“Ormhjärta!” Den lilla hikiokin fräste och spottade åt hans håll.
     “Mhm,” svarade han med en besynnerligt obrydd min.
     “Du har ett hjärta som en orm! Hör du det!” Rök ryckte på axlarna och gav honom ett leende som var tillräckligt ursäktande för att reta upp den mindre ännu mer. De halvt utsträckta vingarna, avsedda att vara hotfulla, började darra i en blandning av frustration och ilska. Men varken de blottade tänderna, fientliga orden eller den vidgade, vredesfyllda blicken tycktes beröra Rök. Han bemötte det bara med ett isande lugn och något som roat glimmade i hans blick. Den uppenbara vreden som fyllde den färgstarka vargen till brädden gjorde att alla tilltänkta skällsord bara dog ut i hans mun, halvt formade och i stötar. Tillslut vände han sig om och stormade iväg.
     När den bekanta byteshandlaren försvunnit ur sikt rätade han ut sin ena framtass. Gömd mellan sina trampdynor hade han hållit den sällsynta stenen i fråga gömd. Den var matt och smutsig, men färgskiftningarna och nyanserna som gömde sig i den mörka stenen gick ändå att urskilja. En svart opal. En mycket värdefull sten. Värdefullare än den han svindlat den av insett. Om han vetat tvekade Rök på att han lämnat honom med bara några ilskna ord. Ett nöjt, vasst leende fick hans mungipor att krökas. Han visste en grupp lawarer som skulle göra mycket för den här stenen. De verkade tro att den erhöll någon slags magisk kraft. Kanske gjorde den det. Men under den korta tiden han haft den i sin ägo hade den inte gjort något mer än någon annan sten han haft tidigare. Ändå kunde han förstå ilskan hos hikiokin, som förmodligen just bytt bort den dyrbaraste sten han någonsin haft mot ett bit grafit som han så förfinat kallat blodstensmalm.
     Rök vände upp blicken och insåg att intrigen lockat en åskådare med dömande blick.
     “Vadå?” Han ryckte på axlarna med samma nonchalanta sätt, men lade till ett leende menat att vara charmigt. “Inte mitt fel att han var en dålig byteshandlare,” försvarade han sig med, om än det var tydligt för alla som lyssnat tillräckligt länge att problemet hade med hans oärlighet i ärendet att göra.

Kida hade smitit undan från Nukas vakande öga. Hon ville vara ifred och hon var trött på att se medlidandet i hans och Mitras ögon. Så Kida hade tagit sig in i Civitas. Trots att hon växt upp precis utanför staden så hade hon inte satt sin tass innanför murarna särskilt ofta, och aldrig ensam. Men hon är ensam nu. Trots att hon har Mitras och Nukas stöd så är hon ensam. Kida behöver lära sig att ta hand om sig själv. Så hon vandrar nu ensam genom vimlet av vargar i Civitas. Den här staden är faktiskt rätt spännande. För sig själv undrar hon vad för hemligheter staden kan lura på. Tänk alla historier och äventyr som kan upplevas här.
Kida går gatan fram och det finns så många försäljare som säljer diverse föremål. Kida själv har en säck med sig som hon spänt fast på ryggen. Förhoppningsvis kan hon finna köpare för dessa föremål. Hon vet om att det är värde i dem, men frågan är om det är ett mer sentimentalt värde än ett faktiskt värde. Det återstår att se.
Ormhjärta!
Kida rycker till när utropet når hennes öra och hon ser en skock med vargar som står och ser på något som händer en bit bort. Okej, Kidas nyfikenhet är fångad och benen rör sig automatiskt dit. Tyst stannar hon och ser på vad som händer. Det verkar vara någon sorts meningsskiljaktighet mellan en försäljare och köpare. Detta gör henne genast osäker på om hon verkligen har vad som krävs att sälja saker i staden. Öronen är osäkert vinklade utåt sidorna men spetsas snabbt när hon ser försäljaren surt lämna platsen. Åskådarna börjar röra på sig de med för att stryka över det uppenbara i att de faktiskt stått och stirrat. Kida står dock kvar. Hennes ljusblå blick hålls fäst på den svarta bevingade hanen som verkar vara segraren i dispyten. Kida undrar vad som faktiskt hände. Hon inser inte att hanen ser på henne förrän han talar. Kida sträcker snabbt på sin hållning och ler lite snett och samlar sig på två sekunder. Det sneda leendet övergår i ett lätt flin och hon rycker likgiltigt på axlarna.
”Det är hans förlust. Du var vassare”. Dock han Kida inte släta över nyfikenheten och den ljust blå blicken söker sig ner till den vackra stenen, den bevingade hanens segerpokal.

“Exakt,” log han illmarigt till svar. Han dolde snabbt stenen när han såg hennes forskande blick. Han ville inte riskera att någon annan skulle försöka ta den av honom.
     “Kan inte tycka synd om någon för att de saknar bra omdöme.” Leendet växte sig ännu bredare. Rök visste att det han gjorde ansågs som fel av många, och han kunde till och med förstå varför, till viss del. Men det betydde inte att han levde efter de reglerna. Han gjorde vad han behövde för att överleva, och för att leva så gott som han förmådde, på enklast möjliga sätt. Ibland - eller oftast - innebar det att någon kom i kläm. Men så länge det inte var han själv så brydde han sig inte.
      Rök rätade på sig och såg till att hans päls låg rätt genom en skakande gest. 
     “Han gör nog inte samma misstag igen, iallafall,” lade han till med en tankfull ton. Det smala flinet låg kvar på hans läppar när han synade honan noggrannare. Hon såg ut att vara i hans ålder, och hade intressant nog en egen säck med sig som han bara kunde anta innehöll saker hon menade att bytesslå med. Han tvekade på att hon hade något av riktigt värde med sig. Men tänk om. Rök nickade menande åt hennes kasse.
     “Och vad har du med dig?”

Kida sveper iväg med blicken när hanen gömmer sin ädelsten, som för att visa att hon inte allt tittade. Hon biter sig lätt i läppen. Hon ger snabbt hanen sin uppmärksamhet igen. Hon skrattar lätt.
”Han får se det som en lektion i livets hårda skola”.
Kida uppmärksammar hanens blick på säcken hon har med sig. Hon sneglar bak på den en sekund men fäster blicken på hanen igen.
”Lite saker jag efter mina föräldrar. Jag kan inte ha kvar allt. En del guld och andra smycken. Lite tyger och annat krimskrams”. Svarar hon och likgiltigt. Hennes mor hade älskat allt som glimmar och samlat på sig en del. Det var kanske ett under att de inte blivit rånade. Hennes far däremot gillade att samla på andra saker. Det var därför de byggt sitt tält i en liten träddunge så de ändå på ett sätt kunde gömma en del grejer. Men Kida föredrar att bara spara på det mest nödvändiga. När man finner sig helt plötsligt stå ensam. Behöver hon lägga om sina prioriteringar. Men att ta hand om en varg kan kanske vara lättare än att ta hand om två. När all bråte har rensats bort och hon kan börja ägna sig åt sig själv.
"Du råkar inte veta någon som vill köpa smycken?" Frågar Kida främlingen.

“Kanske,” svarade han tankfullt. “Vad är det för smycken?” Greppet om hans opal lättade instinktivt lite. Om än chansen var liten att hon hade något han skulle vara villig att byta den mot så kunde han inte förbise det faktum att det fanns en chans. Det var inte genom att skippa chanser som man hittade skatter. Han gjorde inget försök att dölja den intresserade glimten i de mörka ögonen.
     “Du har ingenting du skulle vilja erbjuda?” Rök lät stenen han hållit gömd blotta sig igen, en inbjudan för henne att se. Själv skådade hennes uttryck, sökte efter ledtrådar om att hon visste vad det var, och hur sällsynt den var.

Kida ser fundersamt på den mörka hanen i en sekund. Tankarna far förbi i hennes medvetande i ultrarapid. Sedan krånglar hon ner säcken hon har på ryggen. De klirrar om föremålen som döljer sig däri när säcken landar på backen.
”Vi får väl se”. Säger hon och pillar med knuten som håller säcken sluten. Kida vet inte om hon kan lita på främlingen. Men det är kanske lite till hennes fördel att det finns många vargar runt omkring. Men främlingen har vingar så om han känner för att stjäla från henne så har han en lätt utväg inte många kan följa efter. Men Kida bestämmer sig för att ta denna chansen ändå. Efter att hon förlorat sina föräldrar så känner hon inte direkt att föremålen de lämnat kvar har något värde. Det var föräldrarna som satte värde på dem. Och de samlade på så många saker.
Kida får upp knuten och säcken öppnas och blottar föremålen. ”Det finns en del halsband och armband som passar både på bakbenen och frambenen, det finns örhängen och broscher och annat”. Det är mycket guld, färgglada stenar annat i säcken, vilande på en bädd av tyger. Kidas mor gillade att samla på stenar och kristaller. Vid varje framträdande skulle det synas att hon var en artist med erfarenhet. Det skulle vara mycket färg för att varje framträdande skulle locka så många sinnen som möjligt. Kida har bara sparat på de föremål, smycken, stenar och kristaller som betytt lite extra för henne själv. lite i tygerna som är fint vikta för att ta minimal plats i säcken. Säkrade med guldringar för att inte rullas upp.
”Ta er en titt”. Kida sätter sig ner och erbjuder främlingen att ta sig en titt i säcken. ”Jag vet inte vad du söker eller om det finns något här i som tilltalar dig. Men saker som är menat för oss har en tendens att komma till oss på de mest underliga sätt”.

Rök skådade säckens innanmäte med genuint intresse. Ändå var det inget som tilltalade honom direkt.
     “Saker som är menat för oss har en tendens att komma på de mest underliga sätt,” upprepade han tankfullt, “det gillar jag. Bra sagt,” erkände han med en äkta rättframhet. Att stjäla och bedra andra ingick nog i “underliga” sätt att införskaffa saker. Sättet hon sa det på var bara ett bättre sätt att säga det på.
     “Det där,” han pekade avslappnat med hela tassen på en matt, brunröd sten. Den påminde honom om blodbergen. Var den kanske utvunnen ur bergen där. “Vet du vart den kommer ifrån?” Han lutade sig lite närmare för att begrunda den bättre. Det var inget potentiellt byte mot den sten han hade i sin ägo för närvaro, men kanske något annat.
     Utan att tveka bet Rök tag om stenen med en enda kvick rörelse. Han gav honan bara en enda kort, synande blick. Deras uttryck när offren insåg vad som hände var alltid så givande. Som en extra belöning för det han redan vunnit. Rök vände om. De lite utvecklade vingarna stabiliserade honom i hans snabba rörelser. Det var för trångt för att ta till skyn här, men lite längre bort visste han ett öppnare område. Men han visste inte ens om det skulle vara nödvändigt. Honan hade just spillt alla sina ägodelar på marken och han tvekade att hon skulle lämna dem alla bakom sig för att jaga efter honom.

Kida hinner inte svara hanen innan han nappat åt sig halsbandet och vänt sig om för att fly fältet. Som sagt. Eftersom han har vingar är det inte mycket hon kan göra åt saken. Men att hon väntade sig detta gjorde att det inte kom som en överraskning. Hanen hade hittat något han inte kände för att ge något tillbaka för. Men om det är något verkligt värde i föremålet är en annan fråga. Allt är inte guld som glimmar. Och vackra stenar kan trots allt bara vara vackra stenar. Kanske är det bara principen som får Kida att lämna säcken och innehållet utspritt på marken bakom sig och trippa efter hanen som med utsträckta vingar söker en flyktväg. Längre fram verkar det finnas ett tillräckligt stort utrymme för hanen att breda ut sina vingar till deras fulla bredd. Kida fokuserar på punkten precis framför. En punkt som hanen närmar sig men fortfarande har en bit kvar till. Hon biter ihop käkarna och ber till gudarna att det här ska fungera. På platsen hon fokuserar på dyker det upp något. Först suddigt men snabbt skarpare ju närmare hon själv kommer till platsen. Framför hanen dyker det upp en perfekt avbild av Kida som står i hans väg. Stirrande på honom med sina ljusblå ögon. Illusionen har ingen röst eller doft eller ens en solid struktur. Det är bara ett trick. Men nog ser det riktigt verkligt ut. Illusions-Kida lyfter en tass och trycker sedan ifrån med bakbenen och kastar sig rakt mot hanen. Häften öppnas och eld sprakar rakt ut mellan tänderna.

[elden är illusion med såklart]

Den plötsliga uppsynen av Kida framför honom fick honom att tveka i sitt steg, men bara för ett ögonblick. Han hade inte räknat med hennes framfart, men var inte helt oförberedd heller. Det var som att dimman plötsligt och intensivt flödade fram från inunder hans halvt breddade vingar. Den svalde honom snabbt, men inte tillräckligt snabbt. Han skymtade elden i hennes käftar när hon gör utfall och väjer undan. Han vecklar ut ena vingen för att stadga sig och känner hur han råkar slå omkull något. Dimman var ett dubbeleggat svärd, och han kunde se lika lite som alla andra. Tumultet som utbryter omkring honom tvingar honom att stanna upp och släppa kraften. Dimman sjunker undan och han börjar få sikt igen.
     När han snabbt ser sig omkring ser han inte Kida längre, och elden han skymtat verkar inte ha tänt på något. Rök behövde fly, nu. Det här var nog med uppmärksamhet.
     Det fanns inget graciöst med hans avlyft. Vingarna slog tafatt när han försökte ta till höjd. När han kommit upp några meter såg han ner och fick syn på Kida igen i den dröjande dimman.
“Jag kunde inte motstå frestelsen,” halvt ropade han till henne. Han log ett smalt, roat leende och fortsatte med tunga vingslag stiga i luften.

Dimman som skapades i närheten av den mörka bevingade hanen fick henne att tappa fokus. För en stund sluter hon ögonen och försöker upprätthålla illusionen. Men den upplöses snart i dimman. Kida öppnar ögonen igen och tar några steg in i dimman. Ljuden från hanens besvär är tydliga. När dimman sedan lättar ligger gränden öde. Kida lyfter automatiskt på huvudet och blicken söker sig uppåt när hon hör hanens röst. Han kunde inte motstå frestelsen. Kida rycker lätt på axlarna när hon särar på käkarna.
”Du får betala tillbaka nästa gång vi ses”. Ropar hon med ett flin på sina mörka läppar. ”Våra vägar är sammanlänkade nu”. Därefter vänder hon sig om och går tillbaka till platsen hon lämnat sina ägodelar. Hon finner marken renstädad sånär som på säcken. Med en suck fortsätter Kida ut på marknadsgatan och försvinner in bland mängden.