"Månen lyser stor och rund,
när vi alla tar en blund
under skogens lund."

Nunam log mot sin son. Aegir såg väldigt nöjd ut med sig själv, det var hans första dikt han reciterade för hela familjen. Han höll huvudet högt, och hans hjässa lös gyllene av Duraneirs ljus. Månguden vakade över dem även denna kväll.
     "Jättefint raring, vad duktig du är!" berömde hon Aegir.
"Tack mamma! Jag kom på den själv!"
     "Det vet jag att du gjorde. Nå, kom hit nu min son, låt någon annan få läsa sin dikt."
Aegir såg ut att ha mer att vilja säga men förstod hinten och kom tillslut skuttande till Nunams sida. Det var en liten sten i mitten av halvcirkeln som familjenvar samlad kring. Det fick fungera som en scen för kvällens diktuppläsning.
     "Vem är näst på tur?"
Med en varm blick såg Nunam ut över de som satt samlade. Försökte att uppmuntrande le mot sina barn att ta plats i cirkeln och läsa upp dikten de kommit på.


[ÖPPET för familjen och de som vill från Barnhemmet<33]

När Perdita tog plats i cirkelns mitt var det utan spektakel. Hon gav ingen vidare introduktion utan stod bara rakt upp och ner, nästan likgiltig i sitt uppförande när hon reciterade det hon kommit på.

"I mörker är vi alla lika,
Din grav jag en dag ska dika

I sorgens ärr jag kraft ska finna,
Å måne, må du hinna

Hinna före mörkrets fall,
din kropp nu död och kall."

Tystnad föll över den lilla gruppen och i bakgrunden hördes Kokhanok hosta lite generat. Perdita mötte de frågande—och i hennes ögon—dömande blickarna med en fnysning. "Vad? Jag nämnde månen ju", argumenterade hon. På väg tillbaka till sin sittplats mumlade hon surmulet för sig själv—"Fattar inte varför vi måste nämna den där ljusbollen"— och satte sig ner med en överdramatisk duns.