Det var en tidig morgon. Solen höll fortfarande på att klättra över bergen, och dimman låg tät och tjock över markerna. Idag var det Astrid som gjorde Asker sällskap för att valla den hjord de följt under deras tid på Numoorislätten. I vanliga fall var det Lev och brodern, men Astrid hade satt Lev som barnvakt i stället - av olika orsaker. Hon hade vallat hjordar tidigare under sin barndom, och hade fått ett plötsligt sug efter att försöka igen. Dessutom ville hon spendera lite tid med sin bror.
    Astrid och Asker rörde sig tillsammans och bredvid varandra i mörkret såg de nästan ut som två kopior av varandra. Samma rörelser, samma kroppsbyggnad. Som i symbios.
    “Kan du hålla en hemlighet?” Hon bröt tystnaden som låg dem emellan. Astrid sneglade på sin bror. Hon visste att det inte var hans starka sida egentligen. Han var en riktig skvallerbytta, och om det var några rykten som spreds bland zimaerfamiljerna och deras fester - så var det Asker som låg bakom det. Det var inte av något ont, han var bara expert på att prata och försäga sig.
    “Vad är det Astrid? Du ser ju helt förskräckt ut, jag sa ju åt dig att du skulle äta INNAN vi gav oss av. Nu kommer du ju bara vara hungrig och tjuri-” Asker tystnade när han såg allvaret i hennes blick, och det verkade smitta av sig på honom för han nickade långsamt till svar.
     “Lägg av, jag har ätit," hon tvekade, innan hon fortsatte, "för fler till och med.” Astrid gav honom ett litet försiktigt leende, som i verkligheten såg mer obekvämt än lyckligt ut. Hon hade knappt kunnat tro vad som hade hänt, och nu kände hon sig inte värdig att ta hand om alla föräldralösa valpar längre.
     “Vadå för fler? Vad menar du? Näääääää, va - du kan inte mena…” Astrid hörde att han försökte låta förvånad, men hans glädje gick inte att ta miste på. “Ska jag bli morbror IGEN? Aaah, jag har BETT för er… ni har varit som gjorda för varandra. Altaret ni byggde? När ni gått och lagt er har jag bett en bön till Zelenoch för er, och för oss alla. Jag har allt sett hur du och Lev tittat på varandra, det är precis som med mamma och pappa. Ni är ju menade för varandra, det finns ingen tvekan om den saken. Det har alla märkt.”
    De hade stannat upp, och hela Askers kropp sprudlade av glädje.
     “Hur vet du att det är Lev?” Avbröt hon något irriterat, men hon insåg i samma stund hur dum den frågan var. Istället spred sig en sorg över hennes anlete. “Tänk om han… jag är ju en hycklare, en bluff… Har hela tiden sagt att jag vill ta hand om de som finns som inte kan ta hand om sig själva, sen så… kommer jag här och ploppar ut mer barn som om jag vore någon-” hon tystnade av att Asker hade knuffat till henne hårt i sidan.
     “Ey- så där får du inte prata om dig själv. Lev älskar dig, jag ser det. Mamma märkte det redan första gången hon träffade honom. Han kommer inte tänka så om dig.” Han gav henne ett snett leende. “Och om han skulle göra någonting, då finns ju din stora och starka brorsa för att skydda dig, eller hur?”
    Asker omfamnade henne i en kram, och i samma stund vällde tårarna ur henne. Hon hade inte insett att det faktiskt skulle ske. Hon skulle bli mamma igen, och den här gången skulle det här vara kött och blod. Inte för att det spelade någon roll egentligen. I samma stund som hon fått reda på det, hade hon lovat sig själv att inte göra någon skillnad på hennes barn som plågade Lev nu, och de som skulle plåga honom snart.
    “Jag är faktiskt starkare än dig,” snyftade hon genom tårarna och mot hans tjocka päls. Hon drog sig undan en bit för att möta hans blick. “Vad skulle jag göra utan dig brorsan?”
    Asker ruskade på huvudet och drog henne intill sig igen.
    “Äsch du, bli inte så sentimental nu. Vi löser det här tillsammans. Du har en stor familj som kommer hjälpa till, och de kommer växa upp med massa syskon. Det kommer bli jättebra, sestra.”