Solen gassade ner över arenan. Sommarvärmen fick luften att dallra i arenan, och inte ens sporadiska vindar kunde kyla ner dem. Aurora, som hatade att vara för varm, hade tagit sitt eget nedkylande i egna händer. Runt om henne var luften sval, men det betydde inte att hon inte kände medlidande med de på läktarna. Skuggplatserna var överfulla, och somliga fick sitta i solen.
     "Kära åskådare!" Auroras förtjusta humör gick inte att ta miste på, speciellt när hennes röst rungade ut magiskt förstärkt över arenan. "Varmt välkomna önskar jag och alla som kommer underhålla er idag! Och vilket väder vi har!" Hon log och snurrade runt så solen kunde fångas i guldsmyckena. Läktarna var inte knökfulla som på invigningen, men Aurora var stolt över publiken som dragits. Det skulle bli bra gensvar, speciellt när hennes små lärljungar skulle uppträda.
     "Jag ska inte uppehålla er länge", klingade hon och log ännu bredare, även om de inte kunde se det så bra. "Idag kommer ni få se den sedvanliga magin som Skuggfall bjuder på - gladiatorspel, men även lite skådespel! Inget är som det andra likt." Aurora neg. "Jag ska inte ljuga och säga att det är något annat än FANTASTISKT! Gör lite ljud för: Heredis Alonso, min elev och vår första skådespelare för idag!" Aurora backade undan från scenen och gav Alonso, som klivit upp, en kyss på kinden. Sedan försvann hon ned. Nästan omedelbart möttes hon av en vakt som pratade om problem. Aurora sneglade över axeln, nickade åt Alonso och följde sedan efter vakten.

[Skådespel och lite strid på Skuggfall! Fritt fram att reagera om man vill. Aurora försvinner lite snabbt ur rollet.]

Om Alonso trodde att han varit nervös innan var det här ingenting i jämförelse. Hjärtslagen brusade i hans öron när han satt bakom intill den högra sceningången och flämtade. Han hörde publiken utanför och såg hur Aurora steg ut inför dem. Men allt han kunde fokusera på var hur varm hans tassar var och hur det bleka dammet från jorden som Stephano strött över honom för att få honom att se gammal ut kliade i nosen. Bara han inte nös på scenen.
      Så kallades han till scenen. Men det var som att orden inte riktigt sjönk in förrän brodern gestikulerade häftigt. Alonso reste sig upp, stel av nervositet och steg ut.

Solen fungerade som strålkastare och förblindade honom för ett ögonblick. Alonso märkte inte ens själv det breda leendet som klistrats på hans läppar så fort han kommit ut inför publiken. Det var nästan som att det kom av sig själv, och det gjorde det också. Han lät blicken segla över publiken, bugade inför dem innan han vände om och gick djupare in på scenen igen. Där tog han sin plats, tappade sitt leende och föll in i karaktär. När han vände sig mot publiken igen såg han varken ung eller pigg ut. Hans röst var ljus, men han försökte få den att låta äldre utan att vara allt för konstlad.
     “Hallå mina kära. Och hur har vi det idag då? Titta vad jag har åt er.” Han gestikulerade som om han kastade ut något över marken. “Här har du, Jojo.” Han kastade igen. “Och så till dig, George. Ha! Jag visste att du skulle ta den största biten, Pelle. Och såklart, Sven, ska inte glömma bort dig.” Från kulisserna imiterades ljudet av fåglar som började slåss.
     Resten av pjäsen fortsatte som smort, och den nervositet som den unga svartvargen burit med sig så länge försvann obemärkt. Det var nästan som att han glömde bort att det var han som framträdde, och fokuserade istället på den tragiska historian han berättade. Och när hans ensamma uppträdande var över glänste han av stolthet. Applåderna fyllde han med en obeskrivlig värme, olikt något annat han förut känt. Han försökte hålla sig samlad, men så fort han gick av scenen till vänster och såg Stephanos ansikte tjöt han av lycka. De båda skuttade på plats, fyllda till brädden av entusiasm. 

[Alonso har ett ensamt framförande. Utspelar sig som så att karaktären berättar om sitt liv genom att gå igenom olika scener, och specifikt om hans kärlek, som han träffade från tidig ålder och senare blev förklarad som döende. Baserat på “The Act of Living” av Robert Scott.]

Aurora hade just hunnit lägga sig till rätta på sin plats när Alonsos framförande tog slut. Hon suckade lite och log beklagande mot Ivo, som låg vid hennes sida.
     "Plikten kallar, min älskade." Han skrattade till svar och hon klev ner mot scenen. Med ett lågt harklande signalerade Aurora, och när hon talade igen var det magiskt förstärkt.
     "Åh, vilken show, eller hur?" Hon hade själv sett den flera gånger, och tyckte mycket om den. "En sådan här tillställning kan inte inledas bättre än så. Att hålla nivån kommer vara svårt, men långt ifrån omöjligt för våra fantastiska gladiatorer! Vad vore en kväll utan en strid?" Hon log. "Låt mig få presentera: Tenebris egna Tibast Stjärnsten! Stor, stark, snabb, och han möter..." Nu krökte Aurora på läppen, något föraktfullt, men hon gjorde sitt bästa för att hålla det ute ur rösten. "Kolzak. Ni kanske känner igen honom från hans förlust vid invigningen? Nu är han här för revansch! Somliga ger sig aldrig, huh?" Aurora backade till sin plats när de stridande kom upp. "Nåja! Låt striden börja!"

Tibast hade aldrig känt sig så fullkomlig som när han stod där, mitt på arenan och hörde publiken jubla. Det var som om hela världen kretsade runt honom, och pulsen i öronen dunkade hans namn: Tibast, Tibast, Tibast.
     Han hade sett sin motståndare förut. De hade träffat på varandra lite kort i Skuggfalls gångar, men han hade aldrig brytt sig om att tala med den röde. Varför skulle han? När Tibast mätte Kolzak med blicken kunde han konstatera att han både var mindre och troligtvis svagare - det var få som Tibast var underlägsen i styrka till. Adrenalinet pumpade vid de uppmuntrande tankarna. Han hade tränat länge nu för det här.
     Aurora hade redan gett klartecken, och det fanns egentligen inget att vänta på. Tibast vände leende upp ansiktet mot publiken, söp in ljudet, och koncentrerade sig sedan. Han kunde se det hos den röde också - nu var det igång. 
     Tibast gjorde första utfallet. Han pressade med det Kolzak bakåt, och log lite. Det hade ingen betydelse, men för psyket var det alltid bra att visa sig överlägsen den andra. Kolzak kontrade med en egen attack, och han duckade undan. De sparrades lite fram och tillbaka utan mer än rispor. Tibast blev irriterad. Han hade inte råd att låta tiden rinna ut - det var mer än hans egen stolthet som stod på spel.
     Efter att ha duckat för ett hugg tog Tibast en risk, som lönade sig. Han fick tag i Kolzak och dängde honom med full kraft i marken. Arenan jublade till hans svar. Den röde stönade, och Tibast utnyttjade det sårbara ögonblicket - inte för att skada, utan för att ta några triumferande steg runt om. Han viftade med huvudet och sina horn mot publiken i segervissa rörelser, och möttes av ännu mer ljud. När Kolzak kämpade sig upp mötte Tibast honom med ett tandat leende.

Lupin hade trött sett sig igenom teatern och allt annat tråkigt, det var striderna han var där för. Inte för att han gillade strider, men planerade eller liv och död var en annan sak. Detta var mer på kul, och inget gick upp emot att se sin egna broder strida.  Hela tiden hurrade han när Tibast kom ut på Arenan, mer än alla andra. Lite för mycket, ja han skämde ut både sig själv och brodern nere på arenan. 
Dom studsade omkring och sparrades lite grann tills Tibbe fick ett grepp om den andre och drämde honom hårt i marken.
"Åh Tibast, du underbara starka ungkarl!" Lupin ropade romantiskt och dramatiskt. Med en av dom tåklädda tassarna dramatiskt över pannan åmade han sig och kastade ut en ros på arenan. "Vinn, vinn och för mig till ditt tält sen." han log och blinkade emot brodern nedanför och fortsatte lite till med sitt dramatiska skådespeleri och kastade ut lite fler rosor på marken. 

[Lupin hejar och driver med sin bror c':]

[ Kolzaks vaggvisa: https://www.youtube.com/watch?v=bU8rB_Sswdo ]

Det hade varit en enkel sak att notera Tibasts storlek, men Kolzak hade inte kunnat räkna med styrkan han bar. Kol drämdes med full kraft ner i marken, hårt nog för att slå ut luften ur hans lungor. Dammet yrde om honom när han tungt kolliderade i mark, och för ett ögonblick var han bedövad av det plötsliga slaget. Han försökte kippa efter luft medan han reste sig. Snabbt, upp på tassar igen, han hade inte tid att ligga och drälla-
     Horn mötte horn. Kolzak tog emot en hård skallning mot pannan, hård nog för att få det att ringa högt i öronen. Ringandet påminde honom om metall som klämtade, och han var tillbaka i smedjan hemma i Norspiret, med Vassya-
Kolzak vrålade till när de vassa tjurhornen rispade upp djupa köttsår över hans bringa. Kraften av slaget var tillräckligt för att fälla honom på rygg igen. Upp, upp igen, snabbt. Kolzak morrade och högg knappt innan han ens hunnit upp på tassar. Munnen fylldes med järnsmak som så många gånger förr när Kolzak fick grepp om mjukdelar och han högg, om och om igen, ryckte och slet, vägrade släppa. Han krängde huvudet med all sin kraft, högg igen för ett bättre grepp.
    Det brände av smärta över hans hjässa. Smärtan var diffus till en början, innan den koncentrerades till hans ena öra. Hans panna kändes varm och klibbig, och värmen spred sig över hans ansikte ner över hans ögon. Blodet smälte in gott i hans päls, men det klibbade sig i hans ena öga och gjorde det svårt att se. Han greppade inte vad Tibast lyckats orsaka, det fanns inte tid att fundera. Han visste bara att han behövde segra.
     Kolzak högg åt höger, mot sin blinda vinkel, fick tag i kött igen men möttes av en djup, ihålig smärta mot sin strupe.
     "Kolzak, tror du att jag kan flyga upp dit? Om jag lär mig att flyga bra? Just nu kan jag inte flyga så högt, men om jag tränar …"
Ezekiels röst lät barnslig i hans öron, ett svunnet minne från en tid för länge, länge sedan. Kolzak släppte inte, utan bet ner hårdare. Det var för dem han kämpade.
     "Kanske för att det mörker du talar om... Jag känner igen det. Det finns inom mig också."
     Striden kändes oändligt lång. Kolzak hade fått in flera bra träffar, men bekostat sig betydligt mer i skada. Han kände sig redan matt, som om varje gång han lyckades så kom Tibast tillbaka tusenfalt. Det sved till över hjässan, över det andra örat så snart Kolzak rest sig. Nej, inte såhär.
     "Är jag verkligen ditt hjärta? Du är mitt, Papa."
"Katya."
Hans röst var låg och hes av blodet som samlats i hans mun. Han ville säga alla deras namn. Lev. Aleksandr. Lune. Tenn. Vasilisa-
     Kolzak tankar avbröts abrupt och han släppte för att förnya sitt grepp, men käkarna slog bara om luft. Tibast hade dragit sig undan och Kolzaks tankar var tröga som sirap när han försökte kasta sig efter. Tibast hade mer energi, mer styrka i benen när han sprang i en halvcirkel för att vända tillbaka mot sin motståndare. Kolzak såg Tibast nu rusa i hög hastighet - rakt mot honom, med sänkt panna. Hornen blänkte i solljuset och Kolzak försökte rotera runt, sänka sitt eget huvud för att möta honom.
    "Våra hjärtan behöver varandra, så du får inte lämna mig. Aldrig! Lova, Papa!"
"Jag..."
Kolzak hann inte. Hans käkar särades i ett ljudlöst rop när Tibasts horn sjönk in i hans flank. Där fanns kraft nog för Kolzak att tumla runt, över på rygg. Han slog i dammet igen. Från hans sår rann blodet rött, ut över marken, blankt och rent i solens ljus.
      Gudarna. Tanken på gudarnas inblandning blixtrade för hans inre, och han förfärades över att det fanns en högre anledning till hans missöde. Var det deras straff, för allt han gjort?
Så förlåt mig. Förlåt mig.

Eufori. Det var som i Tibasts alla drömmar, om än mycket blodigare. Han kände inte ens smärtan mer än som suddiga dunkanden. Kanske var det hans eget övermod som bar honom, kanske var det bara hans intensiva vilja att vinna. Han behövde den här segern för att visa att all tid inte varit bortkastad. Han ville, kunde och skulle bli bäst.
     Kolzak föll, om och om igen, men Tibast var ovillig att avsluta det hela. Han hade för roligt, och jublet var öronbedövande. Det var det bästa ögonblicket i hans liv, och han kunde inte ta slut på det ännu. Inte ännu. Han brydde sig inte om skadorna han drog på sig, för de kunde inte mätas mot de han orsakade.
     Båda Kolzaks öron hade han fått med sig, och nu begravde Tibast hornen djupt i hans sida. När Kolzak slog i marken såg det först ut som att han inte skulle resa sig, men sedan hostade han blod och började kämpa sig upp igen. Tibast knäckte på nacken, men fick i och med rörelsen ögonkontakt med sin mor. Hon skakade på huvudet, och betydelsen var tydlig. Leken var över. När han fällde Kolzak nästa gång skulle han avsluta det, helst innan gladiatorn dog. Han kanske var viktig, och Tibast ville inte vara den som hade sönder den nya leksaken.
     Kolzak såg knappt ut att kunna stå upp. Tibast fintade honom, och rammade sedan in i honom med all sin styrka. Den utmattade röda flög och slog i marken. Istället för att vänta, som Tibast gjort tidigare, såg han upp mot publiken, tog sats och kastade sig mot Kolzak.
     Tibast hade alltid drivits av övermod, och det här ögonblicket var inget undantag. Han nöjde sig inte med att ställa sig över Kolzak, utan landade med käkarna löst slutna kring motståndarens hals. Han hade vunnit! Tibast var så euforisk att det tog en sekund innan han insåg att metallen från Kolzaks horn hade bytt form och plats. Han hostade förvånat, såg hur Kolzak fick blunda för att inte få blod i ögonen. Med en rynka i pannan följde han metallspetsen med blicken där den trängde in djupt i hans bröstkorg.
     "Vad händer? Vem vann?" Aurora lät så förtjust. "Tibast? Tibast, det är okej, vi ser att du vunnit, min blomma-" Tibast slöt ögonen. När hans knän vek sig och han föll ihop över Kolzak hörde han inte längre något. Det sista han tänkte var inte på sig själv, inte heller på alla som jublat åt honom, utan att hans mamma varit stolt över honom tillslut.

[Musik]

Han hade länge sett fram emot att få se sina barnbarns och gudbarns framsteg, och Alfonsos pjäs hade verkligen inte gjort honom besviken. Det var med tårar i ögonen han glatt jublade efter att han var klar. Det var verkligen imponerande. Aurora hade utan tvekat plockat fram det bästa ur dem.

Kort därefter var det dags för Tibast att ta plats för att slåss mot Kolzak. Ett svalt flin vilade på Grendels läppar. Han visste att dottersonen var skicklig, och han trodde på honom med allt han hade. Och med all rätt. Han kastade runt kidnapparen som om han inte vore mer än ett tyngdlöst bytesdjur. Det var med enorm tillfredsställelse han såg honom bli slagen i spillror.
    Och så var striden slut med Tibast som segrare. Med lite tur hade Kolzak till och med förlorat sitt liv. Om inte kanske skadorna skulle göra det efteråt. Men när Tibast föll över ebbade jublet ut. Med orolig blick ställde han sig upp. Var han-? Auroras skärrade skrik skar i hans öron, och det var det enda svaret han behövde för att få sin fråga besvarad. Oavsett om Kolzak överlevde eller inte hade han tagit Tibast med sig. Ilskan blossade upp inom honom på nytt. Det förbannade, lömska-! Visst var han väl medveten om att detta var vad som kunde hända en gladiator, i somliga fall räknade han med det. Men det gjorde så ont att behöva se sitt egna barnbarn falla. Tårarna brände i ögonen och han försökte inte ens hindra dem när de började rinna. På ren instinkt lämnade han sin plats intill Minerva för att vara med sin familj. Med en lätt duns slog hans tassar smidigt i arenagolvet. Aurora behövde honom nu, mer än någonsin. Och han behövde henne.

Ivo reste sig från sin plats när Aurora gjorde det, som om han skulle få en bättre överblick över striden. Hans pojke ledde helt klart, det kunde vilken dåre som helst se från läktaren. Den röde, Ivo hade redan glömt hans namn, var fullvuxen och hade ändå problem mot den yngre motståndaren. För Ivo kändes det som om hans hjärta skulle explodera av stolthet. Medgivet hade han varit lite nervös i början - han själv hade ju råkat illa ut på arenan förr. Men det här bevisade bara att det fanns något i Tibast Ivo själv inte hade. Han var så stolt att han stack nosen till skyarna för att yla ut sin lycka.
     "ENORMO! Det är min son, det där! Det är min son!"
Ivo var tårögd av stolthet, och hans fru stämde in vid hans sida.
"Tibast, det är okej, vi ser att du vunnit, min blomma."
Ivo nickade instämmande. "Du vann, pojken min! Åh Tibast, du vann! Detta ska vi fira! Detta ska vi..."
Han skrattade och log, men känslan i bröstet sjönk. Långsamt, till en början, sedan i rasande fart. En fråga Ivo inte tordes besvara ekade i hans tankar. Varför reste han sig inte?
     Ivo förstod inte. Tibast borde cirkulera arenan nu i seger. Läktarna hade tystnat, men Ivo vägrade sitta tyst.
"Tibast?"
     Det var då Ivo såg metallen skjuta fram mellan Tibasts skulderblad. Den röda färgen kändes malplacerad över sonens lockar, fel. Som något smutsigt och orent som befläckade hans sons perfekta gestalt. Han såg Tibast säcka ihop över fienden och Ivos ben sattes i rörelse utan att han bad dem. Ett högt klagorop lämnade hans läppar, han skakade vilt på huvudet från sida till sida i ett nekande. Det han såg hände inte. Det fick det inte. Det var fel, det var en dröm, ett misstag, vad som helst utom verklighet. Vad som helst utom sanningen.
"Nej... nej...!"
     Ivo kastade sig över sin pojke, lyfte honom från den röde motståndare för att se honom i ögonen. I de vackra, bleka ögnen. När Ivo såg att livet lämnat dem, och de tomt stirrade ut i intet kastade han sig över honom. Han skrek, högt nog att låta sitt rop eka över arenan, och bortom för de som lyssnade. En klagosång, brusten och skärrande, han skrek allt hans röst orkade. Det klagande skriket bröt snart i ett gråt, ett hejdlöst, och brutet hulkande och det kändes som om Ivo gick sönder inuti, om och om och om igen. Tusenfalt. "NEJ! Snälla NEJ! Se på mig, min pojke! Enormo, Tibast, snälla jag ber dig! Mitt hjärta, mitt allt, snälla hör mig! Jag är här! Pappa är här, Tibast, jag är här!"
Tibast var lealös, slapp i Ivos grepp, ett skal. Det var då Ivo insåg att han aldrig skulle få höra Tibast grymta irriterat när han kallade honom Enormo igen. De skulle aldrig fiska i floden tillsammans igen, aldrig prata om framtiden. De skulle inte brottas mer. Han skulle aldrig se sin son nå sina drömmars mål. Han skulle aldrig se honom skratta och le igen. "Nej... " kved Ivo, svag. "Nej nej nej nej nej... jag släpper dig inte, Enormo. Pappa har dig, hör du det?" Ivo log skakigt, som i förnekelse. Tibast bekanta doft, som alltid varit densamma, kändes fel blandad med den tunga, järntingade doften av blod som hängde runt om dem.

den här låten hits me ok

När Tibast föll ihop borde Aurora ha förstått. Hon borde ha förstått när Ivo lämnade hennes sida och Grendel slöt upp. Hon borde ha förstått när folk höll om henne, kramade och grät, erbjöd stöd. Men att Tibast, hennes Tibast, skulle vara död gick inte att få in.
     Nä, hon borde ha förstått innan allt det här hände, att allt arenan bjöd på var död och olycka. Men han hade ju varit så förhoppningsfull. Han hade verkligen velat, och hur kunde hon säga nej till honom? Var det inte varje mammas plikt att göra allt för sina barn? Hon hade försökt att göra honom lycklig, och hoppats, som alla mammor gör, att han skulle klara sig oskadd.
     Aurora satt tyst kvar och såg på medan Ivo ruskade deras son. Tibast hade hatat det. Inte sin pappas kärlek, men att bara ligga där. Död inför alla. Hon behövde hjälpa honom. Han kunde inte ligga där. Trots protester runt henne tvingade hon sig upp, och verkligheten drabbade henne med full kraft. Gråten var som en tsunami, och Aurora fick ingen luft.
     "Men", hulkade hon med pipig röst. "hur kunde jag låta- Tibast- jag-" Hon kunde inte andas. Folk fick ner henne igen, men Aurora kunde inte släppa blicken från sin döda son. Det var hon som hade organiserat spektaklet, det var hon som gett honom tillåtelse att strida, och det var hon som uppmanat honom att avsluta allt. Kunde inte andas. Oavsett hur hon vred på det kunde hon inte hitta hur hon inte var ansvarig för Tibasts död.
     Bristen på syre blev för mycket för en dräktig Aurora. Ögonen rullade tillbaka i huvudet, och hon darrade även efter hon tappat medvetande. I det ögonblicket var hon mer lik Tibast än hon varit på länge.

Han satt som fastfrusen och bara stirrade på den lealösa kroppen. Tibast... Visst hade han varit irriterande och självgod utan dess like, men han hade fortfarande funnits där under hela hans uppväxt. Som en frustrerande storebror han inte riktigt kunde påstå sig ha tyckt om, men som ändå var förvånansvärt viktig för honom. Visst hade han varit upptagen med att träna för just de här striderna, men han hade hängt i Skuggfall tillräckligt för att ändå ha spenderat gott om tid med honom. Tibast hade aldrig sett så levande ut som under striden med Kolzak. Att se honom död kändes bara så himla fel.

Och på tal om fel så kunde Ariel riktigt känna sin mor stirra ett hål i hans bakhuvud, någonting han var mycket noga med ett ignorera. Hans chanser att bli gladiator hade varit små innan, men nu var de rent av obefintliga. Typiskt. Visst kunde han skylla lite på Tibast, men det var ju inte som att han hade haft ihjäl sig själv! Med en bitter blick blängde han på den röda klumpen som var Kolzak. Förbannat.

Maksim fann ingen förklaring till varför hans hjärta slog så hårt. Hade hans mor suttit bredvid honom skulle hon ha gett honom en skarp blick och sagt åt honom att ta ett par djupa andetag och räta på sig. Men nu var hon inte här, den gassande solen förhindrade hennes vistelse, och kanske var det för det bästa.
    Den blå blicken gled mellan de två motståndarna. Hans hals kändes torr, och det var som om arenan snurrade. Kolzak betydde ingenting för honom längre, han var blott en i vimlet av alla han släppt taget om och lämnat bakom sig. Men trots det kunde han inte låta bli att känna något djupt därinne. Maksim kunde inte sätta fingret på vad, men känslan störde och gnagde honom.
    Hans andetag ökade i takt med att striden urartade sig, och utan att han själv märkt det hade han vände bort blicken och bitit ihop käkarna så hårt att det gått hål i kinden. Han kunde inte se på, ville inte se på. Kanske hade han inte kommit så långt som han hade hoppats på, som Varya hade hoppats på.
    Och så tystnade publiken. Maksims hjärta slog så hårt att det kändes som om de skulle tränga igenom bröstkorgen. Försiktigt vände han upp blicken för att se ned mot arenan. Det tog bara några sekunder innan han insåg att Tibast, som haft övertaget under matchen, var död. Han kunde se Grendel och Ivo vid hans sida.
    Maksim skämdes. Han skämdes över att Kolzak var hans pappa. Han skämdes över att Kolzak dödat Tibast. Men framförallt skämdes han över det faktum att han för en kort sekund önskat livet ur Tibast genom att i smyg heja på Kolzak.
    Med lätt skakiga ben reste sig Maksim upp och trängde sig förbi de tjocka vimlet av åskådare.

Och han möter... Kolzak.

Hela Lunes kropp stelnade till. Hon hade varit fångad av den unge svartvargens skådespel och nästan glömt varför hon var här.

"Ni kanske känner igen honom från hans förlust vid invigningen? Nu är han här för revansch! Somliga ger sig aldrig, huh?"

Ett irriterat morrande rullade upp för hennes strupe, hur vågade honan tala så hon hennes bror? Hennes ledare? Vilka trodde Tenebris att de var? Utan att låta någon ur flocken protestera reste hon på sig men i samma sekund exploderade publikhavet i jubel då gladiatorerna kom ut på arenan. Och mycket riktigt, där var han, hennes Kolzak. Vad gjorde han här? Varför hade han lämnat flocken för att än en gång slåss i arenan? Hjärtat slog snabbare i hennes bröst då hanarna cirklade varandra. Det här kändes inte rätt.
Ångesten hade redan varit hög på grund av allt folk men nu stegrade den sig till ohanterbara nivåer. Den tog ett fast grepp om henne och hon kunde känna kroppen darra.
"Det här är inte rätt."
Sade hon med skarp röst till sina flocksyskon.
"Han kan inte vara där frivillig, det här är inte rätt."
Ett hårt slag fällde Kol till marken och hon gnydde till. Hennes långa öron klistrades bakåt längsmed nacken. Vid nästa hårda kollision tappade hon fullständigt fattningen.
"KOLZAK!"
Vrålade hon, rösten gäll och brusten.
"KOL, BROR, MOY BRAT"
Utan att tänka efter hade hon lämnat sin plats och börjat tränga sig fram genom folkhavet. Publikens vrål var öronbedövande och ackompanjerades av en ringande ton som ökade i styrka och fick det att bulta i huvudet. Allt hon kunde fokusera på var att ta sig framåt och allt hon såg var hur hennes ledare tog emot slag efter slag. Blodsdoften fyllde hennes nos.
"Sluta!"
Ropet lät mer som en bön än en befallning och ingen tycktes höra henne.
"Kolzak!"
Färden ner längs läktaren stoppades ständigt upp av alla varma kroppar, vargar som irriterade knuffade tillbaka när hon försökte knuffa sig framåt. Ännu en gång såg hon hur Kolzak föll till marken och ett smärtande skrik lämnade henne. Hon kände sig så maktlös och ju mer blod som fläckade hanens röda päls desto räddare blev hon. Skulle de döda honom? De skulle döda honom.
När hon slutligen nådde fram till muren av vakter vilka såklart sett hennes framfart genom publikhavet var hon panikslagen.
"Släpp förbi mig släpp förbi mig! Akta er! Ge plats!"
Manade hon med allt våldsammare morrningar allt medan hon kastade sig framåt, försökte bryta igenom utan något resultat. Med beslutsam kraft tvingades hon tillbaka men hon gav sig inte. Ursinniga gutturala läten lämnade henne och ögonen var vitt uppspärrade i en frånvarande panik. Där bakom dem föll Kolzak till marken och denna gång slängde sig hans motståndare över honom innan han hunnit ta sig upp. Lune började riva och slita i allt hon kom åt, hon skulle fram, och girigt drog hon åt sig av vakternas energier - försvagade dem och förstärkte sig själv. Bakom sina egna grymtanden och vrål hörde hon inte deras försök till lugnande ord. Det enda hon såg var Kolzak som behövde hennes hjälp, hennes stöd och sång och räddning. Med en hård duns slog något i hennes bakhuvud och en vit blixt av smärta förblindade henne. Ögonen rullade upp i skallen och kroppen säckade lelöst ihop. Det sista hon såg var något rött, svart och vitt högt ovanför henne, likt en ängel.
"Maksssi..."
Sluddrade hon fram innan allt blev svart.

Det var en mindre tillställning, uppenbart bara till för att alla Auroras små lärljungar skulle få testa vingarna, men läktarna var fulla och Malva klagade inte. Så fort striderna var klar så skulle hon upp på scen för att avsluta med några passande dikter. Trotts detta hade hon smugit sig ut i kulisserna för att se på sin bror. I en liten väska fastspänd runt hennes framben låg ett halsband hon gjort till honom för att fira hans första seger. Hon hade varit lika säker på hans framgång som han varit och det verkade inte vara felaktigt bedömt. Med ett leende såg hon hur Tibast ännu en gång fällde den röde till marken och slängde sig över honom för den sista stöten. Med mjuka rörelser fiskade hon upp halsbandet, det var en enkel design. En platt svart sten med en smal linje av guld tvärs över, där för att markera hans första seger. Då han vann fler kunde hon fylla på med fler linjer tills den slutligen var helt förgylld. Det var en smart design om hon fick säga det själv, och såg både vackert och tufft nog ut för hennes fåfänga broder. Hon skulle gå ut tillsammans med blomflickorna och ge det till honom.
Så bröt sig ett skrik igenom publikens jubel och fick henne att se upp.
Framför henne säckade brodern ihop ovanpå sin motståndare, ett blodigt metallspjut utstucket mellan hans skuldror. Hon hörde sin pappas röst ”Tibast? Nej.. Nej..” och såg honom dundra ner från läktaren och ut på arenagolvet. ”NEJ! SNÄLLA NEJ! Se på mig” fadern ruskade om sin son, sökte hans glasartade blick. Tibast huvud vickades bara lite åt sidan, ögonen som bar samma färg som hennes egna stirrade oseende rakt fram. Hennes hjärta sjönk i bröstkorgen och något iskallt hade ersatt hennes blod, strömmade genom henne och fick huvudet att snurra. Hårt greppade hon om smycket och försökte komma ihåg hur man andades.
Blomflickorna stod förvirrade med sina blomsterkorgar och den stora segerkransen som hon hade satt ihop, de såg på henne med frågande blickar men Malva var som i trans. Blicken lika frånvarande som hennes broders, det här hände inte. Det här hände inte henne, det där var inte Tibast, hon var inte Malva. Såhär gick det inte till, det var inte verkligt. Det kunde inte vara verkligt.
Moderns gråt väckte henne ur det dvallika tillståndet och med ens blev verkligheten smärtsamt skarp. Hon flämtade och snyftade till, fixerade blicken på någon av alla som arbetade på arenan.
”Hämta en bår och bär ut dem, NU!”
Fräste hon men såg i samma sekund hur fyra bårbärare redan var på väg, de hade antagligen gjort sig redo redan då Kolzak såg ut att vara nere för räkning. Hon slöt upp vid deras sida.
”Tibast först”
Orden var betydligt mycket mer samlad denna gång, hon hade fyllts med ett iskallt, domnande lugn. Hennes käkar pressades samman, Tibbe skulle ha hatat att så många såg hans lelösa kropp och hon ville få bort honom så fort som möjligt. Städa undan allt det trasiga.
Hon följde med ut i arenan där en något förvirrad publik fortfarande jublade. För dem var det bara ännu ett episkt framträdande och få verkade ännu ha märkt den totala paniken som utbrutit bland spektaklets arrangörer.
Malva klarade inte av att se på sin bror utan fokuserade all uppmärksamhet på Ivo.
”Pappa. Pappa. Se så, pappa, kom. Vi ska bära undan han nu. Akta dig så dom får plats.”
Hon knuffade på honom, manande.
”Gå med dom, se till att dom tar hand om honom.”
Hon försökte sig på att ge honom ett leende, det var mjuk och tröstande men brustet.
Med vana rörelser lastades hennes bror upp på båren och lyftes med visst ansträngning upp. En plötsligt panik drog över henne, en känsla av att hon behövde skynda sig innan allt var försent.
”Vänta!”
Utbrast hon och med en bestämd huvudknyckning kallade hon till sig blomflickorna. De fattade tack och lov hinten och spred ut rosenbladen ur sina korgar över hans kropp, placerade ut sina rosor, tusenskönor och syrener i den lockiga blodfläckade pälsen. Så gick hon själv fram till båren och tvingade sig själv att se vad hon tills denna sekund ignorerat. Hennes bror, blodig och tilltufsad, död. Tunga tårar föll längs hennes kinder då hon trädde på honom hans halsband. Så gav hon klartecknet och bårbärarna bar iväg honom med ansträngda miner. Samtidigt kom nästa bärlag ut för att hämta den avsvimmade Kolzak. Kvar vid kulisserna låg segerkransen övergiven.

[Den perfekta musiken finns redan i tidigare inlägg från tibbe och aurora. Sammanfattning: Malva ser till så att Tibast och Kolzak bärs ut från arenan. Tibast bår och päls kläs först med blommor och hon ger honom ett halsband.]

Kolzak hade sett motståndaren ställa sig över honom, visa gapet, visa sina käkar, lutat sig mot honom. Kolzak hann tänka: nu. Det är nu jag dör. Vrålet från läktarna ekade i bakgrunden och Kolzak kunde inte tala. Kunde inte yttra orden: sluta! Jag ger upp. I bröstkorgen bultade hjärtat fortare i dödsångest och Kolzaks ögon blev stora och vilda, av panik. Hans tankar rusade, rusade efter hans kamrater och hans valpar. Han ville skrika på hjälp men visste att han stod på arenan ensam, utan någon som höll hans rygg. Inte såhär. Jag tänker inte dö här.
    Han greppade om sin metallkraft så snabbt han kunde och tog från metallen om hans ena horn. Formade om det, snabbt. Fokuserade på en spjutlik ände. Tibast sänkte tänderna om Kolzaks hals och Kolzak siktade mot hans skuldra-
     Det gick för fort. Kolzak insåg sitt misstag, och hans räddning - för sent. Metallen skjöt upp fel, för långt åt höger. Blodet läckte ur motståndaren och stänkte ner Kolzaks ansikte. Världen omkring dem tystnade, och Kolzak visste innebörden av vad han gjort först när Tibast sjönk ihop över honom. Efter det blev allt ett töcken, en blodig dimma av panikslagna röster som grät efter Tibast. Han hade varit så ung.
Nej, inte såhär.
Kolzak tvingades stänga ögonen. 
Men alternativet hade varit din egen död.
     Kolzak kände ett grepp om sig när han drogs bort, och slog upp ögonen för en kort stund. Han kände sig svimfärdig, hur mörkret letade sig inåt hans synfält. När han blickade uppåt såg han rött, vitt och svart lämna arenan ryggen, en gestalt så bekant och samtidigt så avlägsen. Som en dröm, ett minne han saknat under en lång, lång tid. Skriken och ropen dog ut till ingenting och Kolzak föll i medvetlöshet, med den sista tanken att Maksim sett vad han gjort, och att det inte fanns någon förlåtelse som väntade.

[Kolzak lämnar rollet och tas ner under arenan]

Tistel hade varit rädd att hon inte skulle hinna. Att hon skulle missa Tibasts första strid på arenan, och att han skulle hata henne för det. Hon hade lovat honom, lovat att hon skulle vara där för honom in i det sista. Sitta på den främsta läktaren och se honom segra. Med hjärtat i halsgropen rusade Tistel tillbaka mot läktarna efter att ha avklarat sin... uppgift. Med Harus hjälp hade kroppen tagits om hand, och hon hade efter hårt gnuggande lyckats tvätta bort blodet i pälsen, gjort rent på platsen där han dött. När hon passerade den försökte hon inte tänka på vad hon gjort, på vad hon känt. Två känslor kramade dock om hennes hjärta hårdare än skammen. Tanken på att hon gjorde det för Maksims skull - för hans framtid, trygg hos henne. Tanken på hennes mors ord. Åh, jag är stolt över dig. För det skulle hon göra det igen.
     På snabba tassar kastade hon sig ut i ljuset och fick kisa för den starka solen som sken ner på dem. Striden hade börjat sedan länge, och hennes hjärta kramades åt. Motståndaren låg blodig på marken, Tibast stod segrande...
"Tibast!" skrek hon, lättad och högt. Hennes bror, hennes bror hade vunnit! Åh, hon önskade att hon hade sett hela striden. Hon skulle få be pappa återberätta allt in i detalj senare. Stolt hejade hon med resten av publiken. Längtade efter att möta sin brors blick. Sökte efter den, så han kunde få se att hon var där, att hon sett.
      Men Tibast var vänd mot fienden, slöt käkarna om honom. Tistel såg metallspjutet plötsligt skjuta ut mellan hans skulderblad och hon tippade huvudet på sned, som om hon inte förstod vad hon såg. Hennes tankar trevade efter hans när han kollapsade över honom, och hon brast i tusen bitar när hon kände honom försvinna Det var som om hans sinne bara krossades och blev till damm, tills hon inte längre kunde känna det. Hon kunde inte känna honom, bara tomhet och tystnad.
      Tistel stirrade på vad som var Tibast, vad som var kvar av honom. Försökte tänka ut något att säga, något att göra när hon stumt såg sina föräldrar springa ut på arenan. Det var som om Tistel slutade tänka när Tibast gjorde det. Hon kunde bara tyst se. Se honom bäras bort, under blommor och kyssar, bort någonstans där det var kallt. Tistel ville springa efter, men hon var fastfrusen i marken, oförmögen att röra sig. Hon kunde bara skrika.

Nilo hade reagerat snabbt med att ta sig upp till balkongen. Vad som hade hänt på arenan var minst sagt förskräckligt.. men hon skulle göra sin plikt för att försöka rädda den här situationen. Hon kunde inte tänka på känslor nu utan bara på Skuggfalls anseende.

"Alla ärade gäster på våra soliga läktare denna dag, jag hoppas att ni njuter av showen! Vilken strid, vilket drama! Vi kommer behöva ta en kortare paus nu så passa på att njuta av trevligt sällskap, lär känna era grannar och fyll på med fina förfriskningar så meddelar vi när vi är tillbaka!" Nilo höll sig kortfattade och visste att hon hade ingen tid att förlora.

"Fortsätt showen om jag inte är tillbaka i tid." Kommenderade hon en grupp hon passerade på väg ner mot katakomberna under Skuggfall.

Flera gladiatormatcher fortskred på arenan. Tyrvi vann storslaget emot en ung stenvarg och två jämnstora inferos hade en utdragen strid inför jublande publik. Att det var olika vargar sin skött presentationerna mellan varje match verkade ingen i publiken reflektera över. Den gassande heta solen hade ställt sig något lägre på himlen då det var dags för hennes avslutande framträdande. Hon hade följt Tibast kropp in under arenan, sett på då den tvättats och parfymerats och gråtit hysterisk tillsammans med sin familj. Men nu stod hon stoiskt bakom scenen och samlade sig, torkade sina tårar och andades djupa andetag. Överallt i hennes päls fanns fröer inflätade och hon var redo att ge sitt första soloframträdande. Benen darrade lite då Nilos förstärkta stämma presenterade henne och hela arenan sedan försjönk i en spänd tystnad.
"Ja"
Mässade hon från djupt nere i buken, hörde nöjt hur ljudvargen förstärkte även henne. Dramatiskt tog hon ett steg fram från skuggorna och ut på den upplysta scenen.
"Visst gör det ont när knoppar brister"
Ett steg framåt.
"Varför skulle annars våren tveka?"
En blick sändes upp mot publikhavet och hon lät replikerna sjunka in.
"Varför skulle vår heta längtan, bindas i det frusna bitterbleka?"
Hon dansade åt sidan, lockarna virvlade i runt henne i rörelsen. Muskler spändes och hon visa upp sin kluvenhet, att hon kände sig fångad, rädd, förväntansfull.
"Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger?"
Huvudet vred från sida till sida i sökandet efter ett svar. Så sträcktes det ena frambenet ut i en svepande rörelse och framför henne växte en ensam rosenkvist upp. Tillväxten gick i impulser, krånglande ryckigt från sida till sida. Längst upp närmast pulserade en ensam, röd, knopp.
"Ja visst gör det ont när knoppar brister" yttrade hon med djup känsla medan växten tog form "ont för det som växer, och det som stänger."
Så dansade hon åter åt sidled, vred sig mot sin egenskapade rosenknopp som om den var en motspelare och förde fram diktens andra vers.
"Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                             och vilja falla."
Hennes röst vibrerade något och rosen fortsatte växa, ännu utan att slå ut.
Så var det dags för finalen.
Rosen slog ut, onaturligt stor och glittrande, mittpunkten, en ensam kronjuvel. Och nu började saker hända runt henne.
"Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar."
Hyllade hon sin ros och i nästa sekund spirade det fram växter ur hennes päls och bakom henne på scenen där hon strategiskt lämnat små fröer i sina danssteg. Hennes kropp kläddes av rosor och små ängsblommor vilka alla slog ut i en rasande takt, exploderade likt fyrverkerier. Stora pampiga röda och vita rosor, och mindre blå och rosa accentblommor. Medan detta under skedde på och runtom henne fortsatte hon recitera dikten som Aurora lärt ut.
"Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit

som skapar världen."

Hon stannade upp, mitt i en bugning, kände publiken skälva av förväntan då blommorna på scenen med hennes och en medhjälpares kraft växte till en blomstrande äng över hela scenen. Rosen exploderade till en väldig buske och intill henne sträckte sig en liten, japans lönn mot himlen med mörkt blodfärgade blad.
"Nu är det slut."
Yttrade hon, såg upp på publiken med blanka ögon och följde snabbt upp.
"Nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå,
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på."
Hela tiden såg hon ut över publiken, förmedlade sina djupaste känslor till dem. Det här var uppvaknandet, nu bröts långsamt transen och det var snart dags att sträcka på stela leder och finna sig själv i verkligheten igen. Hon vände sig emot lönnen med ett leende.
"Rött guld i går, torrt löv i dag."
På ett ögonblick vissnade den och fällde alla sina blad, stod kvar som ett olycksbådande skelett.
"I morgon finns där ingenting."
Hon såg upp mot skyn med en förundran i blicken.
"Men stjärnor brinner tyst som förr
i natt i rymden runtomkring."
Hon drog djupt efter andan och rösten darrade lätt då hon fortsatte.
"Nu vill jag skänka bort mig själv,
så har jag ingen smula kvar.
Säg, stjärnor, vill ni ta emot en själ,
som inga skatter har?
Hos er är frihet utan vank
i fjärran evigheters frid.
Den såg väl aldrig himlen tom,
som gav åt er sin dröm och strid."
Mjukt bugade hon sig åter och runtom henne sjönk växthavet ihop, drogs in i sina fröer igen som om de aldrig grott. Hennes hjärta bultade hårt i bröstkorgen då hon tog sig fram till scenens yttersta kant. Egentligen skulle det här vara allt, men hon lät blicken svepa över arenagolvet framför henne där blodfläckar fortfarande kunde skymtas i sanden. Med smakfullt, återhållen sorg tog hon till orda för en sista dikt.
"Tyst slocknar en broders hjärta,
efter år av glädje och strid.
En blomma, en varg,
en stjärna har sin bestämda tid."
Det enda som fick henne att slita blicken från platsen där Tibast dött var ett snabbt ögonkast emot arrangörsbalkongen för att se om Aurora var där och hörde. Sedan gick hon av scenen med ögonen fulla av tårar.


[Gladiatorstriderna fortsätter, Tyrvi vinner mot en stenvarg och två inferos möter varandra i en lång match. Sen går Malva på scenen för ett avslutande skådespel. Hon framför tre dikter ("Ja visst gör det ont när knoppar brister" av Karin Boye, "Stjärnorna" av Karin Boye och "Tyst slocknar en mänsklig hjärna" (med numoori-modifikationer) av Hjamlar Gullberg) ackompanjerat av dramatiska levande blomarrangemang. Det officiella evenemanget är nu avslutat, men ni får fortfarande posta era reaktioner i denna tråden och ofc fortsätta rolla sidoroll i samband med eventet och efterfesten <3]