Zayev såg på valpen då hon skyndade fram till rådjuret. Även han gick fram till bytet och tog för sig. Egentligen var han inte allt för hungrig, men när det väl fanns mat varför neka det? När Deino tackade såg den blå upp och slickade sig om munnen.
"Det var så lite så." svarade han lugnt innan han på nytt började äta utav rådjuret.
Dock blev han snart avbruten då valpen med sjungande röst frågade vad de skulle göra. Han såg på då hon studsade runt. Lätt skakade han på huvudet. Han gick fram till henne och grep tag i hennes nackskin.
"Ni schka schova."
Med de orden lämnade han det i princip färdigätna rådjuret och gick bort till en liten träddunge. Han satte ner Deino på marken och gav henne en lätt puff. Zayev lade sig ner invid träden och såg lätt på valpen. Vare sig om ville eller inte behövde hon sova.

På grund av min inaktivitet så avslutar jag nu rollet. Jag får sådana skuldkänslor för att min fantasi inte räcker till. Så förlåt för att jag tagit upp plats i din tidslinje så länge. D:

Maw D: Lite synd :c Menmen.. Om du känner för att komma tillbaka och fortsätta är det bara att höra av sig c:

Lite besviket gnydde hon när Zayev tog tag i hennes nackskin, men hon lät sig bäras utan problem. Lite tacksamhet kunde hon ju faktiskt visa. Så hon bestämde sig för att hon skulle vara lydig. Åtminstånde ett tag. En liten stund..
När hon blev nedsläppt igen såg hon på honom med trötta ögon. Och när han lade sig ned kröp hon ihop bredvid honom. Sömnen omfamnade omedelbart hennes sinnen och hon föl ner i en djup sömn.

En mystisk dröm tog form, hon befann sig i en dimmig skog, och hon var förvirrad. Visste inte vart skogen slutade, var som fanns i den. Ett tag irrade hon omkring, och paniken tog hennes kropp till fånga. Hon gnydde. Men så fick hon syn på någon. Vem var det? En suddig gestalt. Denne rörde sig bort från henne, ett visst lugn grodde inne i hennes inre. Hon följde varelsen. Ett flertal ilskna skall hördes på håll och hon skyndade på stegen. Försökte ta sig närmare den okända, men avståndet minskade inte, hur mycket hon än sprang. Skräckslaget gnydde hon, ylade i farten för att få främlingens uppmärksamhet. Skallen kom närmare.

[ Zayev kan alltså höra henne gny, och hon sparkar med benen xD ]

Det var med viss lättnad som Zayev såg Deino lägga sig intill honom. Han var inte säker på om han skulle orka ta en strid till med henne. Vem hade kunnat ana att hon skulle bli så tjurig? Han log vagt åt det hela. Den blå placerade huvudet mellan framtassarna och drog en suck. Själv var han ännu för pigg för att kunna sova.

Det gick en stund och valpen hade för en tid sedan somnat. Även om han själv inte fallit in i sömn hade han blivit så avslappnad att många nog skulle kalla det för just sömn. Men ännu var han i vaket tillstånd. Då ett gnyende läte uppstod ryckte det till i Zayevs öron. Han kunde känna hur någon sparkade honom. Med ens öppnades hans ögon. Han vände blicken mot Deino. Rädsla fanns att finna hos henne.
"Shh, shh, shh. Ta det lugnt, jag är här." sade han med lugn röst.
Han svepte med tassen och lade valpen invid sin kind. På så sätt kunde han hålla henne något säkrare, trodde han. Varsamt började han gosa med henne, noga med att inte råka skada henne med sina betar.
"Jag är här." upprepade han tyst för henne.

Trots att Deino inte märkte att Zayev tog hand om henne, förändrades drömmen i mindre steg. Skallen tystnade helt och dimman började långsamt att lätta. Men hon såg fortfarande inte vem den andre var, på grund av det suddiga täcke som dolde varelsens kropp. Hon kisade och stannade upp. Ögonen blev stora. Varelsen hade vänt sig om. Dess blå kropp stod tung mot marken. Ett starkt solsken sken som en spotlight över honom.
Ett minne slet i henne och drömmen skiftade snabbt, helt plötsligt var hon liten igen. Deino, hennes systrar, hennes bröder. De låg runt omkring hennes mor. Hon skulle just berätta en saga. Sagan om drömmen som gudarna sänt henne. Drömmen om ängeln. Deinos far. Gudarna hade fört dem samman.
Drömmen skiftade åter. Nu stod hon framför varelsen igen. Hon förstod, att gudarna hade fört henne till denne, kanske var det det ödet som var bestämt?

Hon vaknade, Zayev hade fört henne närmare. Ett leende spred sig över hennes läppar. Hennes mor hade varit en religös överbeskyddande slyna. Leendet växte, det ordet hade hon hörst användas någon gång för ett tag sen. Vad det betydde visste hon inte riktigt. Men det passade.

" Zaaaayev. Varför sover du inte? " Hon såg upp mot honom och aktade sig samtidigt för betarna. Hon gnuggade sig mot honom och sträckte sedan på sig. Hon var fortfarande aningen trött. Men hon kunde behärska det.
Hon reste på sig och sträckte åter ut kroppen och gäspade. " Ska vi gå på fler äventyr nu? Vem känner du som har krafter? Kan vi inte gå till din grotta? Finns det rådjur i öknen? Är det jättevarmt där? " Hon såg uppspelt på den stora blå.

Sakta men säkert verkade det som om Deinos dröm ändrade karaktär. Hon gnydde inte längre och sparkandet hade upphört. Det dröjde inte allt för länge innan Zayev kunde höra hennes röst. Han såg på henne med det nedre ögonparet.
"Varför sover du inte?"
"För att det ännu är för tidigt för mig att sova." svarade han på hennes fråga.
Han anade att detta skulle ge vissa konsekvenser att han sade så, men den striden kunde han ta senare. Den blå vargen följde Deino med blicken då hon reste på sig och sträckte ut sin smala kropp. En gäspning lämnade henne. Vagt skakade Zayev på huvudet åt henne. Plötsligt kom en helt störtvåg utav frågor på en och samma gång. Det ryckte roat till i hans mungipor. Så nyfiken. Han svepte med tassen och drog med flit omkull valpen innan han förde henne nära sig igen.
"Ni ska sova, fröken lilla. Små valpar behöver sin sömn."
Han kom att tänka på drömmen.
"Vad var det ni drömde om innan? Minns ni det?"

[Herre gud förlåååt!! D: Och förlåt om det blir lite PP mitt i alltihop ._.]