Pälsen var glanslös och grådaskig när solljuset träffade den, trots det omsorgsfulla tvättandet. Herdarna hade fått hjälpa henne. Hennes förtvinade kropp orkade inte längre bära den som förut. Benen var rangliga, ansiktet insjunket. Skelettet såg ut att hota sig fram från inunder varje tunn bit hud. Ändå log hon. Leendet såg mer ut att ha torkat fast i det utmärglade anletet än att vara ett äkta uttryck på glädje.
     Dagen var kommen. Snart var resan över.

Det hade varit en lång process, längre än vad hon förstått till en början. Kanske hade den redan påbörjats då Enainar uppenbarade sig för första gången, men det var inte förrän långt senare hon hade förstått. Gudarna sa aldrig vad de önskade rakt ut. Vera hade lärt sig att det var deras uppgift som sändebud att tyda deras viljor, att sätta dem i verket. Hur skulle Meimei annars kunna utröna vilka som var värdiga? Vem som helst kunde be till Gudarna, men bara ett fåtal kunde tolka deras ord.
     När Vera slutligen förstått vad hennes nästa uppdrag innebar, hade hon inte tvekat ens för ett ögonblick. Flocken underrättades om hennes avresa, och de som i början visat sitt tvivel öppet övertalades så småningom av hennes beslutsamhet.
     Tiden inför ceremonin hade hon inte ätit mer än det absolut minsta hon behövde för att överleva. Utöver vatten från den underjordiska sjön hade hon tillgodosetts med ett te bryggt på giftiga växter. På så sätt försäkrade hon sig själv och Gudarna att; nog för att hennes sinne var renat, var nu även hennes kropp det. Det fanns inte mycket massa kvar av hennes annars så robusta zimaerkropp, men det hon hade förlorat kroppsligt hade hon vunnit andligt.
     Flocken hade stationerat ut sig längs trapporna upp till templets tak. Högtidernas eldar var tända, men dess sken blekt i den solljusa dagen. Flockmedlemmarna turades om att hjälpa henne upp för trapporna. En mödosam vandring för henne vars kropp knappt orkade bära. De som lämnade över Vera till nästkommande slöt upp bakom dem, och långsamt tågade de alla upp till terrassen.
     I mitten av takterrassen stod en låda av trä vars ena sida var öppen. Kistan hade byggts ihop efter Veras mått, ämnad att vara precis tillräckligt stor för att hon skulle kunna sitta i den upprätt.
     Flocken samlades i en halvcirkel framför lådan. Exodus och Malphas hjälpte henne in. Veras glasartade blick såg på dem alla, en efter en. Sög in åsynen av dem, deras uttryck. Nästa gång de sågs skulle hon se dem från andra sidan, med ett nytt par ögon.
     Veras röst var alldeles för spröd, och hon kunde bara viska korta meningar. Så hon hade i en tid förberett ett tal som Malphas skulle få framföra åt henne. De alla satt tysta, Vera badade i den helgade stämningen. Hon ser mig nu.

Slutligen gav Vera Malphas en intygande blick. Han började tala åt henne.
     “Var inte rädd, för jag lämnar er inte. Jag kommer vara närmare. Närmare Meimei, närmare er. Mitt namn och min kärlek kommer skydda er var ni än går. Jag kommer be för er, liksom ni för mig, tills dagen jag återvänder. Det här är början på den färd  mot den dagen när mörker blir till ljus.”
     Amen.
     Deras röster sköljde över henne med vördnad. Vera slöt ögonen, och den sista träsidan slöts om henne. Ljudet av trä som splittrades när Malphas förseglade kistan fick henne att sucka i lättnad. Snart skulle hon vara framme.
     Vera nådde som ett tillstånd av meditation när hon började be. Inte ens när kistan svängde fram och tillbaka medan de bar ned henne för templet till den avsedda begravningsplatsen lät hon sinnestillståndet svikta. Hon kände underjordens kyla, hörde det avlägsna ljudet av jord som föll över kistan, men hennes sinne var redan långt borta. Hon var redan på väg.


[Fritt för LKare att reagera]

Navus hade varit en av dem tveklöst hjälpt aposteln med sin nya uppgift ifrån gudarna. Ifrån dagen hon tillkännagivit hennes intentioner hade han varit där, bryggt té, bett med henne, hämtat det heliga vattnet, och allt annat som kunde tänkas förenkla den komplicerade ritualen. Hans uppgifter som tidigare varit fyllt av långa vandringar i Ljusets Krigare, och Meimeis, namn hade bytts ut av varsamt omhändertagande av Aposteln. Den senaste tiden upptagen av varsamma bad och hjälp med att dricka. Nu stod han där på en av trappstegen, följde den utmärglade flocksystern med blicken. Mötte upp henne av de som hållit henne stående emellan sig, och bytte ut dem. Pressade varsamt den tunna kroppen mellan sig och Ikaros, för att stödja henne biten mellan dem och nästa par flockmedlemmar som väntade på att få byta ut dem. Hennes mödosamma resa en perfekt metafor för vad deras mål. En kamp emot världen, emot skuggorna, emot mörkret. Men de var inte ensamma. Precis som de nu hjälpte henne upp mot hennes nästa mål, stöttade henne i varje steg på vägen, så skulle de stötta på vägen mot flockens gemensamma mål. Mot gudarnas vilja.
 När de nått fram till näste par så vek båda åt sidorna för att gå svansen av tåget till mötes, och sluta upp bakom det för att följa henne emot kistan som väntade på toppen.
  Med säker stämma deltog han i hymnen de alla, utom Vera, mässade. En stadig rytm som aldrig staplade sig. Deras gemensamma styrka som bar henne sista vägen. Väl framma vid det som skulle bli det sista steget i hennes resa så vek följetåget ut sig, varje led åt varsitt håll, för att bilda en halvcirkel framför den öppna lådan. Hymnen dog ut när de stannade upp, och alla blickar låg på Aposteln, som i sin tur såg ut över de alla.

Malphas bröt tystnaden, i rollen som Veras språkrör, och hennes ord rörde vid Navus hjärta, och han visste att de var sanna. De skulle ses igen, och hon skulle en dag återvända till dem, men fram till dess skulle hon dela Meimeis ljus. När kistan stängdes tog han sin plats vid den, redo att följa dem andra som skulle föra henne ner för trapporna igen. Hymnen åter upptagen på färden ner, som sedan byttes ut mot en bön när jorden började falla på kistan.

[Navus är där och gör sin del ]

Vibrationer gick genom Ikaros kropp då han såg på sin apostel. Mager och skör med matt och uttunnad päls, och ändå starkare och mer lysande än han någonsin förr sett henne. Att han skapats ur henne var en ära han knappt kunde axla. Då Malphas talade hörde han ändå Veras röst. Hon skulle för alltid vara med dem, här som beskydd samtidigt som hon var iväg på det mest heliga av uppdrag. Att få delta i detta var ett privilegium bortom något jordligt sådant och han fyllde sin roll med en sammanbiten vördnad.

Då Apostel Vera var på plats i sin kista och hennes sista ord begravda i deras hjärtan tog han sin plats tillsammans med sina syskon och bar henne till den tillfälliga viloplatsen. Där hon skulle fullgöra sista steget och frigöra sig från sina köttsliga bojor för att kunna nå gudarnas plan. Han mässade sin bön för henne och försökte inte ens förstå klumpen i hans hals eller tårarna bakom ögonen.


[Ikaros begraver mamma sin]