Hejhej alla mina underbara ♥
Nu är det så att jag tänker komma med lite goda nyheter för er där ute som
av intresse tänker läsa detta ^^
Som ni kanske hade märkt så är jag en människa som skulle ha kunnat
räknats som trög, lat och feg.
Feg är mycket korrekt för att det är jag verkligen. Jag pratar aldrig hur jag mår
med någon eller hur jag känner. Det händer väl någon enstaka gång och då
håller jag på att ångra ihjäl mig efteråt och vill inte se den människan i ansiktet
efteråt. Dels för att jag inte vet hur jag ska ta det hela eller vad som ska hända,
om denne ska börja prata om de som vi har talat om tidigare eller typ aldrig
mer vela vara med mig. Så jag sitter heller på mitt rum och pysslar på med mitt
egna. Typ sy, läsa, rita eller flumma framför datorn. Det är mitt liv och har tyvärr
varit det för länge. Har typ inga kompisar som bor i närheter, eller om dom gör
de så vill jag inte fara dit. Rädslan att skämma ut dom och mig.
Och tydligen har jag någon form av förbannelse över mig...
Allt jag tar, ser eller rör vid går sönder. Jag lever om och är ivägen var jag än
står eller sitter.. Så då tycker jag att rummet passar mig bäst där sakerna som
råkas gå sönder är mina och där jag inte är ivägen.
Försöker man prata med någon om typ som har hänt i helgen så pratar jag inte
klart ifall det kommer något emellan.. 'Dom ville nog ändå inte veta' det är väl
tanken som for igenom mitt huvud då och typ går eller sitter tyst kvar.
Är jag ensam i lunchen så äter jag inte.. Har gjort det i herrans massa år men
nu orkar jag eller vill inte längre.. Är hellre hungrig tills jag kommer hem då.

På tal om stanna hemma och inte vela skämma bort andra så började jag
fundera på en som jag var hos i sommras och jag gick på högvarv hela tiden.
Det var så mycket som gick fel och jag kände mig så ovälkommen och ja..
Nej jag vill dit igen men ändå inte.. Visst hade vi trevligt, jätte trevligt!
Men det var just dom där små sakerna som gick fel som fick mig att känna
så dålig och värdelös.. Ursäkta gullunge men jag älskar dig det gör jag!
Men.. Nej.. Eller......

Hur som helst nu till saken!
Var ho skolläkaren idag och fick väl positiva ord men samtidigt känner jag mig
så rädd.. Rädd att förlora de jag äntligen efter många år har fått till mitt hjärta.
Vänner, intressen och sådant.. Tänk om de försvinner då jag blir 'normal'
medans samtidigt vet jag att detta har med mitt liv och framtid att göra.
Tar jag dom inte så är jag kvar i samma värdelösa skal som alla andra tidigare
18 år. Men hur kommer det att bli då allt börjar funka som för en frisk människa,
hur kommer det att kännas i huvudet? Förhoppnings så bra som en del säger
men samtidigt så fruktar jag det.. som jag sa, jag vill inte förlora mer än de jag
har här och nu..

Men det som jag egentligen vill komma fram till var att idag har jag fått medicin
emot ADD.. Ja jag är ett bokstavsbarn med svårigheter, kan inte stava eller prata.
Ta i saker utan att det händer nå med dom och är elak.. Jag vet inte hur det
funkar bland annat folk, jag vet inte hur man gör helt enkelt..
Var kär en gång.. Eller ganska nyligen och hade varit de länge,
men när jag väl äntligen insåg att han inte vill ha nå med mig att göra
länge så la jag de åt sidan och började inse vilken idiot jag egentligen är... ..

Nä.. Nu borde jag göra nå vettigare än detta..
Tackar för den som ides läsa detta ^^

men stackars lilla dig...! D:
Så mycket du gått och bärt på.
Det måste ha varit jobbigt, har ingen någonsin försökt hjälpa dig?
Vad är ADD för nått då?
vad går det ut på?
Bättre är väll det att de hittar en orsak och kan hjälpa, än att de inte vet vad som är fel och det hela bara fortsätter...
Krya på dig typ och.... Numoori finns här för alla som behöver komma bort från sitt eget liv.
Numoori finns här och är här för att stanna. Utan planer att flytta sig mer.