Trots att Skuggfall vid första anblick tett sig stort och skrämmande så hade syskonen på något vis funnits sig tillrätta. Det var inte ett enkelt liv, men de överlevde åtminstone. Ett halvätet köttben här, en fettremsa där. Det mesta trugade hon i Ydris, men på en plats med så många vargar var matrester åtminstone inte det svåraste att få tag i. Den största rädslan låg i att bli upptäckt och bortjagad, när någon insåg varför saker kunde försvinna. De hade åtminstone förstått att områden var till för alla, och inte en enskild flock. Det ingav lite trygghet. Inte samma som med mamma, men tillräckligt för att valparna inte skulle våga lämna. 
   Det var inte bara en behändig plats att överleva på, heller. Där fanns mycket spännande att se. Byteshandlarna var intressanta, men gladiatorerna var häpnadsväckande. När Gwyn inte letade mat betraktade hon dem ofta på håll av ren nyfikenhet. Hur de slängde sig mot varandra utan ett uns av rädsla.
   En tanke slog henne plötsligt. Hon vände sig mot sin bror och påkallade plötsligt hans uppmärksamhet. Gwyn sjönk ner i lekställning, vickade på bakdelen för att ladda, och sköt sedan framåt med de trubbiga hornstumparna före. Kollisionen blev dock inte så märkvärdig som hon väntat sig, då brodern inte gjorde något som helst försök till motstånd och istället flög som ett löv i vinden. Gwyn följde hjälplöst med och valparna landade i en hög någon meter bort. Ydris hade uppenbarligen inte fattat poängen.
  "Men hallå", pustade hon, och trasslade sig loss från sin bror. "Du ska ju stå emot." Blicken vandrade som hastigast över Ydris för att säkerställa att han inte skadat sig, vilket inte verkade vara fallet. Sedan knuffade hon upp honom på benen igen.
   "Upp med dig! Vi testar igen."

Det hade inte varit det lättaste att hitta sin plats i skuggfall. Allt var så nytt och förvirrande, deras vardag var helt upp och nervänd. Från att bara ha bus och lek i tankarna så var det alltid ett ständigt orosmoln hur de skulle få tag i mat men med Gwyn som den största hjälpen klarade de sig. Han hade den första tiden haft allt för ont för att ens försöka rymma från byteshandlare. Vingarna var nu snart ett minne blott och det var bara “rötterna” som stack upp från hans sidor med ändorna fortfarande svarta och brända. De skulle väl antagligen också falla bort efter ett tag, det hade varit en sorglig insikt att han aldrig skulle ha möjlighet att flyga mer. Men han försökte att skjuta bort de tankarna så gott de gick och gladde sig mera över att han fick vara hos sin syster. 

Skuggfall kryllade av individer och det hade varit en chock att få se så många olika vargar och knappt några hade vingar eller fjäll. Världen blev plötsligt så mycket större i Ydris ögon. Men det tog inte länge före han började vänja sig med allt ståhej och betraktade gärna gladiatorerna tillsammans med Gwyn. De var så mäktiga. Att han själv någon dag skulle ha potential att bli så stark kändes bara som en dröm. Han var precis inne i en sån dagdröm när han vagt uppfattade att Gwyn försökte fånga hans uppmärksamhet men han viftade bara lite på ena örat. Det var ett misstag, han hann bara uppfatta hennes lekfulla ställning och efter det rullade han runt på marken som en trasdocka. Han hörde hennes uppgivna hallå och öppnade ena ögat för att se om han var säker, det verkade som om hon hade haft ett syfte med det hela. 
“Jag var inte beredd” gnällde han och reste sig upp och gav henne en sur blick. Gwyn gav honom en knuff och han förstod att det inte skulle bli något mer dagdrömmande för en stund. Han reste sig upp och ställde sig med de korta benen brett isär och sänkte huvudet som han hade sett gladiatorerna göra när de inväntade en attack. “Kom an då.. uhm.. fläsköra!” det var också något han sett dem göra ibland, kalla sin motståndare något fult när de beredde sig för match. Fläsköra var kanske inte det bästa skällsordet, men det var ju något. Ydris plirade med en förväntansfull blick på Gwyn, skulle hon bli arg? Han gav ifrån sig ett litet gläfs för visa att han menade allvar.

Fläsköra!? Nä, nu! Gwyn drog på det allvarligaste, mest hotfulla uttrycket hon kunde åstadkomma, precis som hon sett de vuxna gladiatorerna göra. Sedan laddade hon sitt språng och kastade sig mot brodern med hornen före - men det var ungefär så långt de såg coola ut innan allt gick utför. Ett ljudligt knock skvallrade om att deras pannor mötts istället för hornen, varpå de snubblade ut åt varsitt håll och kollapsade i jorden.
   "Ugh", stönade Gwyn genom den molande huvudvärken. Hon plirade mot honom där hon låg platt på mage. Så här skulle det ju inte vara. De stora vargarna kunde drämma samman hornen så det mullrade i hela arenan utan att så mycket vifta på ett öra. Det här tänkte hon inte acceptera. "Det... Det här tänker jag räkna som ett framsteg!" Hon kravlade sig upp i halvsittande ställning. Någonting allvarligt hade plötsligt fallit över ansiktsuttrycket när hon fångade Ydris blick. Hon behövde veta att han inte tänkte ge upp, oavsett vad som hände. De behövde hålla ihop till varje pris. 
   "Vi ska bli starka. Eller hur?"

Han var nöjd att se att hans ord hade haft någon sorts effekt när hon förberedde sig för attack. Ydris kunde inte låta bli att svänga lekfullt med svansen i väntan på vad som skulle ske, han var beredd på allt. Men när Gwyn kom siktande med de små hornen före, la han också instinktivt ner huvudet för att ta emot smällen. Det var som om han fått en sten i huvudet, Ydris vacklade och föll ner på rumpan och grymtade illa. Han tittade på Gwyn som också låg på marken och när han mötte hennes blick så kunde han inte låta bli att frusta till av skratt “Det finns visst något innanför pannbenet” skrattade han och föll ner på sidan. Och han höll med, åtminstone hade de nu fått smaka på hur det skulle vara att frontalkrocka med någon annan, alltid något “Jag hoppas verkligen inte att våra horn lämnar så här, jag kan inte ha två små kvistar om jag ska vara utan vingar också.” sa han och log brett. Han minns deras mors ståtliga horn och hade inte mycket till tvivel att hans skulle behöva lämna såhär.  

Gwyn fick något mer allvarligt över sig och Ydris breda leende tonades ner. Hon skulle inte behöva säga så mycket, han förstod nästan genast vad hon tänkte på. Han kravlade sig också upp igen på alla fyra och tassade fram de sista stegen till henne. “Ja det är klart! Ingen kommer kunna skada oss igen så länge det är vi två, det är de.. som kommer få betala.” sa han och la den bultande pannan mot sin systers i ett ögonblick. De hade inte riktigt pratat om händelsen, de hade bara tagit sig vidare och överlevt. Men för Ydris kände han hur blodet hettade i honom när han tänkte tillbaka, det kändes obehagligt. Han backade tillbaka och försökte sig på ett uppmuntrande leende, han ville inte se sin syster orolig. “Har du känt av dina krafter ännu? Jag såg någon skjuta upp stenspjut från marken häromdagen, det såg ashäftigt ut!”

Gwyn ryckte på skuldrorna när Ydris frågade om krafter. Hon hade sett en hel del kraftanvändning i arenan, men det var ungefär så långt hennes erfarenheter sträckte sig.
   "Nej." Hon hade inte känt av någonting ännu. De hade definitivt krafter i släkten, men vad de kunde vara hon ärvt, om något, hade hon ingen aning om. Hon hade ärligt talat inte tänkt på det så mycket. Det hade funnits andra saker som uppehållit hennes fokus. Överlevnad. Men det var först nu som hon insåg att en kraft skulle kunna spela en del i det. Hon höjde något på ett ögonbryn. Hade Ydris känt av nåra krafter? Hon hoppades det.
   "Har du?"

Gwyn verkade inte heller känt av några krafter ännu. Man kunde skymta en lätt besvikelse i hans ansikte men den försvann snart. Istället väntade han med att svara och försökte istället känna igenom sin lilla kropp om något särskilt var på gång. Men ingenting, det kliade bara lite bakom ena örat. Han höjde lite demonstrativt en tass och skakade lite på den. “Näe, men jag önskar att något kunde hända. Det kanske skulle göra det enklare för oss att skaffa mat.” sa han och satte ner den dinglande tassen igen. Hans mage gav ifrån sig ett ljudligt kurrande med mat i tankarna. “En smäll i huvudet gjorde mig hungrig. Ska vi se om vi hittar något?” sa han och stretchade ner på frambenen så bröstkorgen tog i marken. Han granskade sin syster ett ögonblick och tog sen en ett språng förbi henne mot en gata. “Bäst du skynda dig innan jag äter upp allt i min väg” hojtade han och fortsatte lite klumpigt springande fram.

Gwyn hummade i medhåll. Det var mycket som skulle göra det lättare att skaffa mat. Om de var större, starkare, hade krafter som kunde hjälpa dem. Men så såg det inte ut just då, och de fick helt enkelt ta till sina klassiska åtgärder. 
   I samma ögonblick Ydris nämnde mat kurrade det i magen, och Gwyn var snabbt uppe på tassarna när brodern tjuvstartade och stack iväg långt före henne. Gwyn satte av efter honom så snabbt hon bara kunde. Det dunkade fortfarande i huvudet.
   "Hörru- vänta på mig!"

[Avslutat]