VARNING FÖR KÄNSLIGA LÄSARE. Allt ni kommer att läsa här är naket och oarbetat, med respekt för att detta kan bli klart långt. Jag har på tok för mycket känslor. Helt klart.
Har du någonsin suttit naken i i duschen med ett rakblad i handen – skakande – av adrenalinkicken som dina nyskapta, bloddrypande skapelser precis givit dig? Det har jag. Allt för många gånger. Jag har suttit där, blöt och frustrerad över att bladet inte går djupare, att min hand är för feg för att trycka mer. Jag har skrikit ut texten "This is your heart, it's alive, it's pumping blood" medan tårarna sprutar.
Från högstadiet gick jag med höga förväntningar emot gymnasiet. Social som jag är fick jag snabbt vänner, allt var toppen! Som grädde på moset hittade jag dessutom den perfekta killen. Han som verkligen förstod mig, vi som dessutom varit kompisar så länge.
Första året gick som smort, okej betyg och avundsjuka över studenterna. Andra året tog sin början, och en dag när jag gick ifrån fotolektionen hörde jag hur två tjejer i klassen pratade illa om mig. Jag har aldrig varit den som tagit vid av sådant strunt, men att höra dem bara en bit bort välla ur sig dåliga ord om mig skadade barriärerna jag byggt upp. Jag var omogen nog att genom en dold hämnd ta bort dessa människor från min Facebook. Som klassens Facebookgrupp-admin uppenbarade sig detta snabbare än vad som var väntat och plötsligt satt hela klassen och öppet snackade skit om mig, när jag satt i klassrummet. De skrattade åt mig, kallade mig för Facebook-hora, bitch.. you name it. Jag blev ytterst upprörd. Svenska-läraren, min hjältinna, tog tag i detta med stålhandskar och hjälpte mig. Men min självkänsla var skadad och jag blev snabbt deprimerad. Jag var ju fel.
Från att ha gjort som alla andra duktiga flickor och satt ett rakblad emot handleden så fort det tog emot så började jag att skära mig seriöst. Visst, det var ytligt, men det viktigaste för mig var ändå att se blodet flyta. Att se mig själv lida var alltid poängen. De enda människorna i skolan som stöttade mig igenom allt var just svenska-läraren, men även min bästa vän i klassen. Dessa två människor fick snabbt mitt fulla förtroende, efter allt som de gjort för mig.
Tanken var att jag skulle byta gymnasium, men när det blev bättre så ville jag inte längre göra detta, trotts att jag faktiskt fick en plats i en annan klass, på en annan skola. Under en period blev det faktiskt bättre, även om jag mentalt var långt svagare än förut. Här någonstans gick min svenska-lärare in i väggen och flyttade tillbaka till Skåne.
Jag och min bästa vän umgicks även med två andra tjejer, även om det alltid hade varit uppenbart att hon alltid kom först för mig och jag detsamma för henne. Men så vid mitten av vårterminen vände hon mig helt ryggen och blev bästa vän med en utav de andra två tjejerna. Jag kände mig super besviken på henne. Men jag yttrade inte ett ord om detta till henne personligen eftersom jag var så rädd för att förlora henne helt och hållet. Självskadebeteendet blev värre. Jag började prata med den fjärde tjejen, i vår lilla grupp om fyra, om hur jag kände, och hon hjälpte mig. Hon berättade att hon också kände sig utanför. Hon och jag blev som den lilla "resten" när min f.d. bästa vän och den andra tjejen drog i väg på egna upptåg. Vi hade större delen av våra konversationer i en privat facebook-chatt, då vi inte ville skapa misstanke. Men så klart, som om jag aldrig någonsin kan lita på människor igen, så hittade jag ytterligare en kniv i ryggen när den här tjejen hade berättat allt för min före detta bästa vän. Trotts att jag, än idag, inte ångrar ett ord av vad jag sade i den där chatten så har jag försökt att be om ursäkt. Jag har även berättat för min f.d. bästa vän att jag står för vad jag tycker, men att jag är ledsen att jag aldrig kom till henne och sade det, då jag egentligen vet att ärligheten står henne så varmt om hjärtat.
Under de sista veckorna i tvåan hade jag alltså inga vänner alls. Jag klarade inte av att sitta ensam vid lunchen, så jag slutade äta. Vissa gånger sjukanmälde jag mig på eftermiddagarna och gick hem. Vissa dagar gick jag inte alls. Detta resulterade i att jag kuggade i två kurser. Som grädde på moset rasade ett gammalt ex över mig, som jag varit vän med hur länge som helst efter förhållandet, och kallade mig för en smutsig jävla hora.
Väl sommarlov och efter att ha blivit nekad 12 jobb visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag bara längtade efter semestern till Spanien med familjen och pojkvännen. Men såklart kunde jag inte ens få ha det. Jag blev dumpad av min första kärlek, på planet hem.
De första veckorna grät jag hejdlöst och helt oprovocerat. Jag dolde sorgen med fest och alkohol i stora mängder. Av mina och mitt, numera exs, gemensamma vänner fick jag veta hur mitt ex var ytterst framgångsrik i sitt letande efter efter nya tjejer. Detta gjorde mig alldeles till mig av sorg, som om vårat nästan ettåriga förhållande inte spelade någon som helst roll för honom.
Och nu, en vecka innan skolan börjar fick jag dessutom reda på genom mailen att det nya gymnasiet jag sökt till nekat min ansökan. Detta innebär kort och gott; tillbaka till helvetet.
Jag får en hyperattack varje gång jag tänker på hur mycket som har hänt på så kort tid. Jag orkar inte ens gråta längre och känner mig likgiltig till livet jag har framför mig, som om jag redan har lämnat det mentalt och framför mig är bara ett skal i skepnad av mig. Det enda som driver mig bort ifrån tanken att avsluta det hela, är att en dag få stå med en fin svartvit mössa på huvudet och ett papper i handen som säger att jag kommit in på Berghs.
Oj men jo visst jag kunde fortfarande gråta. Att hulka så att det gör ont i bröstet och tjuta så att tårarna sprutar. Allt blir en enda tävling om vem som mår värst.
Har du kommit så här långt; japp. Detta är för era ögon på Numoori, och på enbart Numoori. Vad du precis har läst är så förbannat innerligt privat att det borde vara olagligt att sprida utanför mitt eget huvud. Men jag tänker inte ljuga om hur jag mår, för jag mår piss. Nej, det är inte så illa så att jag är självmordsbenägen. Jag kommer inte att skjuta mig, inte hänga mig, inte skära sönder mig, inte ta några piller, inte krascha en bil eller hoppa. Ja, jag har varit det, men jag är inte det längre. Nej, jag har inte gått till någon hjärnskrynklare, men jag har planer på att börja så fort skolan gör det. På skolan finns nämligen en underbar sjuksyster som jag bara precis hann börja prata med innan sommarlovet.
Murderotic
Spelas av : Mikkis
Rubrik: Sv: Mi vida - Mitt liv tis 20 aug 2013, 21:18
Du ska komma hem till mig innan sommaren tar helt slut. Kan inte säga eller göra mycket åt din situation, men jag kan ge dig den erfarenheten jag har genom plågsamma tider. Det är bara att ringa, messa eller skriva på FB. Ingen ska behöva känna på det sättet.. Folk växer aldrig upp, dina klasskamrater..fyfan.
Tequila
Spelas av : Nira
Rubrik: Sv: Mi vida - Mitt liv tis 20 aug 2013, 23:12
Självskadebeteende och att svälta sig, där har jag också varit. Och är fortfarande.. Vet inte riktigt hur, men jag vill hjälpa dig på något sätt. Jag går på BUP, det har jag gjort länge nu. Jag borde ha erfarenheter från det.. Men nej, mitt minne är lika som Doris i hitta nemo. Jag ska inget säga till någon, en hemlighet för mig är något värdefullt som man måste hålla. (Beroende på vad det är tex självmord, mord, våldtäckt osv) Ja, du får gärna PM'a mig om du nu skulle vilja prata, om vad som hällst. Jag lyssnar och förstår det mesta, MEN jag kan inte lova att jag kommer med bra svar.. Brukar antingen bli stum eller tom på ord.. (Vilket kanske är samma sak? idk..)
Styrkekramar till dig! //Nilla
Pheobe
Spelas av : Spraliish - Matilda
Rubrik: Sv: Mi vida - Mitt liv tis 20 aug 2013, 23:47
Mikkis: Tycks som om alla dryga människor samlats på ett och samma ställe. Det gör jag gärna <3
Nilla: Tack, har du Facebook, mobil eller något liknande så jag kan nå dig? <3
Tequila
Spelas av : Nira
Rubrik: Sv: Mi vida - Mitt liv ons 21 aug 2013, 01:55
Nilla Manson heter jag på Facebook. Bara att skicka v-förfrågan så kan vi prata där? <3
[ 
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
Rubrik: Mi vida - Mitt liv 
