De vassa bergs spetsarna gav området ett kusligt utseende och de kändes öde, ensligt. Solens blek strålar nådde inte ända ner till den kala vandrings stigen och endast ett fåtal fåglar hördes sjunga sin ensamma sorgsna sång. 

En grå gestalt rörde sig långsamt och lite tveksamt fram på den upptrampade stigen, satte försiktigt ner de mörka tassarna där han vandrade fram, udda ögon spanade in i de dunkla vrårna mellan klippblock som reste sig här och var bredvid stigen. Han hade inte vandrat i detta delar av landet innan och detta område gjorde honom lite osäker och han kände sig väldigt ensam efter att tidigare vandrat med en mindre grupp vargar men för ett tag sedan valt att gå sin egen väg då de var på väg till något samhälle och detta hade inte lockat Cae så nu vandrade han här ensam i en ruggig otäck bergs spricka.

[Utspelar sig efter Lev lämnat, innan Achak och Lune drar på uppdrag]

Achak var, för ovanlighetens skull, uppe på dagen. Kanske var det för stämningen i fästningen efter Lev lämnat flocken efter händelsen, men Achak hade svårt att somna, och hade valt att ta en promenad. Kanske skulle det hjälpa med sömnen om han kunde bränna lite av den ängsliga energin och sortera tankarna något. Om inte annat så var det bara skönt att gå igenom de för honom hemvänliga spirorna av sten som sträckte sig emot himlen, det var betryggande på något vis, även om han tyckte det tedde sig mer vacker, poetiskt nästan, på natten när de sträckte sig efter de tindrande stjärnorna.
 Han stannade mitt i ett steg, ögonbrynen bildade en fundersam rynka i pannan. En välbekant doft hade nått honom, men den kändes malplacerad i området. Oväntad. Sist han sett brodern var ända borta i Lövskogen, innan han stött på den eldiga inferon som berövat honom öronen och för alltid vanställt hans anlete. Det var nästan så han trodde han inbillade sig, ett minne påkallat av det som hänt. Men efter att ha följt doften och lagt den gula blicken på den välbekanta grå gestalten så kunde han inte annat än le.
 "Caedmond!" han ropade broderns namn med en förvånad men varm och vänlig röst. Längde på stegen och sprang för att möte honom. Vid gudarna mycket hade hänt sedan sist de sågs, det kändes som en hel livstid sen.

Cae hörde rösten och sedan ljudet av tassarna som närmade sig. Han vände sig åt de hållet rösten kom ifrån och ser den bruna gestalten närma sig. Doften, rösten och det mesta av utseendet var rätt men han hajade till då han såg vad broden måste ha genomgått. De udda ögonen mötte de gula. "Achak" hans röst delade värmen och förvåning. Gick honom till mötets. Ögonbrynen höjdes ännu mer frågande då han kunde känna doften från hans bröder. Den avslöjade att han inte längre var en ensam vandrare som han själv. "Vad har hänt med dig?" Frågan var rakt på sak och avslöjade lite hur chockad han var att se sin bror ärrad. 

Med en lite matt duns satte han sig ner och betraktade sin bror, ett stygn av dåligt samvete över att han lämnat honom och denna råkat så illa ute medan han själv ännu inte bar några ärr från strider och han kunnat vandra runt i godan ro.

Brodern såg lagom skeptisk ut, studerade de uppenbara ärren med en lätt chock som färgade anletet.
 "Äsch någon brud som tyckte jag behövde lite hjälp med utseendet" Han flinade brett emot honom och slöt avstånden för att snabbt omfamna brodern, innan han backade undan igen och satte sig mitt emot honom.
 "Passar mig tycker du inte?" han vred lite på huvudet för att visa upp sig. Han brydde sig inte nämnvärt om sitt utseende, och ärren störde honom inte. Speciellt inte nu när de var läkta sedan länge. Värre hade det varit när den nya huden hade kliat och stramat, och värre än det när såret fortfarande hade bränt ömmat. Då hade han ibland önskat allt skulle få ha ett slut, men Vasilisa hade hjälpt honom både med såren och psyket, det var bakom honom, och i flocken fann han bara mer styrka.
 "Jag är glad att du hållit dig hel iallafall" även om han kommit över det som hänt, om man bortsåg ifrån läxan han ville lära hyndan, så var det inget han önskade skulle hända hans bror, den enda han visste att han hade vid livet.
 "Hur har Numoori tett sig emot dig?" bara bra hoppades han.