Längs vandringsleden på slätt-sidan av Unotpasset hade Kokhanok stött på en gammal bekant från Civitas. De hade träffat första gången då hon handlat av Zimaerens familj och alltid hälsat vänligt då de stött på varandra i stadens vimmel. Helt ärligt hade Kokos inte trott hon någonsin skulle få se honan igen då hon givit sig av från staden för att vandra, och hon avsåg att verkligen ta vara på detta möte. De hade tänt en brasa på en utav rastplatserna och samtalat hela kvällen om både stort och smått. Nu hade alla andra i Astrids familj gått och lagt sig och det var bara de två uppe. Kokhanok trivdes i det klara månskenet, föredrog oftast natten framför dagen ändå.
"Reidun låter som en helt fantastisk person"
Intygade hon, den andre var mitt i att berätta om sin mormor. Samtalet hade börjat med berättelser om gudarna någon gång i skymningen och sedan gått vidare till deras egna erfarenheter. Och det var svårt att prata om Duraneirs uppenbarelse utan att också nämna attacken och dem som de förlorat. Det var både sorgligt och vackert att få prata om dem man älskade som inte längre fanns här med en. Kokos var tacksam för att samtalet, och Astrid hade gått från en bekant till en vän under kvällens lopp.


[Astrid]

Astrid hade fortsatt sin resa tillsammans med familjen österut. De var vana vandrare, och rörde sig snabbt genom den omväxlande terrängen. Då och då var de dock tvungna att stanna till och vila samt äta, och kanske få växla ord med några utav de andra resande. Det var en av Astrids favoritstunder, att få lyssna på andras historier och upplevelser, men också att få berätta sina egna. Hennes far kallade henne alltid lillgammal, för hon kunde få till en inlevelse i sina berättelser som ibland bara fanns hos de äldre. Nu var en sådan stund.
    De hade stött på varandra igen, hon och Kokhanok. Det hade varit trevligt att tala med henne, och kvällen hade gått snabbare än tänkt. Mörkret hade lagt sig över dem, och månens sken vilade kallt på de två.
    “Hon var fantastisk.” Ett styng av smärta spred sig genom henne när hon tänkte på sin mormor. Reidun hade alltid varit en av hennes största idoler, och var det än idag. Men hon sörjde inte på samma sätt; Astrid visste att hennes mormor fortfarande vakade över henne och var säker i efterlivet.
    “Jag saknar henne, men jag vet också att hon har det bättre nu.” De sista månaderna hade varit plågsamma för familjen. Åldern hade visat sina avtryck, och den sista tiden kunde Reidun knappt röra sig på grund av de stela lederna. Trots de olika örterna och alla böner hade hon slutligen fått somna in i frid och fröjd med familjen runt om henne.
    “Förlåt, det var inte meningen att bli melankolisk.” Det drog lätt i hennes läppar, och hon lät den mjuka blicken falla på den andra honan. “Vart är du påväg, förresten?”

Kokhanok nickade med i det Astrid sa, det ekade nästan exakt vad hon själv sagt om Kenai tidigare. Fadern som försvann men sedan uppenbarade sig tillsammans med månguden. Kokos visste att det nog betydde att han var död, iallafall i den mening de levande i numoori satte på ordet, men han var också på en bättre plats nu. Upphöjd till hedersmånvarg med guden själv, antagligen med tant Mivira med, och morbror Ghadam och alla andra. Det var melankoliskt, men fyllde henne också med en värme. Mjukt skakade hon på huvudet åt vännens ursäkt.
"Du behöver inte be om ursäkt, jag är tacksam för vårt samtal."
Intygade hon. Astrid verkade förstå och känna samma, men vad hon sedan frågade fick Kokos att skratta till. Ett klingande, smittsamt skratt som helt bröt stämningen och hon gav zimaeren en ursäktande blick.
Det var bara så lustigt att de suttit här och pratat hela kvällen, pratat om episka myter om gudar och känslosamma personliga upplevelser och nära som dött, men helt hoppat över det vardagliga. Det som borde vara det första man tog upp då man möttes på en vandringsled. Men Asker hade varit så sugen på sagor, och Tryggve verkade helt ärligt också ganska uppspelt över möjligheten att få berätta om Zelenoch, så de hade bara hoppat rakt i det och sen hade kvällen vävts vidare på det temat.
"Förlåt, skrattar inte åt dig, jag... är bara tacksam för den här kvällen... heh, jag upprepar mig."
Hon kände det hetta lätt på kinderna.
"Vet inte riktigt om jag är påväg någonstans, jag och min syster har vandrat en längre stund ihop, mest för att upptäcka. Förr eller senare ska jag väl tillbaka till Ötamon, tror måntemplet borde vara återuppbyggt snart. Vill gärna hinna hjälpa till med färdigställandet."
Något drömmande låg i hennes blick då hon talade om sitt hem.
"Du då, eller, ni?"

“Jag är också tacksam,” log hon mjukt. Det hade varit skönt att prata med Kokhanok. Allt kom så naturligt, som om de hade känt varandra i all evighet och nyligen återförenats.
   “Ötamon,” nickade hon instämmande. Det var där Lev hade haft sin privata guidade tur. “Det är en vacker plats. Jag vill också återvända en gång.” Just nu kändes det väldigt långt till dess att hon åter skulle få vandra på de västliga delarna av landet. De var inte färdiga med sin resa än, och skulle aldrig vara det. Familjen var vandrare, och de stannade aldrig tillräckligt länge på en och samma plats. Astrid hade sett det som en frihet, men längtade också efter något mer.
   “Vi var på väg mot Yanamore först. Men sedan träffade vi på några och vi fick lite information om templet i Sanctevra. Pappa berättade att vi ska byta riktning imorgon för att färdas dit först. När vi ändå är i trakterna.” Astrid visste inte hur Kokhanok kände för det. “Han tycker vi har jobbat hårt senaste och behöver lite semester. Vad det nu innebär, vandra ännu mer. Han tycker det är bra att vi får se så mycket av landet som möjligt.” Det drog i hennes läppar. “Sedan är väl planen att fortsätta vår byteshandelsresa.”

Hanok spetsade öronen då vännen nämnde Sancteva, hade helt klart blandade känslor inför templet. Hon visste att en av hennes kusiner hade gått med i flocken som huserade över området. Airi hade inte sagt något om sin motivation, men helt ärligt behövde man inte vara ett geni för att lista ut det. Kokos hade sett flockens arbete både i Civitas och på sin vandring med Alaska, främlingarna med de groteska ärren mitt i pannan.
Hon förstod att kusinen var plågad av sorg och trauma och ilska över det som hände i måntemplet, men kunde inte ställa sig bakom det barbariska hanterandet av ondska. Det kändes ondskefullt själv. Och visst hade hon inte själv förlorat en förälder i attacken, men hon hade förlorat många andra vänner och släktingar. Det var inte en ursäkt för att berättiga hämnd och våld. Kokos kunde inte låta bli att tänka på främlingarnas högfärdiga röster, de hade ansett sig ha rätt så de anföll hennes hem, hur kunde Airi tro att hon var fri från att göra liknande misstag?
Hennes blick hade svävat iväg och mörknat något av tankarna och hon ruskade på huvudet för att komma tillbaka till verkligheten.
"Min kusin har just rest till Sancteva, för att bosätta sig där. Airi heter hon, om ni träffas kan du väl hälsa från mig?"
Log hon. Även om hon inte stödde Airis vägval så älskade hon henne.
"Det måste vara så spännande att växa upp på vandrande tass, det här är första gången jag är ute och rör mig i landet. Innan har jag bara sett Ötamon och Civitas och sträckan däremellan. Men jag kom just från Yanamore faktiskt, det är en fin stad."

Astrid nickade.
     “Du har mitt ord att jag ska hälsa till henne om jag träffar henne.” Hon log. Airi. Det namnet skulle hon lägga på minnet. Astrid höll alltid sitt ord, och tänkte inte bryta det nu heller.
    “Det är spännande,” intygade hon, “men också tröttsamt ibland. Det tråkigaste är att vi rör oss så fort att jag inte hinner se allt. Det finns ju alltid mer att se, du vet? Bakom ett gammalt, tråkigt träd kan det gömma sig något underbart och vackert. Men det har vi inte tid för när vi har tid att passa på andra ställen.” Astrid ville aldrig sluta upptäcka, aldrig sluta se vad landet gav henne.
    “Vad rekommenderar du att se i Yanamore då?” En nyfikenhet hade väckts. “Något speciellt de har att äta? Jag är ju ett matvrak, så om du har några tips så tar jag gärna emot dem.” 

Kokos nickade åt vännens ord. Hon hade aldrig tänkt på det men såklart, om man ständigt var på väg någonstans var där kanske inte samma upptäckarglädje i resan. Sedan hon lämnat Civitas hade hon bara vandrat för vandrandets skull. Hon och Alaska hade upptäckt olika platser och spenderat tid med att lära känna nya vargar och deras livsstil. Samtidigt som dessa nya element var en naturlig dela av tillvaron för Astrid var det ju också självklart att det inte gick att hitta sina smultronställen om man hade ett uppdrag och en framtida destination inbokad. Hon hummade svagt vid hennes fråga.
"Vid utkanten av staden, men innanför murarna fortfarande, finns det ett stort träd. Ett stort ärr löper längs barken, jag vet inte om en enorm gren brutits av eller om åskan slagit ner i det eller vad, men det är oavsett mäktigt att se. Naturens förmåga att hantera påfrestningar..."
Det fick henne att tänka på Måntemplet, på alla hennes vänner som i talande stund byggde upp något nytt alldeles i närheten av det ärr i landskapet som Ruinerna utgjorde.
"Och åh, det finns så mycket bra mat! Men speciellt rekommenderar jag ett ställe vid muren ut mot öarna, det är tre vargar från väst som säljer helt makalöst kryddat kött!"
Kokhanok skrattade.
"Trevligt att träffa på ett annat matvrak förresten."
Hon hade alltid varit känd för att älska mat, när hon var liten brukade hennes far säga att det var för att hon skulle växa och bli lika stor som honom. Och det hade hon gjort också, iallafall nästan, men då växtspurten var över hade matglädjen inte direkt stillat sig. Och trotts långa vandringar och ett aktiv liv så kunde man se spåren av hennes kärlek till mat i den runda kroppshyddan.

Astrid tog noga till sig informationen, och hon visste redan nu vad det första hon skulle göra när hon anlände till staden.
    “ÄLSKAR mat, det har varit det bästa med våra vandringar - att få prova på alla delikatesser från olika delar av landet.” Hon blev genast engagerad på tal om mat.
    “Men du, hur mycket jag än vill sitta och prata med dig i evigheter så behöver jag nog sova lite också. Vi har en lång väg framför oss, och mamma är noggrann med att vi ska komma iväg i tid. Vill inte behöva springa ikapp dem, det tror jag inte att jag pallar.”
    Det ryckte i hennes läppar och hon gav vännen en mjuk knuff i sidan.
    “Tack för den här stunden, det var trevligt.”

Kokhanok gäspade stort trotts det mycket passionerade samtalsämnet och nickade instämmande till Astrids ord.
"Det är dags, inte sant?"
Både glädje och trötthet kunde höras i rösten.
"Tack Astrid."
Deras ögon möttes i förståelse.
"Låt mig säga farväl till alla vid frukost imorgon, vi ses då."
Sedan skulle de gå skilda vägar, och bara gudarna kunde veta hur länge det skulle dröja till nästa gång.
"Godnatt."
Hanok frågade inte ens om hon fick plats i ett av tälten, föredrog att sova under månens direkta sken. 


[Avslutat]