Dantalian hade länge stannat kring den välkända Snöslätten, det var en plats han trivdes på och hade mer eller mindre ganska svårt att släppa. Han mindes snöstormen, då FrostCut släpade valparna för ett möte med fadern. Dantalian hade aldrig nått fram, han hade tappat bort dem, gått vilse. Han hade aldrig sett sin far, någonsin. Det störde honom egentligen inte alls, det som störde honom var att han hade inget mål i livet. Inget att jaga, därför var det så svårt att släppa hans familj han fått vid glaciären. De hade tagit in honom, de hade fostrat honom, men han saknade dem heller inte. Känslorna var kluvna, eller helt enkelt icke existerande. Hans möte med brodern, Fenris hade varit uppfriskande. Han hade ett förflutet här i Numoori, men vad skulle han göra med det? Leta upp det? Varför? Helt ärligt. Fenris hade så mycket mer ambitioner, så mycket mer i livet. Varför fanns där inget som han brann för själv? Han hade inga krafter, inga känslor, inget syfte? Han hade inte ens vett nog att sluta leva. Han gick på tomgång, som att tiden stod stilla men samtidigt sprang den iväg för honom. Han kände inget, så varför skulle han göra något åt saken? Haha, hans tankar om livet roade honom där han stillsamt och ljudlöst vandrade fram bland Kaiwoods mäktiga trädstammar. Ännu ett område nära kylan, snöslätten, hans hem? Nej han hade inget. Kanske var det dags att börja hitta ett syfte? Kanske. De iskalla blå ögonen såg sig omkring, det var alltså här hans fader kom ifrån? Vad hade denna platsen som fått hans fader att stanna? Som fått hans fader att gå? Nog visste han mycket om dem redan, det fanns gott om vargar i Numoori som kände till historien om hans föräldrar. Två vargar av samma mynt. De var någon slags skräck blandad kärlekshistoria. Inte konstigt han var som han var. Han flinade igen och den långa svart grå pälsen dansade vackert då vinden valde att leka med honom. Han andades djupt in den friska luften och släppte långsamt ut den igen. Tid och rum stod stilla. Han var inte mycket visare idag än igår, han såg varken yngre eller äldre ut än igår. Det ända som skiljde honom från tidigare var att hans päls börjat tunna ur, den tjocka underullen lämnade efter sig långa tunna strån kring hans mäktiga siluett. Han såg ännu mer ut som sin far nu och hade han inte varit mörk till färgen hade nog varenda varg i Numoori kunnat placera honom som Hielos son. De som hade mött FrostCut hade nog även dem kunnat placera de välkända tecken över rygg och öron som ett släkt drag. Då näst intill alla syskon bar dem eller burit dem. De var en unik familj och hur man kommer bort i en snöstorm när man är svart som natten är för honom okänt. Haha. Tankarna roade honom ständigt. Varför så tankspridd denna dag? Han visste inte själv. En rörelse fick honom att stanna upp, en varg dök upp i hans synfält och han förblev stilla. Manen virvlade med ännu en vindpust och hans öron spetsades med ens. Han såg inte nyfiken ut, inte arg, inte kall. Han var ingenting, utstrålade ingenting. He was faceless. Inget kunde släppas igenom för att han kände ingenting. En främling, det gjorde honom inget? Så han stod där, väntade på att hans doft skulle avslöja hans närvaro för henne. Det var en hona, en ganska stor sådan. De bar liknande kroppshydda, eller snarare såg de ut att vara snarlika i höjd. Det spelade ingen roll egentligen, bara en detalj han lade märke till helt enkelt. Kanske skulle hon vända och gå, eller så skulle deras väg korsas samman. Det var helt upp till henne, han lät valet tilldelas henne. Det var något som han ofta gjorde, då han själv inte hade några intressen direkt. Kanske skulle det en dag ändras.

[Selva - men om någon mer vill vara med kan man ju fråga Haha]

Träden reste sig som mäktiga pelare mot himlen och fick den dunkla skogen att framstå mer som ett rum, eller en sal, än den öppna och vitt utbredda plats det faktiskt var. Vad som bidrog än mer till känslan att ytan att röra sig på var begränsad var faktumet att trädens massiva kronor flätades samman och bildade ett tak av löv och grenar som endast tillät en viss mängd ljus tränga ned till markytan. Det var inte en plats för de som ständigt kände behovet att titta sig över axeln då skogens alla skuggor och vrår bidrog med tillräckligt mycket gömmor och krypin för att man aldrig skulle kunna anta att man var helt ensam. Det var en andarnas skog, en plats där vinden viskade genom grenarna och stammarna knarrade där de försiktigt sträckte sig ännu högre mot skyn. En plats för de som inte funnit ro i livet efter detta. Ja, hon hade hört historierna som valp, och nu när hon väl befann sig här var det tämligen inte besvikelse som slog henne när blicken svepte över området. Denna skog var mäktig. På mer än bara ett sätt. Här kunde man alltid uppfatta nya dofter, ana rörelser i ögonvrån och känna andetagen som höll allt vid liv. Kanske var det just det som fått henne att stanna i denna skog under så pass lång tid som hon gjort. Faktum att hon kunde andas i takt med marken, träden, alla varelser som kallade dessa mörka marker sitt hem. Det gav henne en känsla av makt. Makt som vittnade om att hon kunde påverka sin omgivning, lika mycket som hon kunde låta sig påverkas.
Ett brett flin sprack upp på de svarta läpparna där hon vandrade fram med det tunga huvudet gungande från sida till sida. Antagligen skulle få andra varelser förstå hennes fascination för något så simpelt som förmågan att andas. Men de varelserna hade aldrig lyssnat till hjärtslagen inuti en annan individ, känt bröstkorgen hävas och sänkas i takt med att pulsen pumpade blodet runt i kroppen. Det var en överväldigande känsla när man gav sig hän för den. Ett fantastiskt fenomen, detta livet, som så lätt kunde tas ifrån en. Ja, hon hade alltid fascinerats av att kunna lyssna till och känna av hur andra individers kroppar fungerade. Men det hade endast bidragit till en mycket större fascination, någonting som kunde liknas vid en besatthet. För hur intressant det än var att kunna läsa av varelser omkring sig medan de rörde sig i hennes närhet, så var det mycket mer intressant att känna livet rinna ur dem. Känslan gick inte att beskriva. När gnistan i deras ögon dog ut, hjärtat kämpade allt långsammare, desperat, takt för att hålla cirkulationen vid liv. Det var berusande. Till den grad att det kunde betraktas som ett begär. Inte för att hon skulle beskriva det med de orden... en hunger kanske. Drift. En instinktiv längtan. Kanske ett begär var precis vad det var.

Hon stannade upp. Mitt i virrvarret av tankar som hon låtit uppsluka hennes totala uppmärksamhet hade omvärlden glömts bort och hon hade inte varit uppmärksam på om hon längre var ensam eller inte. I en skog som denna tvivlade hon på att någonting som ensamhet existerade, men hon hade inte planerat att vandra rakt in i en annan varg som en ouppmärksam valp.
Vinden som slutit upp intill henne, som drog lekfullt i den tjocka pälsen och stack i hennes nos, förde med sig en intressant doft. En doft från en annan individ. En hane. En hane som befann sig inte alltför långt bort. Den kontrastrika blicken sökte av skuggorna som gömde sig bakom de breda stammarna, synade konturerna och rörelserna hon tyckte sig ana. Så fann hon slutligen vad hon sökt efter. Han var mörk i pälsen, men ögonen var ljusa och stod i så pass stark kontrast till den mörka kroppen att det var lätt att fokusera på hans ansikte. En svag rynka blev synlig på den svarta nosryggen, och en lätt fnysning undslapp henne. Öronen stod spetsade på hennes huvud, svansen svängde diskret fram och åter bakom henne, men blicken var lika intensiv som sinnet som dolde sig bakom pannbenet. De giftgröna pupillerna var vidgade i de orangea irisarnas mitt, men om det var för att hon fann hanens uppdykande intressant eller opassande gick inte att avgöra. För ett kort ögonblick stod hon alldeles stilla, synade hanen på håll utan att visa minsta tecken på vad som möjligtvis pågick inne i huvudet på henne. Det var som sekunderna just innan man får reda på om ett rovdjur tänkt gå till attack eller ta till flykt. Men så blinkade hon långsamt, och ännu en gång smög sig ett flin över de svarta läpparna. Hon fuktade nosen med tungan och rätade upp huvudet, sträckte på nacken för att underlätta för musklerna, innan hon särade käftarna för att ta till orda...
"Du vågar komma närmare. Jag bits inte." Ett lågt skratt låg och tryckte under orden när hon uttalade dem, men hon tillät det inte klinga starkt nog för att vara uppenbart. Tonen var lugn och stadig, rösten aningen mörkare än vad man kunnat förvänta sig från en så ung hona. Ansiktsuttrycket var mjukt, välkomnande. Men för den som var uppmärksam kunde en illvillig glimt anas i de färgstarka ögonen.

Dantalian vände blicken upp emot träden, ett välbekant ljud ekade genom skogen och en svart korp gled förbi med ett hest kraxande. Han mindes natten, snöstormen, mörkret och kylan som om det vore igår. Han mindes dagarna, veckorna, månaderna som gått innan någon funnit honom. Korparna hade varit hans räddning, sällskap och ända källa till mat. Han hade lärt sig tolka deras läten, denna korpen letade inte mat. Han skyddade något och var irriterad. Blicken vände tillbaka till den mer eller mindre magnifika tiken. En Karg om han inte var helt ute och cyklade. Fast var det inte en ovanligt stor sådan? Kanske inte. Han hade trotts allt inte mött speciellt många Kargar i livet så han kunde inte döma av tidigare erfarenheter. Blicken sökte sig till hennes då hon med ens upptäckte hans närvaro, ögonen var. De var.. Orangea gröna? Minst sagt udda och han kunde inte påstå att det var det vackraste han sett, men ack de var unika till den yttersta grad att han blev nyfiken. Kanske hade denna varelse många överraskningar att bjuda på? Han visste inte, men var heller inte säker på om han faktiskt skulle lägga ner tid på att ta reda på det heller. Fast det kunde trotts allt inte skada att lägga sig i någon annans liv än sitt egna för en gångs skull. 

Då den unga tiken talade sänkte han huvudet en aning. Hälsade snarare med respekt. Det var sällan han faktiskt gjorde det, men ibland får han för sig udda saker helt enkelt. Hon bits inte, vad tråkigt var hans första tanke. Det hade kunnat bli en intressant strid. Fast det var inte rätt tillfälle att strida. Han var på vandring och som mål ville han se vad Numoori hade att erbjuda honom. Att vandra skadad hade han gjort förr och det var faktiskt ingen större hit om han fick säga det själv.
- Maybe I like biting.
Sa han med sin ytterst mörkt hesa stämma. Den var fortfarande ganska oanvänd. I glaciären, där han växt upp levde en underlig grupp vargar. De talade inte, använde man rösten så var det endast av ytterst nödvändiga själ. Annars så talade man med gester, kroppsspråk och detaljer fick helt enkelt utebli. Antagligen var det därför han gillade tystnaden så mycket, att kunna se på en annan utan med ord behöva höra en annans avsikter. Hans ord ekade i huvudet, kanske gjorde han det. Kanske inte. Det var sällan han talade överens om vad som stämde med hans världsbild. Han hade inga ansvar i livet, inget att stå för eller kämpa för. Så varför ständigt vara ärlig och öppen om vem man är? Sakta stegade han fram emot tiken, den svarta pälsen runt tassarna svepte med vid varje steg. Då och då kunde man skymta de ljust blå grå klorna, en vacker detalj i hans enkla uppsyn. Ja inte var han nämnvärt märkvärdig i detta land av rosa neon och påfågelfjädrar. Han var endast de svarta fåret, runt vandrades helt utan syfte. Till vilken nytta? Det visste han inte ens själv. Kanske skulle han finna något på sin vandring, något som slutligen skulle få honom att stanna på en plats. Skapa sig något eget. Kanske.

Den intensiva blicken vilade stadigt på hanen, och hon släppte honom endast ur syne medan hon blinkade. En långsam gest, där det ena ögat slöts bara en bråkdel av ett ögonblick före det andra. Den breda bröstkorgen höjdes och sänktes diskret, talade för att andningen var stadig och att hon kände sig tillräckligt säker på sig själv för att inte låta omgivningen eller hanen påverka henne. Hon var mycket riktigt stor. Mycket större än den hona som fört henne till livet, större än den syster hon vuxit upp och slagits med. Istället för den tunna, slanka kargkroppen sträckte sig hennes manke till en höjd som många andra vargraser aldrig nådde. Och under den tjocka huden vilade sega muskler som gjorde henne till en ultimat krigare i närstrid. Nej, hon var inte lika snabb och smidig som sin syster. Men hon ägde fortfarande mer kontroll över sin kropp, och förmådde röra sig mer graciöst, än en vanlig gråvarg. Någonting som var tydligt i linjen som löpte från manken över ryggen ner till svansroten, och den långa svarta svansen som stärkte hennes balans. Kroppen var tung och muskulös, någonting som syntes när hon färdades framåt i sin vanliga, lugna takt. De svarta tassarna var breda, med klor som sällan var infällda, och placerades under henne med en styrka som talade för att hon inte var den man ville brottas med i strid. Men för den som valde att titta lite extra noga på rörelserna över rygg och höfter, så var de kattlika dragen synliga. De var långt ifrån uppenbara, men de fanns där.
Det ryckte lätt i den övre läppen, och blicken smalnade om så bara en aning, när hanen sänkte huvudet i någonting som kunde tolkas som en hälsning. Det knyckte till i det ena av de svarta öronen, men de förblev spetsade, och när han sedan tog till orda lutades det tunga huvudet åt sidan i en diskret rörelse. Språket han talade var för henne inte okänt, men det var tillräckligt länge sedan hon hört det talas eller använt sig av det själv för att det skulle förvåna henne. Själv hade hon yttrat sig med hjälp av det språk hon funnit var det mest vanliga bland de vargar som rörde sig i landet, och då hanens svar antydde att han förstått henne var det antagligen endast ett val, eller en smaksak, gällande vilket språk han ville tala. Detta intresserade henne.

"He understands the language spoken by the nordic tongue," medan hon talade rätades huvudet upp, endast för att låtas falla åt den andra sidan. "But chooses to speak Nimorian."
Svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne, och det glittrade i den kontrastrika blicken av iver. Få vargar hade lyckats imponera på henne under den tid som hon vandrat från Lavaöknen. De flesta stirrade på henne med skräck i blicken, med sänkta svansar och sökte efter vägar som snabbast skulle låta dem hinna undan om hon beslöt att hugga. Inte för att hon inte njöt av att se skräcken i deras ögon, det var alltid lika tillfredsställande att beskåda hur andra varelser kunde känna av styrkan som vilade inom henne, men det blev efter ett tag långtråkigt. Varför kämpa för att göra sitt namn lika stort och mäktigt som hon själv en dag önskade vara när de flesta vargar kröp ihop som ryggradslösa råttor vid blotta åsynen av henne. Det var möten som dessa som bringade lite liv i vardagen. Förde med sig något intressant. Väckte hennes intresse till liv.
När han rörde sig emot henne lät hon blicken vandra över den mörka pälsen som täckte hans kropp. En sådan fäll skulle antagligen inte överleva speciellt länge i ett område som Lavaöknen, om man inte var riktigt noga och försiktig med vars man satte tassarna. Opraktiskt. Det såg ut som att han när som helst skulle kliva på sig själv, fastna. Ändå så verkade hans rörelser smidiga, vana vid att ta hänsyn till pälsen som släpade på marken. Ytterligare en fnysning undslapp henne, och ett snett flin kröp över de svarta läpparna innan hon åter höjde blicken för att kunna studera hans ansikte.

En udda uppväxt, en udda varg. Ja han var allt annat än många andra, ärelystna vargar. Han hade aldrig drivits av mål att erövra, varför? Han visste inte själv egentligen, där emot hade språk alltid fascinerat honom. Mest för att vargar som valt att bo i glaciärens vrår alltid tenderade att komma från Numooris alla hörn och kanter. Alla kunde olika saker, många talade andra språk och därför hade många valt att lägga ord åt sidan och leva i harmoni utan dem. Där emot hade klanen alltid haft som mål att lära de unga allas språk. Under Dantalians valp år hade det där emot inte funnits speciellt många unga i klanen. De var 3 stycken när han hittades och togs dit, men inom loppet av några få år var de bara två kvar, med han själv inräknat. De hade fått mycket tid till att lära sig de äldres erfarenheter. Språk hade varit hans främsta "ämne" mest för att de så sällan användes annars. Varför han valde att tala Nimorian var nog för att han var född med det. Han kunde fortfarande höra FrostCut's vassa stämma eka genom snöstormen. En hård moder, ack kände han varken sorg eller glädje över att ha växt upp utan syskon eller riktiga föräldrar. Han hade haft de andra, de som kommit från Numoori's alla vrår. Från mörkret själv eller från den simplaste äng. Det hade varit en speciell plats att växa upp på. 

- I know many languages Miss.
Hans hesa stämma avslöjade åter igen om dess ovana, ändå kunde man ana en ton av hans forna stämma. Kanske skulle den en dag komma tillbaka till sin rätt. Han kunde mer och mer urskilja hennes unikhet bland de vanliga. De bar delvis på samma blod, han likt henne hade kraftfulla klor. Enkla att fälla ut och in efter behag, men likt henne hade han dem mer än ofta fullt utfällda. Det hörde helt enkelt till vardagen. 
- Nimorian however is what I'm born with.
Sa han med samma likgiltighet. Han hade ingen anledning att ljuga, inte heller att tala sanning. Så hon fick tolka orden som hon ville. Om hon ville tro att det var ett försök till att föra henne bakom lyset så visst, inte spelade det honom någon roll. Han var inte här för att övertyga främlingar om vad som var sant och vad som var falskt. De fick de gärna lista ut själva. Han studerade henne mer ingående, hon såg ut att vara grövre än han själv. Fast det var inte så konstigt, hans moder hade inte varit av grövsta lag och hans far hade smittat honom med vrenens nättare gener. Han var en blandning, inte lika nätt som hans bröder men inte heller lika grov som en vanlig bergsvarg. 
- Multa habui dominos puer..  
Sa han med ett kallt flin som eftersmak. Troligtvis skulle hon inte förstå, men det spelade honom ingen roll. Att han haft många mästare i språk som ung var egentligen inget att skryta med, men det kändes roande på något sätt nu när hon ändå verkade nyfiken över saken. Så varför inte spä på grisen ytterligare?

Det hade funnits mästare i stridskonst också, för Glaciären var och kommer förbli en fristad för många. Vargar som var utstötta, vargar som sågs som förärade, vargar som svikit eller de som inte orkat längre hade sökt sig dit. Det var en plats där alla kunde vara, utan förflutet och utan nyfikna öron. Att få språk lektioner av en svartvarg var alltså normalt för honom, lika mycket som att han haft en egen lärare i stridskonst. Alla gjorde sin del, delade sina kunskaper med varandra på ett unikt sätt. Det var bara under språket de talade, annars fick man lära sig med blod svett och tårar. Han höjde huvudet högt och den långa pälsen kring bringan svepte framåt då han stannade. Det var på ett behändigt avstånd nu och han kunde noga studera de unika ögonen tiken bar på. Hon var ung, men verkade vara rik på kunskap redan nu. Det skulle bli intressant att se vad som gick att lära av detta möte.

Miss. Ordet fick det att rycka lätt i den övre läppen, och en svag rynka blev synlig på nosryggens mitt. Det var inte att hon ogillade ordet i sig, hon var bara inte van vid att sådana formella ord användes när hon talade med andra. Under ett tidigare möte hade hon även kallats dam, någonting som fått henne att förnärmat rynka på nosen och fnysa högt. Under sin uppväxt hade hon aldrig lärt sig att man skulle använda sig av sådant språk när man talade med andra. Men å andra sidan, så hade hennes uppväxt handlat om överlevnad och att växa sig starkare för varje dag som gick. Hård träning, konkurrens med syskonen, disciplin vad gällande uppförande emot de andra medlemmarna inom flocken samt hur man förväntades bemöta ledaren. Det hade förekommit tyngre ord, finare formuleringar, när de äldre och högre i rang talat med varandra. Men det var ingenting som ansetts viktigt nog för att lära ut till de yngre. De skulle kunna stå upp, ta en bestraffning, klara av de utmaningar de gavs och visa framsteg. Ville de kunna göra skillnad på hur man talade till en jämlike och hur man talade till en överordnad så fick de lyssna och uppmärksamma konversationerna omkring dem. Och trots att Selva hade kämpat, tränat och slitit för att en dag kunna stå som den starkaste, den bästa, så hade hon lyssnat. Hon hade lagt märket till skillnaderna i hur de olika medlemmarna talade med varandra. Hur ledaren bemött andra vargar som stod i rang nästan lika högt som hon själv. Och hon hade beslutat att det var nog så viktigt att bemästra konsten att ändra språket efter vem man talade med, som det var viktigt att veta hur man skulle få grepp om strupen på en varg som verkade ha övertaget.

Selva blinkade långsamt emot honom, lät blicken studera hans ljusa ögon medan hon tog in de ord han uttalade. Till skillnad från henne var Nimorian hans första språk. Redan som valp hade hon fått höra att det fanns många olika språk i detta land, och att vissa vargar aldrig fått lära sig Nordspråket. Detta var hennes första möte med en varg som förstod Nordspråket som hon vuxit upp med, men som talade Nimorian.
De nästa ord som lämnade hanens läppar förstod hon inte. De svarta öronen spetsades till den grad att de nästan såg ut att hänga framåt, medan hon lät tippa huvudet ytterligare lite åt sidan. Hon kunde nästan liknas vid en valp som hittat ett föremål den finner ytterst intressant, men inte förstår sig på. De giftgröna pupillerna var vidgade, men de orangea irisarna var fortfarande fullt synliga. Exakt vars hon fått den unika färgen på sina ögon hade hon aldrig funderat över. Heller hade hennes moder aldrig talat om det. Men de som mött henne, som fått ett smakprov på vansinnet som vilade innanför det tjocka pannbenet, kunde gott spekulera i om det var vansinnet inom henne som färgat pupillerna i en giftig färg, och givit irisarna en så starkt lysande färg i kontrast. För inte var hon riktigt klok. Nej. Långt ifrån. Det sinne som vilade bakom de intensiva ögonen var kaotiskt, förvirrande, ständigt i rörelse. Om en vanlig varg hade en röst som hjälpte till att ta beslut och tänka över situationer så hade Selva hundra olika som kolliderade och talade över varandra, samtidigt som instinkterna skrek i ryggmärgen. Hon var impulsiv. Oberäknelig. Farlig.
Tippen på svansen knyckte till, och hon valde att räta upp det tunga huvudet utan att låta blicken släppa den mörka hanen. Fortfarande vilade ett diskret flin över hennes svarta läppar, och i blicken vilade en hungrig glimt.
"I was taught Nimorian when I was a pup. But my birth giver made sure that my first language is the nordic one." Hon talade lugnt, avslappnat. Nästan som om hon ville erbjuda honom någon extra sekund efter varje ord så att han skulle kunna ta åt sig dem ordentligt. Det var inte en förolämpning, nej. Kanske mer av en... utmaning.
Trots allt, hon hade ingen som helst anledning att dela med sig av detaljer om sin uppväxt för denna hane. Inte för att hon avsiktligt skulle tala osanningar, det var få gånger det föll henne in, men det var heller inte alla gånger hon ansåg det nödvändigt att tala hela sanningar. De ord som lämnade hennes läppar var de ord som för henne tycktes passande för stunden. Likt vädret kunde hennes humör ändras snabbt, och sinnesstämning spelade också in i hur hon valde att uttrycka sig. Hanen tycktes vara en varelse som talade med få ord. Hur skulle han bemöta om hon valde att göra detsamma, servera honom så lite som möjligt att arbeta med? Skulle han låta henne tala, utan att ifrågasätta. Eller skulle han vilja gå djupare?
Det ryckte lätt i de svarta mungiporna, och djupt nere i den breda bröstkorgen vilade ett skadeglatt skratt. Men hon lät det inte klättra upp i strupen, utan tvingade det att ligga kvar.
"I do however know a word or two in Cazari." Det glimmade till i blicken, men vad det var som kunnat avläsas där för ett kort ögonblick gick inte att sätta tassen på. Cazari var ett språk som talats av en av flockens medlemmar. En varg som inte ägde förmågan att tala, utan som förde fram sina ord via telepati. Det var ett språk hon själv aldrig brytt sig om att uppmärksamma, då dess grammatik och meningsuppbyggnad verkat för invecklad för att hon skulle vilja lägga tid på det. Några ord hade hon kommit att kunna förstå, men hon påstod sig varken kunna tala eller förstå språket när det talades flytande. "But there isn't more to it than that."

Det annars så stela ansiktet såg ut att slappna av ovanligt mycket. Inte för att han såg något annat än känslokall ut, men det klädde honom att se någorlunda normal ut. För en gångs skull. Han såg på något sätt ännu mer respekt ingivande ut, lugn, stabil. En varelse att lita på, fast kände man Dantalian så visste man trotts allt att han inte var någon att räkna med om man ville ha någon att skydda sin rygg med. Dantalian, komiskt nog hade han fått sitt namn av sin Latin lärare. Just för att språket föll honom mer naturligt än för många andra. Han hade alltså fått ett namn efter en demon eftersom latin sägs vara demonernas språk. En ganska ointressant grund till varför hans namn inte längre var som det var, men han trivdes i det och det kändes mer rätt än det namn hans mor givit honom. De udda paret av ögon stirrade på honom med nyfikenhet? Ja något åt det hållet i alla fall. Så hon var trotts allt fascinerad om ens för några få korta sekunder så räckte det gott och väl för honom. Den giftgröna färgen fick honom att minnas många stunder med modern. Då syskonen fått slåss om maten, starkast överlever. Ja det var väl ett välkänt motto många fick leva efter. Han hade fått kämpa och överleva själv väldigt många månvarv innan Kezamii funnit honom. Många nätter hade han frusit, men ändå hade han aldrig lämnat snöslätten. Ibland undrade han varför han stannat så länge med dem överhuvudtaget, men samtidigt så låg de till stor grund av allt det han kunde idag. Det ända han inte lärt sig var hur han skulle hantera olika slags främlingar. I klanen kände alla varandra, det var aldrig ett nytt ansikte. Eller tja ett och annat ibland som anslöt sig till dem, men annars var de sällan de sökte upp ett möte med en total främling. Han hade helt enkelt levt väldigt isolerat. 

- I think we were thought both languages after a while. The pack I was born in spoke mostly nordic. 
Sa han, smått fundersam. Han mindes inte riktigt, det han mindes var att modern endast talat Nimorian med dem. Han mindes knappt övriga flockmedlemmar, dem han mindes bäst var syskonen. Och hur kunde man glömma ledaren? Omöjligt så stor som hon var. Dock så skulle denne säkert upplevas mindre nu, nu när Dan själv växt upp. Han hade faktiskt mer än gärna mött dem alla igen, men han hade inte direkt någon aning om var de befann sig eller om de ens existerade längre. Han var trotts allt vuxen nu och mycket bör ha hänt under alla de åren han varit borta. 
- Aaa, Cazari is a horrible language to learn.
Sa han och skakade långsamt på huvudet från den ena sidan till den andra. Han kunde språket, kunde förstå det, men han hade svårt med att få meningsbyggnaden och allt där till rätt. Så ibland hade hans lärare skrattat rakt ut åt honom. Helt värdelöst om han fick säga det själv. Fast kanske var det för att hans Cazari lärare varit en usel språklärare och en bättre stridskonstlärare? Troligtvis låg det någon sanning i det. 

- I was actually born in south Numoori. In this great pack, my mother always told us that we had to earn our place with them, earn our lives. 
Han talade mer avlägset nu, som att han mindes ett stort tal hon hållit för dem en gång i tiden. Han skummade genom de bilder han hade av flocken, av dem, av syskonen och modern. Han kunde egentligen inte minnas mer än att det var jävligt varmt och att det var helvetes långt att ta sig till snöslätten. Där de skulle mött fadern. Han flinade svagt åt minnet av den långa vandringen. Han hade varit ivrig och orädd som alltid. Först i led med huvudet högt, nåja han hade aldrig fått träffa fadern så vad tjänade det till? Inget. Nyfikenhet dödade katten. Fast åt andra sidan så dog han aldrig även om syskonen och modern måste trott det. De ljust blå ögonen gnistrade till då han åter igen uppmärksammade hennes rörelser. Han kunde inte minnas om han själv gjorde samma sak, kanske inte av samma orsak. Det kattlika beteendet att knycka på svansens yttersta spetts. Han funderade men kom sedan på sig själv att det faktiskt hade hänt. Han lät sedan den hesa stämman åter igen bryta tystnaden, denna gång för något som kanske kan kallas kallprat. Varför inte, det var något han behövde testa på trotts allt.  
- So, what are u doing here miss?

Vid första ögonkastet hade hanen verkat avlägsen, kall.  Som om känslor inte tycktes klä honom, och därför inte tillät visa upp minsta detalj, minsta lilla nervryckning, som kunde ge en hint om vad som pågick innanför pannbenet på honom. Detta, i kombination med faktumet att han valde sina få ord så noga, var vad som lockade henne att titta närmare. Syna honom med en intensitet som skulle skrämt de flesta andra vargar tillräckligt för att ta ett steg bakåt, eller lägga svansen mellan benen. Många vargar lät orden ljuda innan de bekymrat sig att tänka över dem ordentligt, lät tala om sina tankar och känslor utan att tänka på om det passade situationen eller inte. Någonting som kunde vara ytterst roande de gånger hon kände för att leka med de sköra liven, men som även kunde anses vara mer än irriterande de dagar hungern rev i ryggslutet på henne.
Att denna hane kändes vaksam, svårare att få grepp om än de andra individer hon tidigare mött, väckte en svårtyglad nyfikenhet inom henne. En farlig sådan. Inte endast för hennes egen skull, men för hanen också. Blev ivern för stark, längtan att få kika in i sinnet på den individ som fascinerade henne, kunde det mycket riktigt sluta med att hon satte tänderna i köttet för att spräcka skallbenet. Inte nödvändigtvis med avsikt att döda. I hennes värld skiljde sig rätt och fel från många andra vargars syn på livet. Det var inte nödvändigtvis fel att sluta tänderna om den varelse som inte visade henne respekt, den som visade för mycket respekt eller den som helt enkelt inte ens försökte ge det gensvar hon var ute efter. Heller behövde det inte nödvändigtvis anses vara rätt att bemöta andra vargar med respekt, hälsa i början av ett möte eller ge en varning innan käftarna slogs ihop runt nacken på den andre. Någonting som de hon vuxit upp med fått lära sig den hårda vägen. Stod man inom räckhåll kunde hon utan vidare vända sig om för att sätta tänderna i första bästa kroppsdel. Oprovocerat. Få gånger behövdes det en verklig anledning för att hon skulle agera med våld.

Den kontrastrika blicken glänste av nyfikenhet medan hon lyssnade till hanens ord. Ja, hon studerade honom noga. Varenda millimeter av det mörka ansiktet. Och visste kunde hon känna av att lugnet som legat över honom blivit stadigare. Den kraft hon bar på läste ständigt av omgivningarna, talade om vilka varelser som rörde sig omkring henne och hur deras kropp arbetade för att föra dem fram över marken. Det var ingenting hon behövde ha kontroll över, det var snarare någonting hon inte kunde stänga av. Och faktum var att hon inte önskade den tystnad det medförde att sluta lyssna till hjärtslagen omkring sig, känslan av hur blod pumpades genom ådror. Det medförde en känsla av kontroll att kunna läsa av de som befann sig i hennes närhet, och det gav även ett övertag hon inte var villig att släppa ifrån sig. Hanens avslappnade muskler och stadiga andning talade för att han kände sig säker, samlad. Men å andra sidan så hade han ingen anledning att inte vilja slappna av. Inte än iallafall.
Att han fötts in i en flock var information hon inte fann speciellt intressant. Trots allt, hon själv var född in i en av de mäktigaste flockar som funnits i landet och det som nu drivit henne ut på vandring var de andra flockarna som fanns utspridda i landets alla området. Men när han talade om att denna flock befunnit sig i södra delen av landet var det någonting i bakhuvudet på henne som reagerade. Södra delen. Lavaöknen låg placerad i mitten av landets södra del, och under sin uppväxt hade det endast funnits två stora flockar i de områdena. The Dark Nation, hennes egen flock. Den flock hon fötts in i och sedan tagit på sig rollen som ledare för när grundaren försvunnit. Den flock som hon valt att splittra för att kunna bege sig ut i landet. I jakt på information. Nytt blod. Värdigt blod. Hon skulle börja från början. Bygga någonting nytt. Någonting större. Bättre.
Sedan så hade det varit flocken Devils. De som befunnits sig i grannområdet. Vars de befann sig just nu visste hon inte, men det var de namnen som dök upp när hon tänkte flockar i söder. Nu var denna hane äldre än henne. Inte mycket, men tillräckligt för att det skulle ha funnits en annan flock som hunnit försvinna eller röra sig därifrån innan hon själv fötts.
Tankarna spann vidare, byggde på informationen som grävdes fram ur ihoptrasslade minnen. Grävde djupare. Det hade varit så lätt att fråga hanen vilken flock han syftade på, om han mindes namnet. Kanske tillhörde han fortfarande den flocken. Vissa valde att vandra, byta områden. Kunde han kanske tillhöra den flock som hade revir i denna skog? Nej. The BloodBlooms hade aldrig bytt område. Han kan ha bytt flock. Lämnat den han föddes i, letat efter någonting annat. Ja, det skulle kunna vara så.
Så klövs kaoset som uppslukat hennes uppmärksamhet, och för ett kort ögonblick såg det ut som att hon inte alls uppfattat det hanen sagt. Pupillerna hade smalnat, och hakan sänktes en aning närmare bröstkorgen medan hon letade bland tankarna som kolliderade med sådan kraft att hon fick anstränga sig för att inte morra högt av frustration. So, what are you doing here miss? Återigen med detta formella tilltalande. Kanske borde hon inte anmärka det. Kanske behövde han bli tillsagd att fjäsk inte lönar sig. Tanken fick henne att skratta för sig själv, ett lågt tillbakahållet skratt, innan hon åter fokuserade blicken på hanen.
"I have left all that I know in the south to wander through the land. The pack that has its territory in these woods is what brought me here." Efter att hon talat till punkt släppte hon honom med blicken för att blicka ut över området som sträckte ut sig omkring dem. Trädens höga stammar vek inte undan för hennes skarpa blick, och hon tillät sig själv syna skuggorna lite extra noga innan hon åter vände sig emot hanen. Det fanns ingen anledning att dölja vad som fört henne hit, eller att hon var ute på vandring.
"And what about you?" Blicken smalnade, och hon synade honom på ett sätt som talade för att hon letade efter hemligheter, små detaljer han inte ville skulle uppfattas av blotta ögat. "A male that speaks so many languages. That knows his way with words. What are you doing in these dark woods?"

[Jag funderar på om Selva faktiskt var född när FrostCut tog med de små på vandring eller inte? xD haha jag har för mig de var runt 9år men jag minns inte.. Vet ju att Fountain va där och alla andra så x)]

Dantalian stirrade intensivt tillbaka på honan, även om det var svårare att urskilja exakt vad han kollade på eftersom hans ögon saknade synliga pupiller. Det var något med den där galna uppsynen som gjorde honom nyfiken och alldeles lugn. Som att han lade sitt öde och framtid i hennes tassar. Det var intressant. Han visste inte vem hon var eller hur hon var, men egentligen spelade det honom ingen roll. Inte alls. Han hade nog inga svar att ge henne heller, han visste inte mycket om sitt liv, om sig själv eller om sitt tidigare liv. Det mesta var bara en sörja av gamla minnen som blandade sig med varandra. För honom egentligen ganska oviktiga minnen. Han hade inget större begär att söka upp det förflutna. Han hade inget med TDN att göra längre. Egentligen kan man heller inte påstå att han någonsin lämnade dem, han gick trotts allt vilse. Att han på senare år inte valt att söka upp dem eller vända tillbaka var val han gjort. Och nu, en varg utan mål eller drivkraft. Han var bara här, i Numoori. Vandrandes utan syfte. 

- The bloodblossom, right? 
Sa han och såg sig omkring samtidigt som hon gjorde detsamma. Han ville veta om hans moders ord fortfarande stämde. Mycket kan ha hänt under tiden, så som moderns bortgång och faderns flytt. Sådant som han inte visste om. Han sökte faktiskt precis just det, information för att se vad som hänt och inte hänt. Hielo hade varit en medlem av dessa vargar. Kanske kunde han möta sin fader nu, efter alla dessa ord. Han hade dock ingen aning om vad han skulle förvänta sig utav ett möte. Han kanske bara skulle kolla på fadern och sedan gå, ord var trotts allt väldigt överflödiga oftast. Han lyssnade till orden och ett svagt illvilligt flin spred sig i hans ansikte. Det avslöjade en del om hans sinne, att det sällan talade gott för andra. Han var en varelse av mörker och blod. Det fläckade hans förflutna och antagligen också hans framtid. 
- My father was or is a member of this pack. I never got to meet him when I was suppose to, so why not now?
Hans röst innehöll inget intresse eller nyfikenhet. Även om det var den ända anledningen han kunde komma på till varför han sökt sig hit. Samtidigt som han ville veta mer om Numoori's flockar kunde han även unna sig lite av det förflutna. Hans ord skvallrade lite om hans försvinnande som valp och allt det där, men det spelade honom ingen roll. Han hade inget att dölja, men han kastade heller inte ur sig sin livshistoria. 

- I'm not quite sure what I'm doing back here in Numoori. Just wandering around I guess. Tyring to catch up with history. 
Sa han och flinade svagt åter igen. Ja det var nog så nära sanningen man kunde komma. Eftersom han inte riktigt visste själv var det svårt att formulera ord kring det. Han var inte längre en valp med nyfikenhet upp över öronen, men ändå var det något som lockade honom. Att få veta hur allt låg till, vilka som styrde vart och vad som stod kvar. Kanske skulle han skaffa sig ett syfte här i livet? Gå lojalt med i någon av alla dessa flockar landet bestod av? Kanske inte, flocklivet. Han hade inte levt med en flock sedan han var valp. Det passade troligtvis inte honom längre, han hade levt utan regler och ansvar alldeles för länge. Hans tankar snurrade runt om varandra. Ändå det skulle kanske bli en härlig kontrast till det tråkiga vardagslivet? Som att vända upp och ner på allt han visste och kände till om sig själv. Det var en härlig tanke, men samtidigt lockade det honom inte speciellt mycket. Man fick inte göra si eller så, usch. Det var nästan så att han gjorde en motbjudande grimas, men han höll den enkelt tillbaka och tittade åter igen på tiken med samma tomma, döda uttryck som tidigare. Kanske skulle hans ord en dag tråka ut henne, då skulle de vända åt var sitt håll och troligtvis aldrig ses igen. Härliga tanke, att aldrig veta om detta var en varg han skulle springa på ofta eller aldrig mer. Såå intressant.

Den breda nacken kröktes i en diskret rörelse, fick en skugga att smyga sig över hennes ansikte och lägga sig under de intensiva ögonen. Glansen som låg över hennes blick talade för iver, nyfikenhet, längtan, hunger. Samtidigt som den inte avslöjade någonting alls. Det var svårt att förklara. Liksom allt med denna hona kunde man uppfatta signaler och små tecken överallt som talade för hur hon kände i situationen, hur hon önskade reagera, vad som mest naturligt skulle falla henne in. Samtidigt som det inte gick att lita till alla de där små tecknen. Ett vänligt leende, en låg svans och vaksam blick talade inte nödvändigtvis för att hon var försiktig eller menade att möta den andre med respekt och välvilja. Rösterna kunde viska om försiktighet till en början, endast för att ge vika för instinkterna som sade åt henne att slå tänderna över pannbenet på den varg som befann sig i hennes väg. Oberäknelig. Ett vilt djur i sin renaste form, driven av instinkter och vansinne. Det var ingenting hon led av, ingenting som hon någonsin funderat över. Trots allt, hon kände inte till något annat sätt att leva eller se världen på. För henne var världen infekterad, smutsig och orättvis. En plats där det gällde att döda, eller dödas. Så många vilsna själar som inte hade en aning om grymheterna som pågick omkring dem, om ondskan som dolde sig i varje individs blod, skulle få stirra sanningen i ansiktet när de mötte henne. Det fanns ingen mening med att förneka att blod och död fanns överallt omkring dem. Och hon ansåg det vara lite av en uppgift att påminna dessa omedvetna stackars varelser om att de hade allt att frukta, allt att oroa sig för. Inte nog med att hon lärde ut viktiga visdomar, hon såg till att göra det mesta utav det. Ingenting kunde mäta sig med tillfredsställelsen som kröp upp längst ryggraden när smaken av blod låg på tungan och ljuset slocknade i ögonen på den torterade, smärtfyllda varelse hon låtit sig själv leka med. Det var inte själva dödandet i sig. Det var att kunna läsa av, kunna känna, smärtan och rädslan i den andra individen. Lyssna till hur hjärtat slog hårdare i bröstkorgen för att hålla adrenalinet vid liv. Lukta sig till blodet som ännu befann sig i ådrorna på den andra varelsen. Hon njöt varje gång hon fick uppleva hopplösheten hos de offer hon tog sig an. Sekunden de insåg att deras tid var ute, var det renaste av ögonblick någon kunde få uppleva.

Just därför fascinerades hon av denna hane. Törst och illvilja fick de kontrastrika ögonen att glöda, intensiteten i hennes hållning, blick och sätt att tala skulle ha varit tillräckligt för att den mest erfarna av stridsvargar skulle ha velat backa ett steg. Men inte denna hane. Han mötte beslutsamt hennes blick. Vek inte en tum. Och verkade lika lugn som skogen själv. Det väckte en längtan att få testa hur långt hon skulle kunna gå innan han gav vika. Innan han slog undan blicken, backade, bet tillbaka, gjorde någonting. Kanske ägde han inte förmågan att visa känslor så som andra vargar gjorde. Kanske var det för honom någonting främmande, och därför kunde hon inte avläsa vad som pågick inne i huvudet på honom trots att hon stod så nära. Trots att hans doft fyllde hennes nos, och hon nästan kunde höra hjärtat slå i bröstkorgen på honom, utan att förlita sig på sin blodbändning. Han var så nära. Så nära. Och ändå fick hon inte grepp om honom. Om hon skulle sätta tänderna över hans nosrygg, skulle han ge henne en reaktion hon kunde arbeta med då? Om hon smög sig närmare, viskade i hans öra, utmanade honom att be henne backa, skulle han då kräva att återfå sitt personliga utrymme? Om hon slöt käftarna över den mörka pälsen som täckte hans nacke och tryckte ned honom på marken, skulle han då slåss tillbaka?
Tankarna skrek så högt i huvudet på henne att hon inte kunde urskilja dem. Omvärlden med alla dess ljud blev till ett avlägset brus, och blicken smalnade när hon ansträngde sig för att försöka få grepp om kaoset som stormade innanför pannbenet.
Hanen ställde en fråga. Gällande flocken som hade sina marker i dessa skogar. Nämnde namnet. Självklart var det den flock som hon syftat på. Hon själv hade inte hört om någon annan flock med välkänt namn som hade sitt revir i närheten av detta område. Men hon svarade honom inte. Istället lät hon honom fortsätta tala, och nu tvingade hon sig själv att anstränga sig lite mer för att kunna följa med i konversationen. Rösterna vrålade, gjorde det svårt för henne att uppfatta de ord som lämnade hanens läppar. Han talade om sin fader. En varg som tillhört flocken i fråga. Kanske fortfarande tillhörde den. Då är det inte en medlem vi står inför. ... Synd. ... Slöseri med tid. ... Önskar han också tala med ledaren så som vi? Hon rynkade på nosryggen. Det blev för mycket. Oväsendet grävde så djupt i hjärnan att hon inte kunde fokusera.
Irriterat vek hon huvudet åt sidan, och en skarp utandning lämnade henne. De kraftiga käftarna pressades samman, och hon klöv tankarna med ren viljekraft i ett försök att få stopp på oväsendet. Öronen hade lagt sig bakåt, raggen kunde skymtas ned över ländryggen på henne. Men i samma stund som hanen tog till orda igen var det som att det uppförande hon just visat upp var bortglömt. Öronen spetsades, blicken lades åter på honom och blicken var vaken och nyfiken. Hon agerade som att hennes huvud inte just hållit på att gå i bitar, som om hon själv inte var medveten om det uppförande hon just visat.
På hanen lät det som att det var av ungefär samma anledning de befann sig i Kaiwoods mörka skogar. Han var ute på vandring, hon var ute på vandring. Han önskade ta reda på historia om det som varit, hon själv var på jakt efter all den information hon kunde komma över om de många olika flockar som fanns utspridda i landet. Hon hade en tydlig uppgift, ett mål. Hade hanen det?

"You don't have a purpose?" Det tunga huvudet lutades åt sidan och ögonbrynen höjdes för att stärkta det frågande uttryck som smydig sig in över hennes blick.
"Nothing that drives you?" De giftgröna pupillerna smalnade av, men på de svarta läpparna lekte ett vasst leende. Inte för att det rörde henne i ryggen vad denna hane hade för planer, eller vad han inte hade för planer, men detta var ett resultat av det hennes sinne debatterat om tidigare. Om hon ställde de rätta frågorna, skulle hon då ges en reaktion hon kunde arbeta med?

Tiken betedde sig mer eller mindre märkligt, fast han var inte direkt den som dömde andra. För honom spelade det ingen roll om hon var galen eller helt normal. Det rörde honom inte ryggen, däremot så var han en aning fascinerad av hur hon var och hur hon reagerade över honom. Han kunde känna någon slags känsla. Han kunde inte sätta ord på det men någon slags "kontakt" kände han till henne. Löjligt, stilla ruskade han undan tanken. Det fanns inga vargar i Numoori eller utanför som kunde bringa honom något mer en information och kunskap i livet. Ändå kunde han på något sätt känna en stark gnista av den där rovdjursinstinkten de alla hade. Denna tik bara lös om det och det roade honom, konstigt nog. Det smittade honom lika lätt som en vanlig förkylning. Han kanske inte hade lika nära till det som tiken framför honom, det visste han inte, men något han visste var att han alltid hade haft enkelt för att plocka fram den. Om han så önskade, men lika lätt hade han för att hålla den gömd bakom lås och bom. Det var nästan som om de båda väntade på att något skulle hända i den spända tystnaden som låg mellan orden. Han sträckte på nacken och rullade en aning på skulderbladen, slappnade av åter igen i musklerna. Det fanns inget över honom som sade om han skulle göra något om hon fick för sig att kasta sig över honom. Han var likt en vandrande död, ett skal utan känslor eller mening i livet. Och hade han varit en normal varg hade han varit deprimerad över detta, men som man redan märkt känner han inte mycket av känslor överhuvudtaget. Visst kan han döda för nöjes skull, slåss eller tala med en främling. Men det finns aldrig någon riktig känsla i det heller. Han är aldrig arg när han slåss, endast road, eftertänksam och fokuserad. Han morrar sällan av anledningen att han är arg, mest av ren instinkt. Det är samma med det mesta i livet, en väldigt lång gråskala helt enkelt. Av många uppfattades han dessutom som extremt tråkig, just på grund av hans uttryckslösa uppsyn, men denne tik verkade allt annat än uttråkad om han tolkade henne rätt. 

Han kände heller ingen känsla av maktkamp mellan dem, ingen vek undan för ingen försökte tvinga den andre till det. Fast det kanske var för att han inte riktigt brydde sig. Han var sällan den som backade, varför skulle han? Han hade inget att oroa sig för. Kände han för att slå tillbaka gjorde han det, om inte kunde han enkelt ta en smäll eller två för att sedan undvika tills den andre var för trött för att göra offensiva anfall. Han var en uthållig själ, seg och klibbig som kola. Man blev sällan av med honom om man verkligen ville det. Han tyckte själv det var roande att ibland tvinga vissa specifika reaktioner ur andra, han kunde spela, leka med uttryck för att få andra vilseledda. Det var en härlig akt och ett roligt spel. Kanske borde han spela lite oftare. Kanske borde han skaffa en hobby? Haha han ruskade på huvudet och på resten av kroppen så att den långa pälsen dansade vackert omkring honom innan den åter igen blev stilla, hängandes från hans bringa, svans och tassar. Tiken talade, med en ton som många skulle kanske uppfatta som provocerande. Honom spelade det ingen roll, han kunde svara ärligt och stå för det. 

- No not that I know off. 
Sa han som svar och de isande blå ögonen stirrade tomt tillbaka på henne. Spelade det egentligen någon roll? Kanske skulle han finna sitt syfte i livet? Troligtvis inte. Han brydde sig nog inte tillräckligt för att fullfölja något fullt ut. Han var inte lojal, ansvarstagande, god, men heller inte ond. Han hade ingen drivkraft till att ta över världen eller döda varenda godhjärtade varg i Numoori. Nej sådant trams lämnade han åt de känslosamma. De fick göra som de ville, så länge han slapp vara en del av det. Kanske om någon kom med något vettigt, eller totalt skvatt galet så kanske han skulle drivas mot det av rent nöje. Fast frågan var väl snarare om han skulle stanna länge nog för att uppnå själva slutprodukten eller inte. Troligtvis inte. Han ryckte lite på axlarna och log kallt emot henne. 
- Do you have a purpose?
Sa han med den hesa men ändå mörkt djupa stämman. Det var ingen vacker röst han hade, men många tenderade till att vilja lyssna på honom trotts allt. Kanske för att hans ton lät lockande, mystisk och så ovanlig på något sätt. Det fanns egentligen inget med Dantalian som var likt någon annan. Modern hade många gånger nämnt att han var den som liknade faderns vrensläkte mest av alla syskonen. Även om han utseendemässigt inte såg ut som en renrasig sådan. Fast han var ju inte renrasig så det var inte så konstigt. Det som var konstigt var att alla hade blivit vita med några slags tecken, mer lika faderns eller mer lika moderns medan Dan hade fått en färg från Farfar eller Farmor. Svart med grå partier och moderns tecken överkroppen med faderns iskalla blå färg och dimmiga ögon. En unik blandning helt enkelt då de andra syskonen tenderade till att likna antingen fadern eller modern mer eller mindre. 
- Maybe I will find mine later in life. 

Dantalian stod stillsamt kvar, studerade varje detalj i det vackra rovdjurs ansikte som befann sig framför honom. Hon var så brutalt vacker på något sätt, så nära det naturliga men ändå så långt ifrån. Fascinerande. Detta var helt klart en kandidat som Fenris hade tyckt mycket om, men Dantalian kände på något sätt att hon var alldeles för lik han själv. Så oberäknelig, så okontrollerbar, så Fantastisk. En varelse av högsta kvalité och originalitet. Detaljerna, så synliga för en varg med tålamod, men så osynliga för den ouppmärksamme. Hon var speciell. Hennes fråga kom inte oväntat, det var många som reagerade likadant när de fått hans svar. Om han valde att berätta sanningen såklart. Nej han hade inget mål. Han levde nu, idag och nya mål kom och gick varje dag. Inget långsiktigt mål existerade, som att han ville göra sig hörd eller ihågkommen. Nej vilket trams. 
- Nothing. 
Konstaterade han kallt och den mörkblå tungan svepte längs med käftarna efter en halv gäspning. Han höll huvudet högt och såg fortfarande storögt på den kraftfulla honan framför honom. Hon reagerade instinktivt och ett svagt flin, nästan osynligt kunde skymtas över hans läppar. Det var en härlig känsla av att se när hon skiftade och det roade honom något enormt, mycket mer än vad han faktiskt visade. Han ignorerade det sista hon sa och spetsade istället öronen tydligare för att klargöra hans nyfikenhet på henne istället. 
- So tell me about this purpose, enlighten me. 
Sa han med ett lugnt uttryck. Som att han inte alls var så intresserad istället. Han la dessutom upp det lite som en utmaning för henne, som om hon skulle få chansen att ändra på honom. Få honom målmedveten och följa ett stort mål i livet. Vilket självklart inte var möjligt då han inte direkt är kapabel till att känna målmedvetenhet alls. Men luras går ju alltid. Mästare i skådespel som den psykopat han är, han vet alltid hur man ska bete sig.

[fckin finally har jag fått tillbaka datorn från lagning!  Förlåt för segt svar...]


Ögonvitan återgick sakta tillbaka till sin diskreta plats för att lämna rum åt de orangea irisarna som tävlade i kontrast mot pupillernas giftgröna färg. Det fanns mycket med den mörka hanen som hon inte kunde förstå. Mycket som för henne var nytt, märkligt. Kanske var anledningen till förvirringen hon kände inför hans uppsyn att han till synes verkade vara hennes raka motsats. Kall. Diskret. Med full kontroll över sina känslor. Om han nu kände någonting överhuvudtaget, vill säga. När hon studerade honom var hon inte säker på att det fanns några känslor att finna bakom all den där pälsen. Vilket gjorde tanken på att bita tag i den långa nacken och ta reda på om smärta var en av de saker han dolde lika väl som allt annat, så mycket mer lockande. Men för stunden lät hon sig hållas.
Kort sagt var han allt hon inte var. Den unga honan kunde beskrivas som personifieringen av instinkt. Känslor och infall av instinkter var ingenting som finsorterades i det kaosartade sinne som dolde sig bakom pannbenet på henne. Ilska och frustration var vad hon hade närmast till, och reflexen att hugga efter det som befann sig närmast i de situationer som hon ansåg sig missnöjd var ingenting hon lade ned speciellt mycket energi på att försöka kontrollera. Inte för att hon inte kunde visa upp lugn i de stunder hon ville slita ansiktet av dem omkring sig, men det gällde att sortera ut de sällsynta tillfällena ur mängden. Det fanns ingen anledning att anstränga sig för individer som inte var värdiga hennes tid.

Hanen konstaterade det som nu blivit uppenbart. Till de många saker som hon inte riktigt kunde förstå gällande honom kunde hon nu tillägga faktumet att han inte tycktes ha någonting att leva för. Ingenting som drev honom, inga mål som han eftersträvade. Vad önskar han göra med livet? Finna det bästa sättet att dö på? Vandra tills tassarna är så fulla av blåsor att han inte förmår vandra mer? Leva i skuggorna. Tanken fick henne att för ett ögonblick minnas vissa av de individer som varit del av flocken. De som valt att leva i bakgrunden. Aldrig ta plats. Hon skulle aldrig förstå varför någon skulle vilja leva så.
Hanen spetsade öronen ytterligare, vilket fick henne att snegla på honom i ögonvrån, medan hon lyssnade till de ord som lämnade hans läppar. En skarp fnysning undslapp henne när han talat till punkt, och en tydlig rynka blev synlig på de svarta nosryggen. Irriterat kastade hon det tunga huvudet åt sidan, en så kraftig rörelse att hela kroppen följde med och hon tillät sig själv ta några steg bort från hanen, innan hon beslöt att stanna upp. Det ryckte varnande i den övre läppen, och tungan gneds sakta emot gommen innanför de sammanpressade käkarna. "Enlighten me". Hah! Svansen knyckte irriterat bakom henne och hon lät käftarna sakta röra sig fram och tillbaka, en diskret rörelse som kunde liknas vid tuggande. Hanen var inte värdig att ta del av det som drev henne framåt på hennes vandring. Målet som stod att finna i slutet av det uppdrag som hon givit sig själv. Ett mål med en belöning mäktigare än hanen skulle kunna förstå.
Ytterligare en fnysning lämnade henne, och de massiva käftarna slogs samman med en smäll. Men så blinkade hon långsamt, och ett varmt leende smög sig över de svarta läpparna medan ilskan som lyst i hennes blick byttes ut mot någonting annat. Illvilja? Blygsamhet..? De svarta öronen spetsades, och hon vände sakta på huvudet så att hon sneglade mot hanen över axeln.
"Well... I couldn't possibly tell a stranger." Tonen i rösten var len, försiktig. Nästan lika varm som det leende som vilade på hennes läppar.
"I don't even know your name, mister."

Han njöt av de skarpa kontrasterna som mötet mellan dessa två individer skapade tillsammans. De var så olika, men ack så passande. Han kunde nästan se rakt igenom henne, hur hon kämpade mot de djuriska behoven som kaosartat ville ut och hämnas på sin omgivning. Troligtvis skulle han få ta smällen om tiken valde att släppa lös sina inre demoner. Vilket han gissade skedde ganska ofta. Dantalian var nästan raka motsatsen, kontrollerad, kall och alltid stabil. Det var inte så svårt eftersom känslor existerade i minsta möjliga mån överhuvudtaget. Ilska, glädje, det spelade ingen roll åt vilket håll det drog åt för stunden, det märks knappt i vilket fall. Det krävs mer än en ansträngning för att få honom att känna äkta vrede, men omöjligt är det trotts allt inte heller. Det brukar ske när han genomför en av sina egna små planer, men det inte går vägen. Om det är något han verkligen lagt lite energi på. Känslan av att misslyckas är en känsla som gör honom arg. Oftast. 

Tiken blickade bak emot honom över skulderbladet och Dantalian såg det fina, nästan illvilja flinet hon gav honom. Han valde att besvara det med ett helt vanligt leende tillbaka. Som att säga att hon hade helt rätt. De var mer eller mindre främlingar till varandra, som passerat varandras väg och nu valt att utbyta några få meningar med varandra. Och ändå fann han det svårt att tro att det fanns så mycket mer att veta om denne individ. Han tvivlade på att det fanns så mycket mer in på djupet att hans intresse skulle behållas genom någon slags vänskap. Nej, högst tvivelaktigt. För stunden fann han det intressant och det räckte gott och väl för att stanna, men troligtvis skulle han aldrig söka upp henne själv igen. 

- Then let's not be strangers Miss. 
Rösten vad fortfarande en aning hes, men det var något som skulle mjukas upp med tiden. Det var trotts allt ganska länge sedan han använt den ordentligt. Vad tråkigt egentligen, varför hade han inte tagit sig hit tidigare? Här fanns det tusentals vargar att integrera med, ha roligt med och manipulera så som han önskar. Det fanns så mycket mer att göra, att lära av och att ta reda på. Han undrade vad hon egentligen ville med att veta hans namn. Det fanns ingen anledning för honom att dölja det för henne, men varför? Vad var hennes tanke bakom det hela? Det eggade honom att dra ut på processen, men han var också nyfiken på vad hennes egna namn kunde tänkas vara. Han lät tystnaden fylla omgivningen en stund innan han åter igen bröt den med sin mörka, hesa stämma. 
- You can call me Dantalian. What can I call you Miss?