Himlen hängde fortfarande mörk och tung ovanför Byoomi efter det långdragna ovädret som hållit dem fångatagna. Ess, tillsammans med sina syskon, hade suttit intryckta i lyan. Ess hade hatat varje sekund av det, men när himlen i omgångar nästan verkade ryta åt henne så vågade hon inte göra annat än vänta på att stormen skulle passera. Under tiden hade hon haft mycket tid att tänka, att planera. Så när de fick klartecken att stormen passerat kastade sig Ess ut och försvann ut i skogsområdet.
     Fördelen med att fånga sniglar var att de inte var så snabba. Men ju fler man samlade på sig ju svårare blev det att hålla koll på dem. Ess hade plockat ett ormbunksblad som hon hoppades skulle underlätta att bära dem när planen skulle slutligen skulle fullföljas. Men hon insåg att hon behövde hjälp. Varenda fiber i hennes kropp tycktes kämpa emot den insikten. Men hon var ingen som gick inte gick in helhjärtat i sina pranks. Det var antingen allt eller inget. Och det var aldrig inget med Ess.
Hon hade velat ett tag med vem hon skulle försöka leja innan hon lägligt hörde Matos gräsliga skratt i närheten. Mato var nog bästa alternativet. Hennes egna syskon var alldeles för mesiga, och skvallerbyttiga för den delen. Minsta antydan på att de skulle bli påkomna skulle de ge vika. Mato var inte sån åtminstone, även om hon inte tålde hans skratt.
     Ess närmade sig, gömde sig bland snår när hon närmade sig för att inte potentiellt bli upptäckt av några vuxna.
      “Mato,” väste hon från inunder ett buskage, platt mot marken. “Mato!” Lite högre. Var han lite döv också? Det kanske var därför han skrattade sådär. När hon äntligen fick hans uppmärksamhet nickade hon ivrigt åt sidan och hoppades att han skulle följa henne lite avsides så hon kunde delge sin plan med honom.

Det hade inte varit några problem att lura i Zygeria att försöka stå på huvudet, och medan han försökte hålla god min brast det till sist för honom.
    "Förlåt! Förlåt," han harklade sig. "Det går jättebra, mycket bättre än det går för Närhi." Systern drog en teatralisk suck och daskade till honom i huvudet med tassen.
    "Aj, men slåss inte!"
    "Mato." En väsande röst påkallade hans uppmärksamhet, och han såg sig om för ett ögonblick, innan han lyckades lokalisera varifrån rösten kom. Esseles. Ett illmarigt leende spred sig på hans läppar när hon gestikulerade till honom att följa efter.
    "Ska bara gå och kissa! Där. I buskarna där borta. Kommer snart!" Han travade iväg mot buskaget och mötte den yngre tiken som äcklat tittade på henne.
    "Vadå? Vad ju tvungen att hitta på något när du såg sådär hemlig ut, hm?" Väste han åt henne.

Ess kunde komma på hundratals ursäkter som varit bättre än den Mato gett. Bara inte just nu. Därför lät hon honom komma undan med det. När de båda var dolda bakom busksnåren så rätade Ess på sig igen.
     “Jag tänker fylla Rufus lya med sniglar,” det sedvanliga rävaktiga flinet blottades, “och jag tänkte ju… du har väl bra hand om sniglar, Masko? Fattar du? För du är lång och…. slimeig… och sniglar och maskar är typ samma, lika äckliga iallafall.” Det var inte en sån bra förolämpning som hon hoppats på insåg hon när hon behövde förklara den. Hon skakade avfärdande på huvudet.
     “Du är kanske den enda som inte skvallrar,” erkände hon motvilligt och gav honom en bitter blick. “Och jag… behöver… hjälp…” Usch. Hon kände sig nästan äcklad av sig själv. Var det här vem hon hade blivit? En be-om-hjälpare? Dessutom av Mato? Det gick emot nästan alla hennes principer.

Han klippte med öronen när hon berättade om sin plan. Sniglar. Det lät kul! Men hur i hela världen skulle de ens lyckas hitta tillräckligt många sniglar för att fylla en hel lya? Ett flin klöv hans ansikte i två när hon kallade honom vid smeknamnet hon gett honom. Men ju mer hon pratade, desto mer road blev blicken.
    "Och hur gick det där, tycker du?" Retades han när hon svamlat klart sin förklaring. Hon gav honom en sur blick innan hon fortsatte. När hon till sist tystnade kunde han inte hålla tillbaka skrattet som lämnade honom.
    "Men käften!" Väste hon åt honom och såg sig om för att se så ingen hörde. Han ignorerade henne väsande och såg illmarigt på henne.
    "Så, busdrottningen behöver hjälp, hm?" Han tryckte medvetet lite extra på ordet. "Vad har du för plan?"
Även om han tyckte det var minst lika roligt att reta Ess som att hitta på hyss kunde han inte låta bli att vara nyfiken.

Det var svårt att dölja den missnöjdhet hon tydligt kände, och det gjorde det inte lättare att Mato verkade medveten om det. Hon blottade tänderna åt honom i en varnande signal. Kanske skulle hon bara försöka klösa det där fula flinet av hans ansikte istället. Ess vägde sina val, och beslöt sig för att släppa agget mot honom för stunden.
    “Det är enkelt,” log hon smalt. “Det kryllar av sniglar längs stigarna. Jag har redan samlat upp ett gäng,” med en svag knyck på nacken gestikulerade hon i riktningen bakom sig som hon kommit ifrån. “De är inte ju inte snabba men, för att inte bli påkomna behöver vi vara det.” De rostfärgade ögonen synade Mato med smal blick.
    “Så, tänker du hjälpa mig eller bara stå där som ett fån?”

Han nickade och hummade medhållande medan hon berättade sin plan. När hon var klar gestikulerade han dramatiskt med hela framtassen.
    "Efter er, å sniglarnas drottning," sade han med högtidlig röst.
Han gav ifrån sig ett kraxande skratt när den yngre tiken bara himlade med ögonen åt honom.
    "Men käft!"

Med tveksam blick såg han på ormbunksbladet Esseles använt sig utav.
    "Hur..." Började han trevande.
Hur hade hon tänkt att sniglarna skulle ligga kvar? Ormbunkar var inte direkt stabila.
    "Du tyckte inte att du kunde hitta ett tätare blad?" Han såg med högra ögonbryn på henne. "Jag förstår att du bad om hjälp."
Han tryckte medvetet på ordet lite extra och gav henne en retsam knuff med tassen.

Ess stirrade på bladet med sniglar med Mato. Ännu färre sniglar var kvar än innan.
     “Amen!” utbrast hon frustrerat. Insikten av hennes misstag gjorde henne generad, men hon dolde den bakom sin sedvanliga sarkastiska uppsyn.
     “Leta rätt på ett bra blad då, du som har sån himla koll på vilka BLAD man ska använda i alla tillfällen. Du kanske ska göra en karriär av det, hörru.” Hon lipade åt honom. “Bladvetar’n. Kom igen nu, vi måste skynda oss.” Ess började det långdragna jobbet av att samla ihop sniglarna som börjat sprida sig runt omkring igen, en efter en.