Mörkret hade börjat lägga sig över området. En påtaglig vind, inte för hård men tillräckligt stark för att dra i päls och få den markbundna dimman att virvla handlöst runt tassarna på de vargar som rörde sig på platsen.
Mara hade lämnat reviret bakom sig och med bestämda steg tog hon sig fram över Norspirets ogästvänliga terräng. Bort från dem som hon blivit lämnad med. 
Det fanns ingen egentlig riktning eller tanke bakom den flykt som hon valt att demonstrera sin sinnesstämning genom. Hon gick, skulle bort därifrån precis som en stor del av flocken valt att göra, ta sig bort därifrån. Att de andra medlemmarna haft en uppgift med deras vandring fanns inte som ett alternativ hos henne. Hon hade blivit lämnad kvar. Bitter och besviken, och de negativa känslorna späddes på av mörkret som vaggade i hennes innandöme.
Ett högt tjut fick henne att stanna till och lyfta blicken från marken. Vad? Mara fuktade nosen och spände svansen likt en båge över ryggslutet. Hon såg sig om och kunde snart skymta en ljus figur sticka ut från sidan på ett av Norspirets spjut.