Hon hade kommit ifrån Fabrali och det var honom hon letade efter. Förmodligen är det hennes fel att de kommit ifrån varandra. Hon har väl en talang för att försvinna. Men hon vill inte att han oroar sig för henne så hon var tvungen att hitta honom igen. De skulle ju hitta Isil Anar tillsammans. Solen stod högt på himlen och det var en vacker dag. Solen strålar ner genom de breda lövkronorna som bildar ett lummigt tak där ovan. Ophelia kände ingen brådska och lunkade på och njöt av dagen. Även om solens sken ofta gör henne trött så njöt hon av värmen. Hon hade kommit en bra bit på vägen när en skugga plötsligt faller över henne. Den lilla tiken stannar hastigt till och ser förvånat upp. Framför henne, tornande över henne, står en stor grå varg. Han ser på henne med hårda gula ögon. Ophelia viftar lätt på svansen och ler vänligt åt honom. ”Goddag”. Hälsar hon glatt. Hon får en grymtning till svar och hanen tar några steg emot henne. ”Så sant som det är sagt”. Svarar den grå främlingen med en brummande stämma. Ophelia blir osäker och backar. Men stoppas snabbt av en stor sten. Vart kom den ifrån? Hanen skrockar. ”Vart tror du att du är påväg?” Han slickar sig om munnen och Ophelia drar öronen mot nacken. En enorm obehagskänsla sprider sig i kroppen och raggen reser sig på ryggen. ”Jag är.. påväg till min.. vän. Han.. väntar.. på mig”. Kanske kan de orden få främlingen att backa? ”Att vänta skadar honom inte. Jag vill gärna ha ditt sällskap just ni”. Ophelia sväljer och ser upp på hanen. Han möter hennes blick och böjer sig sedan närmare. Ophelia piper till och smiter iväg åt vänster. Hanen följer dock snabbt efter och ger henne en hård stöt i sidan så den lilla tiken flyger i backen. Hon kvider till av smärta men hon tar sig snabbt upp. Vatten bildar en liten pöl vid hennes tassar och när hanen kommer närmare så  skvätter tiken upp vatten rakt i hanens ansikte. Det överraskar honom och Ophelia gör ett nytt försök att fly. Men främlingen är mycket större än henne själv och inte långt senare är han ifatt henne och kastar sig fram i hennes väg. Ophelia gör halt och duckar när hanen gör ett utfall mot henne. Hon använder sin mindre storlek till att smita mellan benen på hanen och det tar honom lite extra tid att fatta vad som hände, vända sig om och sedan kasta sig efter henne igen. En stor tass och skarpa klor slår till på tikens höft och hon faller till marken igen. Ett utrop av smärta kommer från henne och hon hinner inte ta sig upp igen förrän hanen står över henne och trycker ner henne mot marken. Han sänker huvudet närmare och hans andedräkt blåser i hennes päls. ”Ligg bara stilla, Smulan. Annars kanske jag råkar bryta din söta nacke”. Hon kan se mörk hunger i hans blick. Skräcken och rädslan är välkända känslor som hon trodde hon slapp när hon försatts på ensam tass och blev fri till att bli sin egen. De känslorna är tillbaka med full styrka nu. Hon kan inte ens få ur sig ett ord. Inget ljud, inget rop på hjälp. Hon kan inte släppa hanens gula ögon med blicken.

[PAX TILL MOLOK]

Den gassande solen vilade på den ljusa pälsen, och han flåsade lätt över hur varmt det faktiskt var. Det var en vacker dag, fåglarna kvittrade och skogen var vid liv. Molok gick med tunga steg. Hans huvud var sänkt, han såg lika ointresserad ut som han alltid gjorde. Öronen var lätt vilade bakåt, eller rättare sagt örat. Det hade gått flera dagar sedan bråket med de två tikarna då hans ena öra hade blivit skadat. Han hade inte haft några komplikationer, utan såren hade läkt fint. De första dagarna hade han känt sig aningen mörbultad och trött i kroppen, men de hade nästan gått över helt. Han hade vilat, för att kunna fortsätta sin vandring.

Plötsligt hördes ett gällt, ekande skrik genom träden och nästan direkt höjde Molok på huvudet, spetsade öronen. I vanliga fall skulle han inte ha brytt sig; det angick inte honom vad andra gjorde. Men det här fångade hans intresse; för han kände igen den rösten. Han visste vem det var. Och utan att han själv visste varför, styrdes hans tassar i riktning mot ropet.

När han närmade sig uppenbarade sig två individer, och synen av dem fick ilskan att välla upp inom honom. Ett morrande läte lämnade honom, vibrerade likt en jordbävning. Där fanns en stor, grå varg, nästan större än Molok själv, som stod över en annan mycket mindre individ. Och den individen var hon. Ophelia. Tiken han hade träffat för ett par veckor sedan. Hon som alltid hade varit där, i skuggan av hans tankar, trots att han hade försökt att tänka på annat.

"Ligg bara still, Smulan. Annars kanske jag råkat bryta din söta nacke."

En mörk röst ryckte honom ur sina tankar, och utan att tänka ytterligare slängde han sig med en enorm kraft mot den andra hanen. Molok gjorde en smidig attack, tog sats precis innan han attackerade och använde sina vingar för att få exakt den styrka han behövde. Hans attack hade varit överraskande för den andra hanen. De tumlade runt några varv innan de pressades ifrån varandra av rå kraft. Molok var snabbt på fötter, med raggen rest och svansen höjd, vingarna var lätt vinklade uppåt för att underlätta för honom medan de slogs. Den gråa hanen stirrade blint på främlingen, ilsken.

"Den enda nacken som ska brytas här, är din." morrade Molok åt den större vargen och blottade de vassa tänderna. För några sekunder lät han blicken lämna hotet, för att se så att Ophelia var okej; något han skulle komma till att ångra.

Ophelia kunde inte bryta ögonkontakten med den främmande hanne. Och sättet han naglade fast henne mot marken gjorde det omöjligt för henne att ta sig ur hans grepp. Hon var fast. Vad skulle han göra med henne? Han sänkte nosen närmare henne och öppnade sin stora käft och blottade tänderna. Då brakar någon in i honom och de två individerna tumlar iväg över marken. Ophelia blir fri och hon försöker snabbt att ställa sig upp. Men det värker i höger sida och ilar ner i högra bakbenet. Hon biter sig i läppen och tvingar ändå upp kroppen från marken. Hennes enda tanke är att ta sig bort därifrån. Inte se sig om utan bara fly. Medan den hemska främlingen är upptagen med den nya. Hon haltar bort några steg men då är det en röst som får henne att vända på huvudet.
Den enda nacken som ska brytas här, är din Molok! Ophelia fäster sin gröna blick på den ljusa bevingade hanen som tar upp kampen mot den främmande grå hanen. Tiken spärrar upp ögonen när Molok vänder på huvudet för att se åt hennes håll. Den grå främlingen ser chansen och tar den. "AKTA!" Ropar Ophelia varnande. Hennes hjärta som redan bultar hårt i bröstet tar ett skutt upp i halsen.

"Akta!"

Molok hann inte reflektera över om tiken var okej, innan främlingen hade gjort en attack. Med näppe hann han att möta attacken med sina egna käftar, gjorde att de tvås tänder slogs ihop. Molok kunde känna doften av blod i sin mun, och om det var hans egna eller främlingens visste han inte. Med ett ryck lyckades han ta sig ifrån den grå återigen; men han var snabbt på igen.

Den här gången hann Molok inte att dra sig undan, utan istället slogs främlingens käftar sig hårt om hans hals. En stickande smärta spred sig från halsen och igenom kroppen som en elchock. Han röt till av smärta innan han själv riktade in sig på hanens ansikte, för att få bort honom från sin egna. 

Med hjälp av sina vingar lyckades han att dra sig loss från den större, mer hotfulla hanen. Molok flämtade till; han kunde känna i kroppen nu att han inte riktigt återhämtat sig från sitt förra slagsmål. Hans ben darrade lätt, men han hade fortfarande en aggressiv kroppshållning, med blicken fastnålad på främlingen - som hade siktat in sig på tiken igen.

"Du rör henne inte." morrade han fram. Molok tog några kliv åt sidan, närmade sig Ophelia försiktigt så att inte främlingen skulle göra en oväntad attack mot tiken.

Skrämt hukade hon sig mot marken när Molok mötte främlingens attack. Ljuden de gav ifrån sig lät hemska. Hon ville bara hålla för öronen, knipa ihop ögonen, och försvinna. Men det går inte. Hon såg hjälplöst på när främlingen sätter sina tänder i halsen på Molok. "Nej..!" Ordet undslipper kvidande hennes läppar. Ögonen fylls åter av brännande tårar. Ophelia vänder sig mot de två hanarna men hon är ingen match mot någon av dem då de båda är större än henne själv.
Hanarna separerar på sig och Ophelia ser oroligt på blodet i Moloks päls. Du rör henne inte. Blicken far över till den grå främlingen som rör sig i hennes riktning igen. Ophelia hasar bakåt några steg. Så snabbt som hennes skadade höft tillåter. Då ställer sig Molok emellan. Ophelia tappar ögonkontakten med den stora grå främlingen och hin sjunker ner mot marken igen. Gör sig liten. Öronen ligger mot nacken och svansen mellan benen.
"Är ditt liv värt henne? Om du backar nu så kan du få leka med resterna när jag är klar". Den grå främlingen skrattar, flinar, och slickar sig om munnen.

Molok förstod inte var det här plötsliga beskyddande draget kom ifrån. Hade det varit vem annan som helst, hade han inte brytt sig ett dugg. Faktum är att han kanske till och med hjälpt till. För det var så, att Molok kunde se sig själv i främlingen; i hans beteende, hans kommentarer, det var hur han själv hade betett sig förr. Han pressade dock undan de tankarna nu, fokuserade fullt ut på den grå.

"Är ditt liv värt henne? Om du backar nu så kan du få leka med resterna när jag är klar."

Han tvekade på att svara. Innan hade han alltid värdesatt sitt liv framför alla andras, hade endast tänkt på sig själv i alla sammanhang. Men saker och ting hade förändrats sedan han kom till Numoori, åtminstone några. Molok mötte främlingen galna blick, såg i vrån hur han slickade sig om munnen. Den hanen var redo att göra sitt drag, och de allas visste vad det draget innebar.

Utan att tänka efter så nickade han lätt.
"Ja", svarade han grovt. Kanske kunde det låta oklart om han svarade på det första främlingen sagt, eller det sista. Men hans egna smidiga motattack förklarade nog vilken sida han faktiskt stod på. Den grå vargen attackerade fort, med käftarna öppna.

Den här gången hade Molok riktat in sig på hanens hals, i ett försök att punktera en viktig åder så att det här slagsmålet skulle gå över fort. Dessutom försökte han flytta på sig för att komma ifrån Ophelia, ville inte att hon skulle råka komma i kläm.
"Du slåss inget vidare bra", grymtade han lågt fram, med käkarna låsta om hans hals , hoppades att det skulle få den grå vargen att tappa fokus då han verkade vara en sådan som tog åt sig.

Hon låg som fastfrusen mot marken och den gröna blicken ser förskräckt på de två stora hanarna. Den grå främlingens ord skrämmer henne mer än något gjort på länge. Men hon kan inte förmå sig att resa sig och springa därifrån. Även om det var hennes instinkt tidigare. Hon stannar för att hon nu är orolig för Molk och kan inte förmå sig att springa därifrån ifall att Molok skulle stupa. Skulle han bli dödad, på grund av henne, så skulle hon inte kunna leva med den skammen. Med vetskapen att hon orsakat hans död. Envist blinkar hon bort tårarna för att kunna se bättre. Ljuden när de två hanarna slår ihop igen får henne att rycka till. Men hon förblir liggande tryckt mot marken. Molok slår den här gången ihop käftarna kring främlingens hals. Ett otäckt ljud lämnar den grås strupe. Som att han rosslande drar efter andan samtidigt som att han håller på att drunkna. Han får inte fram fler ord. Han bara fäktar vilt med benen och försöker få bort Molok som tycks envist behålla greppet. Ophelia har aldrig i hela sitt liv önskat livet ur någon, trots vad hon varit med om i sitt ännu unga liv. Men den här gången önskar hon verkligen att Molok går segrande ur det här. Hon önskar det så innerligt.

Molok var fast besluten att inte släppa den här gången trots att den andra hanens klor klöste upp sår i hans hud, färgade hans ljusa päls röd. Den andra hanen kom inte med någon motkommentar, istället var det som att han försökte få fram ord, men han misslyckades. Molok visste att det innebar att han hade fått in en fullträff, och hans grepp hårdnade tills ett högt knak bröt de intensiva grymtningarna, morrandet och flämtningarna. Med ens blev den grå kroppen livlös, och Molok kände i sina käkar hur den andres kropp livlöst trycktes ned mot marken. Dock släppte han inte förrän han var säker på att den andre faktiskt var död; Molok hade lärt sig att inte ta några chanser. Därför gjorde han något som kunde verka både känslokallt och sjukt - han högg hanen ännu en gång i bogen, nära hjärtat för att försäkra sig om den andres död.

När den vite, eller rättare sagt rödfläckade, var klar backade han undan från den livlösa kroppen. Han flämtade och kände hur hans muskler darrade. Han hade ryggen mot tiken, gjorde att han inte såg hennes ansiktsuttryck. Det hade varit en jämn fight, och det var tillfällen då han själv trodde att han skulle förlora.

Molok sänkte huvudet lätt, drog några djupa andetag innan han vände sig om. Den gröna blicken sökte sig efter tikens blick. Kanske var hon rädd för honom, efter det han hade gjort mot den andra.

"Jag är borta i några veckor och du hamnar i sånt här trubbel", började han lågmält med sin raspiga grova röst, aningen andfådd av slagsmålet. Ett litet, knappt märkbart leende spred sig på hans mörka läppar. "Vad hade du gjort om jag inte hade stannat?"

Hon hade fel. Knaket var det hemskaste ljud hon någonsin hört i hela sitt liv. För ett ögonblick blev hon skräckslagen att den grå hade fort övertaget trots allt och det var Moloks kropp som tungt skulle falla till marken. Men det var den grå som tillslut föll. Livlös. Det är första gången hon ser en död kropp. Molok hugger den döda kroppen igen och Ophelia inser att hon höll andan. Tyst kippar hon efter luft när allt plötsligt blir stilla. Molok står fortfarande vänd bort från henne. Ophelia vågar fortfarande inte röra sig. Ifall den grå plötsligt skulle få liv och attackera igen. Många olika scenarion spelas upp i hennes huvud under tystnaden som lagt sig. Men så vänder sig Molok mot henne. Hans vackra ljusa fäll är röd av blod. Både sitt eget och den grås. Vad hade du gjort om jag inte hade stannat? Tårarna väller över. Hon ser upp på honom och möter hans enögda blick. Hon snyftar. "Men du stannade". Får hon fram. Hon låter något andfådd mellan snyftningarna. Hon vill resa sig och gå fram till honom. Men inser att benen inte bär henne. Hon ligger bara där och darrar. Nu när hotet är eliminerat väller verkligheten över henne med full kraft. Hon ser på Molok. På hans blodiga päls och tilltufsade yttre. Han saknar ett öra med. När hände det? Ophelia försöker resa sig igen. Hon hinner ta ett steg innan hon faller ihop i en snyftande liten hög.

"Men du stannade."

Tikens reaktion fick honom att bli osäker. Tårarna hade börjat rinna från hennes kinder, och hon snyftade lätt fram när hon talade. Han såg på henne, såg hur hela hennes kropp darrade och hur hon gjorde ett försök till att resa sig. Molok var inte bra på att hantera sådana här situationer. Han var inte bra på att hantera... känslor.

Försiktigt tog han några steg närmare henne, såg ned på henne. Även hon hade fått sig en smäll, men av det han kunde se så skulle det inte bli någon större skada av det - även om det kanske gjorde ont just nu. Det lilla leendet som hade funnits på hans läppar försvann, och ett mer oroat uttryck spred sig över hans ansikte. Åtminstone gjorde han ett försök till det. Som sagt; känslor var för honom något nytt som han inte visste hur han skulle hantera. Speciellt inte dessa känslor som var så... starka.

Molok skakade på huvudet när hon återigen gjorde ett försök till att resa sig, men hur hon misslyckades och föll ihop i en liten hög. "Du är okej", viskade han lågt. Hans tonläge hade ändrats från de mer ironiska till ett mer ansvarsfullt. Den vita hanen visste inte hur han skulle reagera, vad han skulle göra. Han var osäker, trots att han inte ville erkänna det själv. Långsamt sänkte han sitt huvud mot henne, så att de var i samma höjd. Ännu skiljde det någon meter mellan dem, han ville inte komma för nära henne.

Han kände inte igen sig själv, och det skrämde honom. Vart kom dessa plötsliga känslor ifrån? Varför kände han på det här viset för en tik som faktiskt var en främling för honom? Molok ville inte erkänna det, men han var rädd för de känslor som bubblade inom honom, det var alldeles för olikt hans personlighet och det som gjorde honom till Molok.


(Okej i vår fantasi så gick han fram och krama henne but...)

Hennes syn är suddig av tårar men hon fäster blicken på Molok. På hans blodklädda figur. Hon blinkar envist bort tårarna och höjer blicken och söker hans ansikte. Kanske han tycker hon är patetisk nu. Inte alls som hon var första gången de möttes. Hon har visat fler sidor av sig själv nu. Den starka självständiga tiken och den lilla snyftande rädda valpen. Hon avskyr att behöva vara så där. Räddas av andra. Men hade inte Molok dykt upp så hade förmodligen horribla hemskheter hänt henne. Hon står i skuld till honom. Hon suckar när han kommer närmare. Du är okej Han sänker sitt huvud. Ophelia vill sträcka ut nosen och röra vid honom. Men han är fortfarande för långt bort. Så nära men ändå så långt bort. Varför gör det så ont? Det är mer än vara sidan och höften som värker. Hon drar ett andetag men det darrar snyftande. Hon är besviken på sin egen vekhet. Hon möter hans enögda blick igen. Den tjocka blodlukten fyller hennes nos. Hon mår illa. Försöker att inte se på den döda kroppen bakom Molok. Det är rätt lätt att inte se på den. Molok fyller hennes synfält. Molok är allt hon ser. Det var länge sedan hon ville ha någon nära på det här sättet. Det är ändå så mycket mer annorlunda för hon är vuxen nu. Känslorna är starkare nu. Likt en eld som tänts inom henne. Vilket är underligt för hon känner honom inte. Men hon ser honom. Även han har visat henne andra sidor jämfört med deras första möte. Ophelia sätter fram en tass. Försöker resa sig igen. Hon lyckas kvidande sätta sig upp. Det värker. Men hennes skador är inget jämfört med hans. Hon har inget att klaga över. Hon är vid liv tack vare honom. Och han är skadad tack vare henne. Hon lyckas resa sig upp men det går långsamt, vingligt, darrande. Hon flyttar sig haltande närmare honom. Försiktigt lutar hon sin panna mot hans. "Tack". Viskar hon.

Molok såg på henne när hon återigen försökte att resa sig upp. Hon var allt en envis en och han förstod inte riktigt varför hon inte låg kvar istället, vilade. Han skakade tröttsamt på sitt huvud åt hennes försök, men hejdade sig själv när han såg att hon faktiskt lyckades resa sig upp. Det var aningen ostadigt, men hon hade lyckats.
"Stann-", började han lågt i ett försök att få henne att inte överanstränga sig, men hejdades innan han ens hunnit att tala färdigt det första ordet. Ophelias nästa drag, fick honom att frysa till is, trots den värmen som kom från den andra individen. Hon hade flyttat sig nära nu, och Molok var som förstenad fast han egentligen ville backa därifrån. Han var osäker, gillade inte alls det här. När hennes päls nuddade vid hans, visste han inte vad han skulle göra.

"Tack."

Det var knappt att han hörde hennes röst. Han var alldeles för upptagen av sina tankar som sade åt honom att han behövde ge sig av nu, ta till flykt, nu. För några sekunder var det som om han hade slutat andas, och hans blick var som fastfryst vid det tomma intet. Molok visste inte vad han skulle göra, om han skulle svara något. Det kändes som om en evighet passerade i tystnad, trots att det bara rörde sig om några sekunder.

Molok hade vid de här laget slutit sina ögon, vågade inte se på henne. Värmen från hennes ansikte ville få honom att smälta genom marken. Hans kropp darrade lätt, nu inte bara av den fysiska utmattningen från slagsmålet, utan av nervositet och osäkerhet. Han slog upp sina ögon, mötte hennes blick med sin. Ett lågt harklande lämnade honom, började djupt nere i strupen och vandrade sig uppåt.
"Försök att... vara mer försiktig", viskade han lågt.  De var såpass nära varandra att det inte krävdes att tala så högt. När han talade sedan, syftade han inte bara på den grå vargen som hade attackerat henne, utan även han själv. Molok var ingen bra individ, han hade gjort saker som aldrig skulle kunna förlåtas, saker som var fruktansvärda - som Ophelia inte hade någon aning om. "Alla är inte godhjärtade... som du."

Det var med darrande kropp hon fick sig själv att stå kvar där. Panna mot panna. Bloddoften var ännu tjockare nu men hon försöker att förtränga den. Hon ser på honom, för det finns inget annat hon kan se på och hon vill inte blunda. Hon både ser honom och känner honom. Så nära. Men det känns ändå som om självaste Mardouf skiljer dem åt. När Molok sluter sina ögon känns det lite lättare att se på honom. Hon slappnar av lite mer. För en stund sluter hon sina ögon med. Men de öppnas snart igen. Som om det bara var en utdragen blinkning. Hon är glad att han inte drar sig undan i alla fall. Att han låter henne stå så nära. När han ser på henne igen så pirrar det åter i kroppen. Värme sprider sig ut i varenda liten del av henne. En behaglig kåre vandrar längst med ryggraden. Försök att... vara mer försiktig. Hon andas inte. Alla är inte godhjärtade... som du. Hon tvingar sig att andas igen. Lugna andetag. Hon ser in i hans enda fungerande öga. Backar inte. Står kvar. Som om de blivit en del av varandra. "Vill du... skada mig". Det var ingen fråga. Det var en kort medveten paus mellan orden. Det är ingen undrande tanke hon satte ord på. Det var mer ett konstaterande. Så många vill varandra ont där ute. Skulle det förvåna henne om Molok ville skada henne med? Skulle det skrämma henne?

"Vill du... skada mig."

Sättet hon talade på, fick honom att slå undan blicken för en stund. Han förstod inte varför han inte var sig själv när han var i närheten av henne. Varför ville han inte skada henne? Vad var det egentligen som var så speciellt med henne? Med Ophelia ville han göra rena motsatsen; han ville skydda henne till vartenda pris. Oavsett vad som kunde ske eller vem som skulle komma emellan så ville han skydda henne och hennes godhet.

Men det förtjänade han inte.

Molok var motsatsen till Ophelia; elak, egoistiskt och oförutsägbar. Han kunde bestämma sig för en sak, och för att nå sitt mål gjorde han allt för att lyckas oavsett om folk kom till skada. Dessutom var han väl medveten om sina... ryck han kunde få. Tänk om han skulle skada henne?

Han mötte hennes vänliga, mjuka blick med sin hårda obarmhärtiga som visade att han hade varit med om mycket under sin ändå unga tid. Ophelia borde förstå bara av blicken att han inte var vänlig, att hon borde ta sig så långt bort från honom som hon kunde.
"Du bör akta dig för mig...", viskade han lågt. Hans panna var fortfarande vilandes mot henne. Fokuset låg till hundra procent på henne, glömde helt bort den livlösa kroppen som låg några meter ifrån dem. Han tänkte inte på doften av blod, smärtan i hans kropp, hur den värkte och darrade. Det var Ophelia som hade hans fulla uppmärksamhet, och han visste att för hennes bästa, så var de tvugna att skiljas åt.

Du bör akta dig för mig... De orden gjorde ont. För de väckte bara en ännu större längtan. En längtan att få vara nära honom. Vad som än händer. Vad han än gör. Var han än skulle göra. Han rädda livet på henne. Det skulle kunna liknas vid ett tillfälle tidigare i hennes liv. Med en lika bevingad hane. Men den här gången stirrade hon verkligen döden i ögonen. På en sekund hade hennes ljus kunnat blåsas ut om inte Molok hade dykt upp. Han uttalar orden. Hon kan se i hans skarpa blick att han menar allvar. Men hon kan inte dra sig undan. Vad det än är som har gett honom den där skarpa blicken har hon ingen aning om. Förmodligen är det inte första gången han fällt en annan varg. Är det underligt att det inte skrämmer henne? Han skrämmer henne inte. För han fällde den där vargen och därmed räddade hennes liv. Och nu står han här alldeles nära. Utan att backa. Ändå uttalar han orden som borde få henne att backa. Men hon kan inte förmå sig till att göra det. Inte enbart för att hon förmodligen skulle tappa balansen om hon försökte. Värken i sidan börjar bli för mycket och den högra höften sänder darrningar ner i benet. Men hon ignorerar den. "Visa mig då att jag bör hålla mig borta". Hennes blick är stadig. Hennes ord sammanhängande och klara. "För just nu vill jag bara vara nära dig".

"Visa mig då att jag bör hålla mig borta. För just nu vill jag bara vara nära dig."

Molok beundrade hennes mod. Många andra hade förmodligen darrat av rädsla, för blicken som han hade var fullständigt allvarlig. Vad skulle han göra för att få henne att förstå? Han ville inte skada henne. Och han ville inte lämna henne. Han var kluven. För hennes bästa så visste han att han borde lämna henne där och då på ett barskt sätt för att inte låta henne få några förhoppningar om vad de kunde ha. Det skulle endast vara själviskt av honom att stanna; för den som skulle lida av dem var Ophelia. Hon skulle få se ett mörker hon förmodligen aldrig hade sett förut.

Det var första gången som Molok tänkte på någon annan än sig själv i vuxen ålder. Som barn hade han alltid satt sin mor först, aldrig ens ägnat en tanke åt sig själv. När han utvandrat hade detta ändrats, och han hade endast tänkt på sig själv. Hans beteende hade varit egoistiskt, obarmhärtigt, kallt. Han hade gjort det som föll honom i smaken, oavsett vad eller vem som kom till skada. Detta beteendet hade även följt med honom in i Numoori, det var som inpräglat i hans personlighet.
"Tvinga mig inte göra något jag kommer ångra", började han lågmält, såg intensivt på henne med en hård blick. Dock dolde sig något ytterligare där än bara grymhet, som han själv inte kände igen.

Hans blick var hård men hon kunde inte förmå sig att se bort. För hon kunde inte se samma grymhet som den grå främlingens gula ögon hade haft. En varg som ger sig in i en fajt för någon annans skull kan inte vara helt igenom ond. Även om han just har dödat en annan varg. Ophelia förstår att det ibland blir såhär. Hon är inte så naiv att hon tror att världen är består av fluffiga moln och alla kliar varandras ryggar. Hon vet om att mörkret finns. Hon har befunnit sig i mörkret. Men när hon gjort det har det alltid dykt upp vargar som hjälpt henne. För tydligen är hon själv inte någon som skulle klara av att överleva på egen tass. Det är något hon avskyr hos sig själv. Hon vill ha Molok nära. Inte för att hon vill att han ska beskydda henne, utan för att han väcker känslor hos henne som hon vill utforska mer. Känslor som förr tillhörde någon annan. Kanske vill hon bara förstå de känslorna mer. För hon fick inte chansen då. Men nu. Det tycks aldrig vara en bra tidpunkt för någon att stanna med henne. Tvinga mig inte göra något jag kommer ångra. De orden gör ont. Mer än smärtan i sidan och höften. Ophelia backar med en suck. Som hon förväntar sig så viker sig högra bakbenet under henne och det vänstra följer med så hon hamnar i sittande. Den klara gröna blicken hålls fortfarande fäst på Molok. "Varför räddade du mig?" Det är en genuin fråga. Om Molok skulle ångra att göra något han känner sig tvingad till, varför räddade han henne då? Om han känner sig tvingad, varför är han då kvar? Hans närvaro plågar henne för han är så nära, men ändå så långt bort. Ophelia skakar på huvudet innan Molok hinner ge ett svar. "Du behöver inte svara. Om du känner dig tvingad att stanna så är du fri att gå". Hon blinkar envist bort tårarna och lyckas få till ett leende på läpparna. "Du behöver se till dina sår. Ta hand om dig. Jag klarar mig ensam nu". Behöver hon bli bättre på att skydda sitt hjärta?

Molok hade inte förväntat sig att hon faktiskt skulle lyssna på honom. Samtidigt som det kändes som en lättnad; vart han besviken. Han ville ha henne. Det var nästan som så att han behövde henne.

Han såg på henne, uppfattade smärtan hon kände när hon flyttade på sig. Det hade varit enklast om hon hade vänt sig om och lämnat honom där, men istället valde hon att ställa en fråga han knappt själv visste svaret på. Ophelia hade fångat hans intresse, men hon var inte den första, så varför var hon så speciell? Molok kunde inte förstå, trots att han försökte. Hon hade lyckats ta sig igenom en mur han hade byggt upp från det att han varit liten.

"Du behöver inte svara. Om du känner dig tvingad att stanna så är du fri att gå. Du behöver se till dina sår. Ta hand om dig. Jag klarar mig ensam nu."

Hanens blick drog sig från hennes
och såg på leendet som hade spridit sig på hennes läppar. Om det var riktigt eller fejk kunde han inte avgöra, men det smittade oavsett inte av sig på honom. Han ville säga något elakt, något som skulle göra det lättare för dem att skiljas åt. Molok övervägde att skrämma iväg henne, allt för att göra det enklare för Ophelia. Han må vara dålig på sina egna känslor, men visst kändes det som att det fanns något mellan dem och att även hon tyckte det? Åtminstone var det så han uppfattades det hela.
"Jag vet inte varför", svarade han ärligt med lågmäld röst. Han önskade henne ingen lycka tillbaka, inte att hon skulle ta hand om sig själv eller sina sår. Istället sade han det på sitt sätt, så bra han kunde visa att han faktiskt brydde sig om vad som hände henne. "Håll dig borta från trubbel, Ophelia. Överlev."

Med de orden vände han sig om ifrån henne, och gick ifrån den enda varg som faktiskt intresserade honom mer än något. Det tog emot, men samtidigt var det bäst för henne. Han visste det, och innerst inne visste hon nog det också. Molok gick förbi den döda vargen, gav den endast en snabb blick innan han fäste på blicken framåt. Det enda han inte fick göra, var att vända sig om och se på Ophelia igen. För då visste hak att han inte skulle kunna hejda sig själv.