Den upphöjda staden var delad i två. Den västra sidan var målad i guld från solens sista varma strålar, medans den östra vilade i kvällens dunkel. Varya mindes inte längre hur en solvärmd päls kändes och samtidigt som hon inte ens kunde ärligt säga att hon någonsin brytt sig, ändå fanns det en sådan egendomlig saknad. En nostalgisk längtan. En omedveten suck lämnade henne när hon ljudlöst fortsatte genom skuggorna.
     Det lilla ljuset som hängde kvar över himlen när hon nådde det inre forumet stack i ögonen och fick henne att kisa. I trädgården runt hörnet kunde hon höra ungdomarna skratta och leka. Hon var där för att hämta Maksim, men den svarta silhuetten som satt och badade i det sista av solljuset fångade hennes blick först. De hade inte talats vid mer än några få ord på länge. Deras ömsesidiga vilja att undvika varandra hade gjort det väldigt lätt att göra just det. Men just idag hade Varya ett isande lugn med sig, och när Nilo satt med ryggen vänd mot henne såg Varya det som en chans att smyga på henne.
     Skuggan från muren höll henne från att nå ända fram, men tålmodigt slog hon sig ned bakom henne. Hon lät den blå blicken vila på ungdomarna som lekte nedanför. Det var sällan hon hade möjlighet att se dem alla tillsammans. Se hur Maksim platsat in, OM han platsat in.
     “Nilo,” hälsade hon sedan med en oberörd ton. Det lilla leendet såg malplacerat ut i hennes sargade anlete. Hon lät en avslappnad suck lämna henne.
     “Barn,” konstaterade hon tomt, “vad gör man inte för dem?” Ett tragiskt försök till kallprat. Inte Varyas starka sida, men kanske skulle Nilo se hennes försök till att vara civil. För Varya handlade inte det längre om att se till att hon själv hade det bra, utan det handlade om Maksim. Hur mycket Varya än avskydde svartvargen så hade hon en viktigare plats i flocken som behövde respekteras.

En kall kåre gick igenom Nilo när hon vände sig om och såg vem som hade tilltalat henne. Pulsen steg och det var som att hon drabbades av en mindre stroke och panikattack på samma gång inom loppet av millisekunder innan hon tog ett lite lättat andetag när Varya började prata barn istället för att döda henne.

"Varya!" Sa hon i ett försök att låta mer glad än skräckslagen. "Ja.. inte sant." Nilo tog ett ögonblick till att studera Varyas sargade och nu mera.. rätt fula ansikte. Och kände en slags känsla av skuld helt plötsligt hon inte hade väntat sig. Varya hade varit med om mycket, och Nilo hade uppenbarligen inte koll på allt. Och Varya hade blivit en vampyr. Nilo hade många frågor hon egentligen ville ställa till henne om det, men hon visste inte om hon skulle våga.

"Din son.. Maksim. Han är en bra grabb. Stilig. Och han verkar trivas här. Du måste vara glad att ha honom här?"

Det fanns så mycket otalt mellan dem att det kom sig naturligt att Varya försökte dekonstruera varje ord Nilo yttrade, hitta den dolda meningen bakom allt. Hennes ögon smalnade, men knappt märkbart.
     “Jag hoppas det,” flikade hon snabbt in. “Det sista jag vill är att de andra låter min smuts färga deras bild av honom.” Det var ett ärligt svar. Kanske ärligare än vad hon menat vara. Men precis som hon förväntade sig att Nilo dolde sina äkta svar gjorde hon också det. Din bild av honom. Varya hatade att hon fortfarande kände tyngden av Nilo på sina axlar, även nu när hon så lätt bara kunde sträcka sig efter henne och bryta hennes nacke.
      “Mycket glad,” fyllde hon i. “Jag visste inte att det var möjligt att älska så mycket.” Den klara blicken vilade stadigt på Nilo, som om hon försökte suga åt sig hennes hemligheter. Svartvargen var så bra på att ta allt med en nonchalant klass, men det var inte hon.
     “Jag kan inte föreställa mig hur det känns med fyra. Du måste vara så rädd att förlora dem…” Samma fasa låg alltid som ett tryck över hennes bröst, och hon kunde bara anta att Nilo delade den känslan. Men Varya hade valt sina ord väl och hon granskade Nilo noggrant, väntandes.

Nilo hade svårt att tyda Varya. Det var som att hon var obekväm och avslappnad på en gång.
"Jag ser det som att.. De får en chans att börja om.. Med allt vi inte lyckats med. Det vore orättvist att födas med sina föräldrars synder. Alla har vi gjort saker vi inte är stolta över Varya."

"Fem." Inflikade hon för att rätta vänligt. "Jag har fem. Och ja. Varje dag. Det är som att se bitar av sitt egna hjärta springa omkring och man är rädd att de ska springa iväg och försvinna för alltid. Och man skulle aldrig bli hel igen."

Hon synade Varya en stund. Nilo hade mycket hon ville fråga Varya egentligen.
"Saknar du den? Solen?" Det kunde vara känsligt men vem skulle hon annars fråga? Att fråga Even som inte sett solen på tusen år gav inte så mycket. Evens erbjudande ekade fortfarande i henne. Men tvivlet hade växt, och det krockade med hennes fåfänga att förbli ung och vacker i evighet. Men när det väl var gjort, fanns det ingen väg tillbaka.

Varya hatade hur hon höll med Nilo. Det var fint sagt, och det frö av respekt som försökte bryta fram genom hatet tryckte hon genast tillbaka med en illa dold grimas.
     “Fem, förstås,” ekade hon lågt till svars. Det var ett genuint misstag, men hon skämdes inte. När svartvargen talade lät hon blicken söka sig till ungdomarna som ojade och skrattade längre ner. Hon hummade kort. Varken förvånad eller frågande. Bara en tankfull bekräftelse på att hon hört. Kanske var det så man skulle känna som en förälder. Hon var osäker på om det var riktigt så hon kände.
     “Saknar du den? Solen?”
     Frågan fick henne att förvånat se på Nilo. Men den glimten försökte hon dölja fort igen. Hon skrattade till, kraxande och hest. Hon lät blicken falla bort igen när hon dröjde med svaret.
     “Ja,” erkände hon tillslut, “mer än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Är inte det lustigt? Nej, vänta, svara inte på det. Det är det inte,” återigen skrattade hon till. “Jag vill alltid ha det jag inte kan få. Gräset är alltid grönare på andra sidan, och så vidare.” Hon suckade långdraget, men såg för en gångs skull bara avslappnad ut. Leendet bar inte sina knivskarpa, vassa kanter längre. 
     “Jag uppskattade den nog aldrig som jag borde. Men vem hade väntat sig att jag skulle bli vampyr? Inte jag iallafall, det kan jag lova dig.” Det fanns nästan något lekfullt i Varyas blick när hon sneglade på Nilo igen.

Nilo nickade tyst och Varya kunde antagligen höra henne svälja och hennes hjärtslag som ökade i puls. Hur öppen vågade hon vara med Varya?

"Jag har istället alltid velat bli en vampyr... Bli ett med mörkret" Sa hon dramatiskt, men stillade sig igen som att det bara var en larvig dröm hon hade jagat. "Men nu när det är inom räckhåll, så börjar man inse.. Att man aldrig vet vad det är man vill ha egentligen. Man vet inte vad man kommer förlora." Hon tystnade.

"Vi är nog inte så olika varandra egentligen du och jag, Varya." Hon log mot Varya. Nilos insikt av att deras roller kunde varit ombytta gjorde att hon kände oväntat mycket.. empati för henne. Mer än hon någonsin skulle erkänna.

Varya nickade långsamt till hennes ord. Nog var det så alltid. Men det var väl det livet innebar? En ständig ovisshet om döden. Nu när hon var på andra sidan bar hon inte längre på den dödliga oron. Man spenderade hela livet flyendes från döden, bara för att slutligen springa den rätt i famnen iallafall. Varya kände inte den tyngden av livet längre. Hon hade inget val, och det var väl ändå någon slags välsignelse.
     Varya kunde inte låta bli att skratta till åt hennes ord.
     “Nej, vi är väl inte det,” log hon. Det var nog därför hon hatade Nilo så mycket. “Det är ju det som är det värsta,” erkände hon men tonen var lättsam. Den bittra ilskan tog inte överhand. Kanske hade hon vuxit ur den, eller så hade hon bara blivit bättre på att dölja den.
     “Döden skulle klä dig,” sade hon efter en stunds tystnad. För ett ögonblick lät hon orden hänga i luften, kanske för att lyssna om Nilos puls gick upp en aning. “Jag tror ingen skulle passa mer som vampyr än dig,” tydliggjorde hon tillslut. “Och ja, med det menar jag att du är en kallhjärtad bitch.” Hennes leende blev bredare och skämtsamt. Trots det visste de båda att hon menade det. Men man kunde inte ta sig själv på för stort allvar. Den insikten hade tagit den hårda vägen för att nå Varya.

Nilo skrattade högt och log sen nöjt mot Varya.
"Med tanke på att det kommer från dig - Så är det nog den finaste komplimang jag någonsin fått och som jag kommer att få. Tack."

Det kändes bra att få försonas något med Varya. Under andra omständigheter hade hon kunnat se dem bli vänner på riktigt. Men det är klart. Skulle Nilo vandra i dödens skepnad tillsammans med Varya som en odödlig syster i några århundranden, vem kunde då veta vad som skulle kunna hända?

"Och för vad det är värt, jag skulle inte ha något emot att vara en dödssystrer tillsammans med dig. Numoori skulle inte ha en chans. Och jag vet inte vad du känner, men jag litar då inte på att våra framtida generationer kommer ha koll på läget så är lika bra man är där och ser efter dem. Vi om någon vet ju vad de är kapabla till, en vetskap som räcker till konstant magsår som varar i evigheter. Det kommer helt klart att vara upp till oss."  

Det var svårt att hålla tillbaka ett genuint roade skrattet. Varya skulle aldrig lita på ett ord som kom ur Nilos mun, och kanske var det därför tanken på dem som något annat än vad de var nu var så roande. Hur falsk deras interaktion än var, så kunde hon inte neka att den hade varit nöjaktig. För första gången kunde hon föreställa sig varför Aurora stod ut med henne, åtminstone nästan.
     “Ta inte i för mycket nu,” kontrade hon med ett skarpt leende. “Ett steg i taget.”

[Avslutat]