Så fort han hade kommit utanför fästningens portar tvärstannade Radagast och stirrade tyst ut över reviret som bredde ut sig framför honom utan att egentligen se det. Trots den för honom okarakteristiskt dramatiska sortin darrade han fortfarande i hela kroppen av återhållen ilska. Andetagen kom stötiga och ojämna. Han kunde känna varma tårar bränna i ögonen, men han tänkte inte gråta. Irriterat blinkade han bort dem.
    Bilden av moderns härjade ansikte verkade ha bränts fast på näthinnan, tillsammans med bilden av den lille valpen. Hans … halvsyskon? Tanken var absurd, även om han inte riktigt kunde motivera exakt varför. Det var bara fel. Allting var fel med hur Vas hade valt att komma tillbaka, hur hon hade valt att visa upp sig själv och valpen, allting. Situationen var absurd. Han hade ingen aning om hur han borde känna. Var det orättvist att känna sig så sviken som han gjorde? Var det rätt? Han visste inte, och han visste inte om han brydde sig heller. 
    Ögonblicket därpå hörde han portarna öppnas. Han ryckte till som om någon hade slagit honom och svängde omedelbart runt bara för att få se sin mor stå där. Genast flammade ilskan upp igen.
    "Inte undra på att du inte kunde hitta pappa." Gast spottade ur sig orden, spottade dem rakt i ansiktet på henne. Han ville se dem landa och såra henne lika mycket som hon hade sårat dem. "Du har ju uppenbarligen haft fullt upp med annat."

[Till Vas.....  ]

Oändligt med tankar virvlade runt i Vasilisas huvud samtidigt som hon försökte hålla samma takt som hennes son ut ur fästningen. Det var som om luften inte nådde ned till hennes lungor helt där hon sprang efter honom, istället var hennes andetag korta och andfådda. Vad skulle hon säga, hur skulle hon ens börja förklara vad som hade hänt, skulle hon någonsin återfå hans värme och kärlek? Det fanns inga gränser på hennes tankar och frågor, och mardrömsscenariot hade börjat framställas framför henne.
    När hon fick syn på honom stannade hon upp. Ilskan i hans blick gick inte att gå miste om, och hon drog häftigt efter andan.
    Vasilisa insåg där och då att den relation hon haft med sina söner var förstörd. Hon hade bränt sina broar med Lev, och nu även Radagast. Även Maras blick hade talat om för henne att det här var misstag som inte skulle gå att laga. Hennes barn var hennes allt, och hon hade skadat det fina de hade. 
    “Inte undra på att du inte kunde hitta pappa. Du har ju uppenbarligen haft fullt upp med annat.”
    Hon ville säga något, ville be om ursäkt, men hon var som fastfrusen. Orden hade träffat henne som hårda slag. Det gjorde tusen gånger mer ont att höra honom tala till henne på det sättet än när Ljusets Krigare hade bränt henne.
    Under ett par minuter stod hon bara där, kunde inte få fram ett ord. Omedvetet hade hon stannat upp framför honom med ena tassen i luften. Aldrig hade hon sett den ilskan hos Radagast tidigare, inte ens ett uns av det. Det var både främmande och skrämmande, och Vasilisa visste inte hur hon skulle hantera det.
    “Jag är ledsen, hjärtat. Jag…” Vasilisa pausade. Vad hon än skulle säga var hennes svek för stort. De sa att tiden läker alla sår, men hon var osäker på om hennes svek någonsin skulle läka.
    “Jag har gjort fel, jag har gjort misstag och det vet jag,” hon försökte att se på honom utan att falla ihop av sorg. “Jag förväntar mig inte att du ska förstå eller förlåta, jag vill bara att du ska… ge mig tid. Ge mig tid att förklara.” Hennes blick var vädjande, och hon hoppades med hela sitt hjärta att han skulle ge henne en chans.

Radagast fnös föraktfullt åt moderns trevande ord. "Förklara vad? Att pappa inte betyder nånting för dig längre, eller vadå? Att vi inte gör det? Du ljög för oss och sen försvann du och nu …" 
    Han var tvungen att vända bort huvudet för att dölja tårarna som utan förvarning brände i ögonen. Han vägrade låta henne se honom gråta. Ilska var lättare att hantera, en kraftfull roll att gå in i; men att gråta skulle reducera honom till precis just det han var, en förvuxen och övergiven valp, vilsen och besviken och sårad. Det sista han ville ha var nedlåtande medlidande.     
    "Det var bara en täckmantel, eller hur? Uppdraget. Att hitta pappa. Du trodde inte att du skulle kunna göra det. Du hade förmodligen aldrig ens tänkt leta." Rösten var hes och grötig. Vas skulle aldrig kunna föreställa sig hur han hade gått omkring hela den här tiden och varje dag hoppats på nyheter om Tenn, hur han hade trott att hela flocken höll ihop i det här och vägrade ge upp hoppet om sin försvunna flockbror. Egentligen var allt bara en undanflykt för Vas att få komma bort från reviret. Det var kanske det som gjorde ondast av alltihop — insikten om att modern hade använt Tenn som en läglig ursäkt för sina egna hemliga affärer.
    Radagast vände sig mot Vas igen, och nu var blicken kall och vass. "Torano", sa han eftertryckligt, smakade på namnet som tillhörde hans släkt. Som hade tillhört Tenn och som Vas därför också hade tagit för att ha honom nära. "Du har ingen rätt till det namnet längre."

Den äldre honan skakade på huvudet samtidigt som hennes son talade. Det var inte sant, inget av det han sa var sant. Hon skulle leta efter Tenn, det hade hon lovat alla. Midir hade bara råkat vara där vid fel tillfälle, vid en sårbar punkt. Det hade aldrig varit meningen att hennes familj skulle komma till skada eller bli sårade.
    Vasilisa ville så gärna tro på sina egna ord, att hon gett sig av i hopp om att hitta sin partner. Samtidigt insåg hon hur det hela lät och såg ut. Hon hade ljugit för dem och sig själv.
    “Jag kommer aldrig sluta leta efter honom,” började hon lågmält. Vasilisa sökte efter sin sons blick, men han hade vänt sig från henne. “Du vet inte vad som hänt mig. Det var inte planerat att bli som det blev.” Hon insåg att det var ännu en lögn att ljuga om vad som skett. “Du kommer att förstå när du blir äldre.” Kanske ytterligare en lögn. “Men jag älskar er, det är ingen lögn. Snälla se på mig. Jag kan inte förlora er.” Hon tog ett steg närmare, men stannade upp när Radagast vände sig mot henne igen.
    “Torano.”
    Hon stelnade till vid namnet, samtidigt som hon ville rygga tillbaka vid Gast blick och hårda ord. Den var sylvass, som om den kunde tränga sig igenom allt som stod i dess väg.
    Vasilisa ville säga emot. Hon ville kämpa för sin rätt att vara en del av familjen, en del av Tenn. Men inte ett ord lämnade henne. Det var som om luften och orken tagit slut. Kanske behövde hon bara inse att hon svikit dem alla, och för det skulle hon lida.

Moderns lågmälda röst skar som ett knivblad i Gast. Den gav honom dåligt samvete och fick honom att ångra sina hårda ord; det var inte rättvist att tala till Vas så som han hade gjort och det visste Gast. Du vet inte vad som har hänt mig. Det var sant, och det gjorde ont. Det gjorde ont att se och höra hur ledsen han hade gjort henne. Varma tårar av skam och besvikelse rann längs med kinderna och lät sig inte stoppas trots att han knep ihop ögonen. 
    Men det var för sent att backa nu. Ilskan var fortfarande lättare än gråten. Hur gärna han än ville ge med sig och släppa alla anklagelser, kasta sig i hennes famn och gråta — hur gärna han än ville det, så kunde han inte. Kunde inte överbrygga avståndet mellan dem. Det var det sista straffet.
    "Jag kan inte … jag är ledsen." Han mötte moderns blick, såg henne rakt i ögonen. Skammen och smärtan stod skriven i ansiktet på honom — både den som hon hade orsakat honom, och den som han hade orsakat henne. Han hoppades att hans ögon kunde uttrycka det han inte förmådde säga. Förlåt, mamma. Jag älskar dig.
    "Jag måste … bort. Ett tag." Han nickade krampaktigt som för att uppmana sig själv att fortsätta. Plötsligt mådde han illa, men han tvingade sig själv att mumla fortsättningen. "Jag kan inte vara här just nu. Мне жаль*."
    Gast gav inte sig själv tid att tänka mer. Med de orden vände han sig om och började gå, långsamt och stelt, bort från Vasilisa. Bort från borgen som han alltid hade kallat hem.

* Jag är ledsen.
[Avslutat? Om inte Vas vill reagera<3]

Vasilisa tycktes för ett par sekunder se ånger bland tårarna i sin sons blick. Hon kunde inte avgöra om det var en falsk föreställning från hennes egen sida, eller om det var hans känslor. Hon såg honom där i den brinnande blicken, den Gast hon kände så väl. Den av hennes söner som alltid hade funnits vid hennes sida och stöttat henne, som aldrig sagt emot henne. Han som aldrig velat göra en fluga förnär stod nu upp för sig själv och sina känslor. Vasilisa kunde inte låta bli att känna sig stolt som mor över hans utveckling, samtidigt som den sårade henne mer än han kanske kunde tänka sig.
    “Jag måste… bort. Ett tag.”
    Hennes ben darrade. Det var de orden hon inte ville  höra. Först hade hon förlorat Lev. Sedan hennes söner och döttrar i djungeln. Och nu Radagast. Hon tvivlade på att Mara skulle stå på hennes sida i det här; för första gången kanske dottern stod på sina bröders sida. Den enda som fortfarande backade henne var Muriel, och om han visste…
    Vasilisa knep ihop käkarna och blundade hårt. Om han visste skulle han följa med sina bröder och systrar. Det var inte konstigt, med tanke på alla felsteg hon tagit. Hur kunde hon låtit Midir förgifta henne? Hur hade han krupit sig så under skinnet på henne, att hon övergivit sin egen familj. I hopp om en annan.
    När hon åter slog upp blicken syntes Gast siluett i fjärran, och hon visste att det rätta valet var att låta honom gå.

[Fick feeling, nu avslutat hihi <3]