Hon granskade honom ett tag, men gjorde sen som han sa och fortsatte äta. Det var gott, riktigt gott. Dem båda skulle bli väldigt mätta. Eller i alla fall hon själv eftersom hennes byten inte brukade vara såhär stora. Efter ett tag slickade hon sig om nosen, proppmätt.
"Jag menar bara att mina krafter kanske kan skydda mig, så du behöver inte skada mig om du skulle vilja öva" Sa hon och log mot honom.

Hon förstod inte riktigt varför han inte ville öva. Att skada henne var en bra utmaning, eftersom han inte ville skada henne så kanske det skulle göra att han fick kontrollen över rötterna. Hon log lite åt tanken att det flög runt massa rötter runt Eye.

Han åt, köttet var så gott, så smakfullt. Något han inte hade smakat förut, int älg. Han svalde stycken av kött och fortsatte att äta.
Snart orkade han inte mer och han lät sig rammla bakåt i en dramatiskt gest och damp ner i snön och krossade skaren och sjönk ner i snön.
Han flinade lite och skrattade då han hörde vad Alxys sa och lät sin kropp flyga upp ur snön så den revs upp och så flög han på Alxys med ett skratt. På ett lekfullt sätt, han ville inte behöva ta fram sin kraft mer, och magen var rätt så mätt efter bytet så kanske inte var det så bra timing.
Tyst med dig" skrattade han.

Alxyz skrattade när han hoppade på henne.
"Jag ljög för dig, jag vet visst vad min kraft är" Sa hon och log. Sen vände hon på dem båda så hon hamnade överst. Hon kollade på honom och sen sig själv.
"Tror du jag skulle kunna hålla i dig medans jag flyger, då skulle ju du få känna känslan" Sa hon ivrigt och hoppade av honom.
[Kort XD]

Han log mot henne ett finurligt nästan likt det mystiska leendet han hade burit förut.
Han lät sig hamna under och de violetta ögonen tittade med en lekfull blick på henne.
Han kände sig lite chokad över hennes ord och kravlade sig ur hennes grepp då hon hoppade av.
"Det får nog vänta till en annan gång, för är för mätt för att orka röra mig" sa han igen och
lät sig rammla ner i snön igen men låg denna gång kvar och slöt ögonen.
"Varför ljög du om något sånt?" fråågade han och rynkade pannan.
Han förstog inte riktigt den stora vitsen med att ljuga om det.
Kanske hade hon bara velat visa den genom att han attackerade henne.
Han visste inte, han lyssnade till vad hon gjorde runtom honom medan han låg kvar med
slutna ögon.
Snart skulle morgonljuset komma.

Alxyz vände bort sin blick, bort mot en gran.
Sanningen var att hon inte var stolt över sina magiska förmågor, mörker förde aldrig med sig någonting gott och hon hade verkligen ingen kontroll över det eller visste vad det kunde göra. Andekraften kunde hon inte riktigt heller kontrollera och dem båda krafterna verkade ständigt bekämpa varandra på alla olika sätt. Det gjorde så att när hon väl hade kontroll över en av dem så kom den andra och förstörde allt. När hans fråga kom vände hon sitt huvud mot honom.
"Mina krafter är inte speciella" Sa Alxyz kort.

Eye öppnade ögonen, hon hade tystnat för ögonblicket, hon tittade bort, mot en gran och Eye såg att hon var fundersam. Och han rynkade pannan, försökte komma på vad som var fel. Kanske ville hon inte visa den, som hans ena kraft. Vattnet, vattnet som kom då han blev arg. Han hatade det, ville inte ha det nära.
han rös och såg Alxys i ögonen då hon vände tillbaka ansiktet och hans ansiktsuttryck avr allvarligt efter hon pratat.

"Allas krafter är specielle på sitt sätt, det är därför vi har dem" sa han och tittade tyst på henne. Hon hade utvecklat så enormnt i hans ögon den tid de pratat med varan.
De hade inte gått in på sååå djupa saker men de hade både allvarliga och roligare stunder.
Och dethär kunde man kalla som en allvarlig stund. Inte för att han precis kunde förstå vad hans egna kraft kunde vara unik. Raseri skapade bara kaos.

Alxyz suckade.
"Men har du inte någon annan kraft?" Sa hon och ledde frågan på honom, så uppmärksamheten som hade uppståts skulle vändas ifrån henne till Eye.
Hon ställde sig upp och log stort mot honom. Han var verkligen snäll och deras samtal hade lett till djup prat, roliga stunder och mycket mer.

Hon undvek att gå längre in på det och lade sen en inte så trevlig fråga mot honom, och han suckade och nickade.
"Jovisst, en till" sa han och stannade upp, men för att hindra Alxys att fråga längre in på det så fortsatte han tyst.
"Men inget jag är stolt över" de första solstrålarna hade nu kommit och himmlen hade börjat bli färgad rosa, röd aktig. Han förstog att han inte kunde stanna helatiden.
Han var ju på väg för att upptäcka landet!

Han reste sig upp och tittade fokuserat ner på marken. Och där kom växter, som små träd stammar och blommor som var formade i en ring. Sen lät han dem växa ihop så det blev en krans. Han lät sen växterna tappa sina rötter så att kransen blev lös och Eye tog upp den i munnen och gick fram till Alxys och lade den på hennes huvud och log mot henne.
"Så" sade han och tog ett steg bak för att se på vad han hade gjort och
nickade sen.
"Jag måste börja vandra igen, men glöm mig inte" sa han och de sista orden sa han med en varnande road klang.
"Vi kommer nog ses igen snart"

Alxyz skrattade.
"Aldrig att jag glömmer dig, men då ska du svara på mina frågor" Sa hon och log. Hon började fokusera noga, på anden. Hela Alxyz lyste ljust nu och hon kontrollerade den, sa till den vad den skulle göra. Hon var inne i hans huvud nu och anden talade inom honom "Vi ses snart igen" Sa den och sen lämnade kraften honom och hon kände sig nöjd. Hon hade lyckats kontrollera sin kraft, hade upptäckt en ny sak hon kunde göra med den.

Alxyz fällde ut sina enorma vingar och lyfte högt upp i luften. Hon flög retsamt över Eye i hopp om att han skulle få en vindpust på sig. Sedan vände hon riktningen och flög mot solens uppgång, mot ett nytt äventyr.

Han kunde inte heller undgå sig att skratta av vad hon sa och flinade vagt men sade inget.
Hon koncentrerade sig och snart hörde han en röst i huvudet, nästan inte helt oväntat eftersom hon hade varit så koncentrerad.
Men han ryckte endå till och hans ögon såg på då hon lyfte och duckade av ren reflex då hon flög över honom och vinden rev tag i honom.
Han drog lite på munnen och följde henne tills hon försvan över himmlen.
Han började gå över skaren och in mot skogen igen, lugnt och stilla fortsate han.
Snart hörde knapt hans tassar mot snön och han hade försvunnit igen, för att hitta en plats att få vila på.

[AVSLUTAT]