv nu så hade han kommit att lita på hennes professionella kunskap, speciellt den teoretiska. Mellan henne och Fifi så var han nog i goda tassar, om än hans odds onekligen hade kunnat se bättre ut med någon mer erfaren helare på plats. Han tvivlade dock inte på att hon skulle göra sitt bästa.
Hans sinne började kännas allt grumligare, som om han var i ett enda stort töcken som hotade överväldiga honom allt mer för varje sekund som förflöt. Förhoppningen om stillhet och ett slut på lidandet kändes allt mer tilltalande.
Då hon påkallade hans uppmärksamhet igen så försökte han öppna ögonen för att se på henne, efter att ha glidit allt längre bort från medvetandet, men det var svårt. Svårt att uppfatta omgivningen, svårt att tänka, svårt att inte känna att allt var övermäktigt. Vad kände han som hon inte sett? Smärta? Han försökte verkligen fokusera på vad som fanns bakom smärtan dock, vilka processer som indikerade att de inte fungerade som de skulle i kroppen, annat än de som började återhämta sig under vännens helande kraft. Där. Bultande, försvagat.
''Tarmen...''. Det ensliga ordet framkallade en hostattack som fick honom att riktigt kvida under smärtan som den förvärrade. ''En reva...hotar brista'' fick han fram mellan hostningarna. Om den brast så skulle han definitivt drabbas av en infektion, en som hans kropp nog knappast skulle orka med att bekämpa i nuläget.
''Söv mig...orkar inte mer'' fick han sedan fram med en bedjande stämma. ''Snälla''. Han lät svag och riktigt desperat över att få undkomma smärtan och alla andra övermäktiga känslor.

Tarmen. Hur kunde hon ha missat det? Hon hade varit för fokuserad på skelettet och luftvägarna, på cirkulationen. Trodde verkligen att när allt det var lugn hade de varit okej att flytta på honom. Hon ville inte tänka på hur snabbt han kunnat krascha om stötarna från deras ombäddning av honom fått tarmen att brista. 
"Förlåt, du ska få sova nu, det kommer bli okej."
Men just nu var inte tiden för självrannsakan, hon behöver fokusera. Genast lät hon kraften jobba på att läka de inre organen, alla svullnader och revor. Sånt man behövde deras kraft för att upptäcka, sånt som inte vem som helst med kunskap kunde behandla. Samtidigt lät Fifi sin älvsand försätta Timo i en mjuk slummer, milt paralyserad för att inte störa deras arbete - samt för att mildra smärtan. Hon hade redan med sin bestämda natur fått Fli med familj att gå undan lite, ge dem utrymme och lugn att arbeta. Daphne hade inte tid att se upp emot dem, även om hon hade velat ge dem en lugnande blick. Att läka Timo tog allt hennes fokus.

Till sist så omslöt äntligen sömnen honom, lättade på tortyren som höll hans kropp i ett fast grepp och tillät honom att slappna av. Han slappnade av, och gjorde därmed säkerligen jobbet lättare för Daphne och Fifrildi där de kämpade för att rädda hans liv.
Slummern var dock inte endast fridfull, utan kantades av mycket oro och besvärliga drömmar. Drömmar om vad som skett honom och påminnelser om smärtan som fortfarande fanns kvar i kroppen. Skratten, gliringarna, elektriciteten, hornen. Allt spelades upp om och om igen utan stopp.
När han äntligen vaknade med ett ryck så var han alldeles kallsvettig, men om det var på grund av mardrömmarna eller kroppens skick kunde han inte avgöra. Smärtan i kroppen var fortfarande avsevärd, men inte alls lika överväldigande eller barbarisk som innan. Smått förvirrat och yrvaket såg han sig omkring i det lilla tältet innan han lyckades fästa blicken vid Daphnes ryggtavla där hon stod och fixade med någonting.
''Daphne''. Rösten var låg och raspig när han försökte tillkalla hennes uppmärksamhet. Halsen och munnen kändes torra som sågspån och det var svårt att ens kunna forma någon form av ord. ''Lite vatten?'' fick han ändå ur sig. Kroppen kändes otroligt uttorkad, vilket nog inte var så konstigt egentligen.

Helst hade Daphne bara suttit vid Timoteijs sida och vakat hela tiden, men som en av enbart två helare på plats tilläts det inte. Konstant var där nya uppgifter och det var svårt att ens ta in och smälta vad som hänt i de få pauser hon fick.
Så fort hon hade någon liten syssla som inte var platsspecifik såg hon till att göra den intill Timos bädd, och då hennes pass tog slut valde hon att stanna. Fifrildi sa att hennes sand borde sluta verka när som helst och Daphne ville verkligen vara på plats då Timo vaknade. Speciellt om hon gjort något fel som behövde rättas till omedelbart.
Då vännens hesa med högst igenkännliga stämma viskade hennes namn kunde hon inte hindra en lättnades suck att lämna henne. Hon såg på honom med ett försiktigt leende och sköt fram en liten skål med vatten. Hela hennes bakdel gungade smått, det var omöjligt att hindra.
"Men ta det långsamt."
Förmanade hon. De visste inte säkert hur han såg ut på insidan, även om hon trodde sig ha läkt allt akut så kunde något i hans inre fortfarande vara mycket ömtåligt.
Hon var trött, både emotionellt och fysiskt, och kraften kändes svag och avlägsen. Ändå kunde hon inte hindra sig från att lägga en tass på hans skuldra medan han drack och försöka känna efter hur kroppen hanterade det. Om allt var intakt, om något riskerade brista. Det verkade lugnt.
Hon log ett större leende nu.
"Grattis till oss!"
Utropade hon och skrattade.
"Vi har båda överlevt min första akutsituation som helare."

Han nickade vagt, lovade att ta det försiktigt, innan han sedan började dricka. Vatten hade nog aldrig smakat så ljuvligt innan vad han kunde minnas, och trots den ringa mängden så gjorde det under för hans kropp med en gång. Han lade märke till att Daphne höll en tass på hans skuldra, antagligen för att känna av hur hans kropp hanterade ansträngningen av att vara vaken och inta vätska. Just den delen kändes dock relativt okej, åtminstone för stunden.
Då hon utbrast sin glädje över att de båda klarat sig igenom akutsituationen så kunde han inte hindra sig själv från att skratta till, vilket genast fick honom att kvida till av smärtan.
''Åh, aj, få mig inte att skratta. Min kropp håller knappt ihop som det är'' skämtade han och log roat. Det kändes betydligt bättre redan, om än det rådde en stor ovisshet om vad den närmaste framtiden skulle bringa för honom när det gällde hans återhämtning. Det var åtminstone ett gott tecken att han inte hade förlorat sin humor.
''Så, helaren, hur ser min prognos ut i din professionella åsikt?''. Stämman var nu något mer allvarlig när han vände blicken bakåt för att se på sina skador. På förbanden, den avnötta pälsen, de otaliga såren och ärren. Någonting bistert infann sig i hans blick vid åsynen om än han försökte att inte ta sitt nya utseende och verklighet allt för hårt.