Vädret var minst sagt omväxlande. För bara några timmar sedan hade större delen utav skogen varit täckt av virvlande snö och hon hade varit tvungen att pulsa sig fram. Av snöstormen syntes nu inte ett spår. För tillfället var det lugnt. Ganska lugnt i varje fall. Långt borta, kanske rentutav i andra änden utav skogen, hördes muller. Åska. Det var svårt att säga om åskan var påväg hit eller ej. Det var svårt att säga någonting nuförtiden. Naturen handlade inte som den brukade göra. Först hade hon inte gillat det alls. Att inte vet vad som skulle hända därnäst. Men nu hade hon vant sig och hon skulle förmodligen inte ens höja ögonbrynet om hela kaiwood skulle dras upp och flytta på sig.

Hon gick långsamt genom skogen. Hon var ensam, som vanligt. Helt ensam var svårt att bli under det kaos som härjade. Hon var följd utav upprört viskande andar. Hon varken uppskattade eller fruktade deras sällskap. Nog önskade hon att dem kunde dämpa sig lite så att hon kunde höra andra ljud bättre. Hennes svart och vita päls var fortfarande något blöt efter snön men höll på att torka upp i värmen. Det var för varmt. Inte ens på sommaren brukade kaiwood vara så varmt. Samma obehagliga hetta som när hon besökte savannen. Hon ruskade på huvudet. Med värme brukade bränderna komma så det gällde att vara uppmärksam. Hon hade ingen lust att bli grillad levande.

Så små. Små. Hjälplösa små skrik. Rop på värme. På mat. På modern. Så små. Hastiga små hjärtslag. En kär tunga strök över de små hjälplösa. Värme. En stark värme, inifrån. En känsla som hon inte längre kände. Som hon inte längre kunde känna. Kunde inte tänka. Inte fråga vad känslan var. Hon? Inga tankar. Den? Tungan mot de små, små kropparna. Deras ljusa rop i hennes öron. Oskyldiga små liv. Hennes liv. De var hennes. Fina. Så små och fina. Bilder. Allt var endast i bilder, i känslor hon inte kunde känna igen. Känslor en död hjärna inte kände. Känslor som hon aldrig skulle minnas. Hon - den - tog dem till sig. Nära den värme kroppen bar. Värmen. Så började det om, minnet. Spelades upp som så många gånger förr i den hjärna som inte längre tänkte. Så små. Små. Hjälplösa små skrik...

Det omväxlande vädret var inget som den vandrande kroppen tog någon som helst notis om. Inget som en hjärna utan tankar lade vikt vid. Benen rörde sig styltig - skrämmande ryckigt - och monotont framåt. Rörde sig utan mål. Vandrade tills den kropp som sedan länge borde legat still, äten av jordens maskar och flugornas larver, stötte i ett av de kraftiga trädens stammar. Inga andetag. Inga ljud lämnade den sedan länge avlidna tiken - som knappt var värd att kallas tik längre - förutom ljuden av steg och en rutten kropp som slog emot trädens stammar. Stinkande fläckar av något som inte längre kunde kallas blod - så utblandat med gulnat var att färgen var brun snarare än röd - lämnades på de stammar varelsen stötte emot. Ett av död och förruttnelse stinkande spår som var lättare att följa än nya spår i orörd snö. Ett spår ingen troligen ville följa. Värmen fick doften att te sig än starkare. Överväldigande för den nos som brydde sig. Tungan som hängde genom varelsens sargade underkäke droppade av dregel. Möglet i såren frodades. Den stripiga, bruna pälsen hängde i tovor om den allt för utmärglade kroppen. De sedan länge döda ögonen blickade tomt framåt, utan att fästa blicken vid något. Såg inget då minnet spelades om på nytt. Så små. Små. Hjälplösa små skrik...

[Det är ganska... lustigt att skriva som en karaktär som inte tänker alls ^^; Svårt, men en underhållande utmaning]

En unken lukt slog emot hennes nos. Hon hade aldrig tidigare känt en så vedervärdig stank och hon försökte göra allt för undvika att andas in den. Hon undrade vad var det för sak som kunde efterlämna sig en sådan stank som fick henne att nästan vilja slita av sig nosen för att undfly den. Hon ville veta. Om hon skulle vända om och bege sig iväg från stanken skulle hon aldrig få veta. Ibland verkade det som om hon saknade nyfikenhet men inte under denna tidpunkt. Hon andades djupt in och försökte ignorera stanken. Om detta var hur det luktade nu skulle lukten bli värre.

Hon behövde inte vandra länge och snart fick hon se vad som utsöndrade den hemska stanken. Varelsen, om man nu ens kunde kalla det en varelse såg ut som ett lik. Det enda som skiljde denne från ett lik var att lik inte rörde på sig. Blicken smalnade något. Nog för att skogen den senaste tiden hade varit i chaos men hon trodde inte att det var en ande. Andar brukade inte lämna en sådan stank efter sig. Men hon kunde inte vara riktigt säker på någonting längre. Något äcklad men med en intresserad glimt i blicken öppnade hon munnen.
"Hallå?"

Kroppen frös, lutad mot ett träd den just fallit emot. De skrynkliga, torkade öronen ryckte och vändes efter ljudet, varpå huvudet och ögonen vändes för att fästa den sedan länge döda blicken vid ljudets - röstens - ägare. Tungan sökte sig som hastigast in genom det sargade käkbenets botten, för att kika ut mellan framtänderna och stryka över en flagnad nos. För ett ögonblick, en knapp sekund, stod kroppen stilla. Andades inte. Blinkade inte. Behövde ingendera.

Utan förvarning sögs luften in i de döda lungorna, med ett väsande läte som inte förde tankarna till andetag. Näsborrarna vidgades något. Tungan trillade åter ned genom underkäken. Ett gurglande ljud letade sig ut ur varelsens strupe då luften bubblade genom den hinna av dregel som bildades. Rann längs tungan. Bildade strängar mellan käkarna då de hastigt öppnades. Muskler som inte borde röra sig satte fart. Benen sprattlade okontrollerat igång, vände hastigt på kroppen och kastade sig emot det som levde. Det som bar en röst. Som bar en doft tillhörande livet. Tillhörande det reptilhjärnan kopplade till föda. Inga morrningar, inga rop. Endast ett hiskeligt gurglande läte undslapp liket då det slängde sig efter livet med vidöppna käftar.

[För att undvika problem tänker jag nämna att om Detrena biter Usha, eller om Usha biter Detrena, så kommer Usha bli smittad av Zombievirus. De jag rollat mot hittills har jag fått berätta detta för, så gör det här redan innan något händer och måste ändras på XD]

De gurglande läten som lämnade varelsen fick henne att dra den slutsatsen att denne inte var i stånd att tala. För en kort stund mötte hon varelsens blick. Dennes ögon förvirrade henne lika mycket som stanken. Det fanns inte ett skymt utav liv i varelsens ögon. Ändå rörde den sig. Hon hann inte fundera särskilt länge för varelsen –oavsett om den var levande eller död- kastade sig emot henne.

Det vore lögn att påstå att hon inte blev förvånad då varelsen slängde sig efter henne. Trots att hon var oförberedd på den högst otippade och plötsliga rörelsen från varelsens håll så var hon inte sen att reagera. Kvickt slängde hon sig undan för varelsens käftar. Det fanns ingen rädsla inom henne men hon var inte så dum att hon skulle låt sig dödas av en redan död varg. En sådan nivå av dumhet hoppades hon att hon aldrig skulle nå.

Hon snurrade runt då hon ville ha varelsen under uppsikt. Kroppen spändes, redo att förflyttas bort igen. Blicken släppte varelsen för en kort stund och lät den vila på en trädstamm. Kanske inte världens mest igenomtänkta plan. Om det nu skulle visa sig att varelsen kunde klättra skulle det innebära trubbel för henne. Men å andra sidan så var det den enda plan hon kunde komma på i en pressad stund som denna. Tacksam över att hon åtminstone lärt sig något användbart under klättringslektionerna.
Hon tog satts och siktade sedan in sig på trädet. Klorna rev i barken utan att göra speciellt mycket nytta men hon kom upp iallfall. Inte den mest graciösta trädklättring världen skådat men det fanns ändå ingen levande varelse där för att bevittna den.

Käftarna missade livet och slog samman med en hög smäll. Trådar av dregel slog om nosen när tänderna skallrade. Benen snubblade mot marken då tassarna ryckte okontrollerat och kroppen föll framåt. Med ett oroväckande ruttet läte slog liket emot trädet och stannade upp för att återfå balansen. Det gurglande lätet övergick i ett förfärligt kvidande. Som om det smärtade, även om smärta inte var ett begrepp i varelsens värld. Inget hjärnan kunde registrera. Luft rosslade på nytt genom strupen då kroppen lutade sig bakåt från trädet för att vända om. De döda ögonen såg sig om efter livet och huvudet vändes då de uppfattade en rörelse som försvann upp i ett träd. Okontrollerat ryckande stapplade hon - den - bort mot rörelsen. Bubblande rann dreglet upp genom halsen och ned över tungan och de ännu slutna käkarna. Blicken sökte bland trädkronorna, letade efter livet. Fäste sig vid varelsen som fanns där uppe.

Med ett hest pysande läte öppnades käkarna på nytt då liket försökte resa sig mot trädet. Kroppen slog klumpigt emot stammen, utan att kunna resa sig på bakbenen ordentligt. Kämpade för något som aldrig skulle gå. Den skulle aldrig komma upp från marken. Men det var inget hjärnan förstod. Torr, lös päls och den klibbiga vätskan som en gång i tiden kunde benämnts som blod lämnade ett tovigt spår mot barken då likets bringa gled mot trädet.

Off:

Då detta legat sedan 22e Juli så tänker jag avsluta här. Detrena kämpade men misslyckades fatalt med att nå Usha och gick sedan därifrån av osagd anledning.

Avslutat.