Kip hade inte vantrivts i Islagunen, men redan efter ett par dagar hade han insett att han var tvungen att se mer av landet. Här verkade saker och ting ständigt vara i rörelse, men det verkade också följa samma mönster. Vargar kom och gick, bytte varor, fortsatte resa. Han hade talat mer ett flertal vackra damer och intressanta hanar, men ingen var direkt så förtjusande som han ville. Dessutom hade han stött på Cécile flera gånger, och det hade inte varit på direkt trevliga termer. Förtjänade han hennes ilska? Absolut. Men det var ingen anledning till att stanna kvar och ha en bitsk rävhona efter sig.
    Därför rörde han sig nu genom den karga stenslätten. Det var inte lika charmigt här, utan mest… tråkigt. Vart än hans blick rörde sig var det platt och stenigt. Kallt var det också. Han hade inte sett en enda levande varelser på dagar, och på grund av det dåliga vädret hade han inte kommit lika långt som han hoppats på. Hans mål hade varit att ta sig igenom området fort, men vädret hade ställt till det för honom.
    Det var en äldre hanvarg som tipsat honom om området, och han hade fått det att låta som en vacker men farlig plats. Främlingen hade dock inte förklarat varför det var farligt. Utav det Kip kunde se var platsen mest död. Det verkade inte finnas en enda levande varelse här, och det gjorde honom uttråkad. Han ville ju prata med någon!
    “Får väl prata med mig själv då. Jag är ju ganska rolig ändå, måste jag ju erkänna.” Mumlade han lågmält för sig själv. “Kan ju prata med gruset med, jätteskoj.”
    Den kraftiga vinden gjorde att Kip inte märkte av sällskapet som följde efter honom.

Något som var säkert med Cécile var att hon höll vad hon lovade. Så hon hade haft ögonen på honom, så ofta och mycket hon bara kunde. Det hade varit en lätt uppdrag så länge hon var mätt.
     Hans spår ledde söderut, och det var med blandad förtjusning. Det var lättare att jaga då, men det innebar också att hon kom ännu längre hemifrån. Men hur det än var så vägrade hon återvända hem utan det som tillhörde henne. Så när Kips gestalt dök upp längre fram på den snirkliga leden var det med en kluven slags glädje. Hon hatade honom. Men hon älskade det han tagit från henne.
     “Ha!” ropade hon, tillräckligt nära för honom att se och höra. Avståndet gjorde det till en början svårt att se hans reaktion, men när hon kom närmare kunde hon se den tydliga missnöjdheten. Den gjorde henne om något bara ännu mer belåten, och det syntes.
     “Jag sa ju det,” förkunnade hon. “Jag sa ju att jag skulle följa efter dig. Du kommer aldrig bli kvitt mig, hör du det?” Det var ett hot, men Cece var alldeles för nöjd för att låta arg. Istället log hon smalt och svängde med svansen.
En vindpust drog med sig en fruktansvärd doft. Cece visade tänderna i en grimas.
     “Är det du som luktar sådär illa? Jisses, ta ett bad.”

Den plötsliga rösten fick honom att sno runt snabbare än snabbt. Mot sin förvåning kunde han se den gröna filuren, igen.
    “Men kom igen! Varför tror du att jag stack hemifrån?” Ett irriterat uttryck spred sig över hans anlete, men ersattes snabbt av ett leende. Kip var inte den som blev arg, eller irriterad för den delen. För det mesta var han en glad grabb, men han var inte ett stort fan av att ha en svans efter sig. En jobbig än dessutom.
    “Ursäkta, jag är mycket renare än dig, äckelfia!” Om han hade någon svaghet, var det smuts. Han gillade att vara ren och fin för damerna och herrarna, och ibland brukade han rulla sig i blommor för att lukta sådär extra gott.
    Men faktum var att det luktade illa, och Kip rynkade pannan.
    “Det måste ju vara du som luktar? Jag tog ett bad nyligen, fräschade upp mig inför kommande dejter duvet, tänker inte sluta som-” Kip hann inte avsluta sin mening innan ett plötsligt vrålande läte överröstade honom. 
   “Vad i hela jääävl-” Kip hoppade bakåt mot Cece i en enda rörelse. Framför dem var ett… ja vad var det? Ett monster. Det såg dött ut, men det var levande… för det rörde sig. Den var dessutom enorm, i jämförelse med de två rävarna.
    “Ursäkta, vi visste inte att vi inträktade på ditt revir-” han var tvungen att pausa på grund av den vidriga doften. Det vore ju pinsamt att spy framför damen. “Vi- åh fy…” Kip grimaserade äcklat och vände blicken mot Cece.

Cece fnös avvisande. Men lite för intensivt, så snor fräste ur nosen på henne. Hon låtsades inte om det. Istället försökte hon avbryta hans babblande.
     “Dejter? Vadå för-” Samma vrål som skrämde honom avbröt henne. En varg med otroligt lustig gångstil närmade sig dem. Och det blev uppenbart att det var henne lukten kom ifrån. Kip verkade ändå försöka hålla charaden uppe, men förgäves.
     “Nej men ursäkta!” Cece knuffade Kip åt sidan för att bemöta varghonan. Hennes blick var stirrig och blank. “Nämen se på, är det inte din mamma Kip? Trevligt att träffas,” Cece nickade i spelad artighet innan hon skrattade till. “Jag ser vart du fått din skönhet ifrån,” log Cece nöjt, “eller ja, bristen på den alltså.”
     Kanske borde det inte förvånat henne när vargen plötsligt gjorde utfall mot henne.
     “Ey!” pep Cece när hon kastade sig åt sidan. Det öppna gapet kastade en ny pust av odör emot henne. Det luktade av förruttnelse. Cece höll tillbaka en kväljning.
     “Man kan väl hälsa först åtminstone! Ouppfostrade, åsneaktiga-” Kips harklande avbröt henne. Den viltfärgade vargen bara gurglade till svar. Den mjölkiga blicken såg emellan dem. Det var nästan som att hon var blind. Det var då hennes röda blick i horisonten bakom kunde se fler med samma vinglande gångstil närma sig. En plötsligt rädsla infann sig.
     “Jag tror,” hon såg på Kip med en rädd blick, hon tvekade. Nog för att han förtjänade att dö, så var han den enda personen i världen som visste var hennes käraste ägodel fanns. Hon grimaserade i missnöje, innan hon kvävt fortsatte, “vi måste springa. Jag tror dem,” hon såg på den rangliga honan igen, dregel hängde ur det öppna gapet medans hon försökte fokusera sin blick på någon av dem. Plötsligt vrålade hon igen och kastade sig emot dem. Hjorden bakom svarade i samma gurglande rop.
     “VILL ÄTA OSS!” Cece knuffade till Kip när hon började springa bort från huvudleden och in i det steniga landskape