Jabbe kunde faktiskt inte tro det men han och syskonen hade fått sina första uppdrag. Han hade dessutom tilldelats det syskon han kom bäst överens med för vandringen. Och nu var han och Shamira-Eva på väg längs leden ut från reviret helt och hållet med tillstånd. Han kände sig lyrisk, det var nu livet började! Det var tidig kväll och solen hade börjat gå ner i väst men omgivningen runtom dem blev ändå ljusare och ljusare allt medan de närmade sig skogsbrynet och trädkronorna glesnade.
Stämningen var uppspelt och hetsig, han och systerns känslor tycktes blandas och trissa igång varandra. De var mitt uppe i en lång serie elaka pikar om varandra, alla med glimten i ögat och starka behov att överträffa den andre, då stämningen plötsligt bröts av att en utomstående närmade sig. Jabbe blev genast på dåligt humör då han såg upp emot främlingen, vilken strålade ut nervositet och osäkerhet. Hur fräck fick man vara? Komma här och förstöra hans roliga stund. Dessutom såhär nära rådets övervakande ögon. Han ville inte behöva bete sig bara för att de tekniskt sett var på leden och fortfarande på reviret. Han ville göra exakt hur han ville, det var ju meningen att han skulle vara fri nu och han behövde ta sig ut ur den här kvävande deprimerande skogen så fort som bara möjligt.
Shamira-Eva verkade inte riktigt hänga med i sin brors snabba känslosvängningar och såg på främlingen med en illa tillbakahållen nyfikenhet, medan Jabbe bara gav den en tvättäkta dödsblick.

[Öppet]