Det hade gått en tid. Han hade slutat räkna dagarna. Det som först varit ett sårat stygn i bröstet, ett skavande svek, hade övergått till en öm punkt som var en knapp direkt till ilska. Ett internaliserat brinnande hat. Han kände sig dum, det var väl uppenbart att hon aldrig gillat dem. Aldrig älskat dem? Det kändes som det, och han hade varit för korkad för att se. En naiv liten valp.
 Allt snack om hur de skulle göra Lykoris starka, hur de var framtiden. Alla föreläsningar efter han och ett syskon brakat ihop, om hur om de slåss mot varandra så hjälpte de Lykoris fiender. Hade hon någonsin trott på dem? Hon hade givit dem alla titeln, förrädarens valpar. Var det allt han var nu?
 En kotte flög genom luften, sparkad i förbifarten i hans dåligt återhållna vrede, splittrades emot ett träd av kraften, flisor flygandes åt alla håll. Det var inte nog. Han ville få ut mer, ville slå och slita i något.
 Hornen slog hårt i trädets stam, slog bort stora flisor av bark. Morranden från djupt ner i hans bröstkorg vibrerade luften och med sammanbitna tänder knastrade av trycket från käkarna som tvingade dem samman. Ännu en smäll ekade tyst mellan de vinter-kala träden, fördjupade hålet i trädet ytterligare. Lånade ut en lätt molande värk i huvudet. Det var lätt tacksamt, något annat att fokusera på än det hål vars kanter skavde på insidan. Ännu en gång hade han sett fadern gråta, över henne. Ekon hade också gråtit, ensam, eller med tårar brinnande i ögonen som han trotsigt inte ville låta falla. Vägrade gråta framför syskonen. Men det var då. Då han barnsligt önskat att hon skulle komma tillbaka. Han visste bättre nu. Hur kunde inte pappa bara fatta att hon aldrig brytt sig? Det var lättare att tro det. Det gjorde det lättare att hata henne, precis om hon måste hatat dem.
En ny smäll i trädet, de ännu inte helt krökta hornen fastnade i barken. Den mindre olägenheten matade bara hans ilska och irritation, och med ett aggressivt knyck med nacken slet han loss det sista av barken, en del fortfarande spetsat på hans horn. Bakom honom hörde han en illa återhållen fnysning, oförmögen till att avgöra om det var road eller inte valde han direkt att svara med samma ilska, som redan låg honom så nära till hands.
“Har du inget bättre för dig?” fräste han med raggen rest ända ner längs med svansen, innan han ens hunnit vända sig om helt för att se vem det var.

[Öppet för alla, kan utspela sig både på reviret eller utanför beroende på vem som vill vara med <3]

Lamia hade studerat den tunna ungvargen på håll med visst intresse, hans spinkiga kropp passade illa med den styrka han stundvis gav uttryck för. Delar av hans päls hade börjat övergå från gråbrun till orange och alla valparna blev mer lika sin mor för var dag som gick. På något vis kunde hon förstå att Iro ibland fallit ihop i tårar vid blotta åsynen av sina barn, de var en vandrande påminnelse om Kilah och hennes svek. Däremot förstod hon inte varför han envisades med att fortsätta sörja henne. Visst hade Lamia också gillat kalaken, rent av fascinerats av henne, men hon hade visat sina sanna färger som svikare och förtjänade inte att tårar spilldes över henne. I hennes ögon var det bara bra att honan inte hunnit vara med i flocken längre och inte hade allt för stor kunskap om deras mest känsliga uppgifter. Hon var säker på att de flesta i flocken höll med henne om det.
Unghanen framför henne kände givetvis av allas inställning till hans mor, såg säkert de vaksamma blickarna, kände pressen att visa sin trohet. Hon kunde förstå han frustration, kunde relatera till insikten att halva ens genetik var den av en skamfläcks. Men att han allt mer våldsamt började ge sig på Morikos skog kunde hon inte acceptera. Ett missnöjt grymtande lämnade henne och hon steg fram för att de-eskalera. Effekten blev istället explosiv då den unga tonåringen vände taggarna utåt, mot henne.
Lamia stannade upp och genomborrade Ekon med en mörk blick. Nosryggen krusades och ett dovt, varnande morrande rullade långt ner i halsen.
"Vakta din tunga slyngel."
Rösten var låg men allvarlig, det var tydligt på ungdomens min att han inte sett vem han talat till innan han gjorde det.
"Du är lägst i rang och har redan extra att bevisa, inget ger dig rätten att tala så till någon i flocken. Allra minst mig."
Även om hon inte tillät sig själv reagera lika hetsigt som hon kanske gjort innan hon blivit invald i rådet så tänkte hon inte låta honom komma undan lindrigt.
"Och det här är Morikos skog, hon har gett oss uppdraget att skydda den inte ta ut våra barnsliga frustrationer på den. Vill du få utlopp för ilska gå till träningsområdet. Men framförallt föreslår jag att du skärper dig, väx upp."
Det vilade en kyla över henne. Det var bäst för Ekon att han tillät sig tryckas ner på jorden för att inte väcka hennes sanna vrede.

Känslorna spelades öppet på hans anlete. Förvåning, ett ögonblick av rädsla - något han inte var sen med att borsta bort bakom mer ilska. Egentligen hade han en respekt för rådet. Det hade präntats in i hans benmärg sedan han föddes, Lykoris storhet. Men nu? Om han inte var arg betydde det att han var tvungen att bemöta situationen med andra känslor. Känslor han inte var beredd att möta, eller ens erkänna. Så när rådsmedlemmen bara bekräftade allt det som han internaliserat så växte bara den brännande ilskan. Slyngel. Bottenskrap. På grund av Henne skulle han behöva göra dubbelt så mycket för de skulle tro på honom. Nosryggen och läpparna ryckte lätt, han försökte verkligen motstå impulserna, men det var något han aldrig varit bra på. Alltid hade han varit explosiv och agera på det första han kände.
 "Det är så ni ser oss eller hur?" fräste han istället. Vingarna var halvt utfällda, med handkloven mot marken och spetsen emot luften. Ännu kunde han inte flyga, och små dun kunde fortfarande tydas på sina ställen. Det var bara en omedveten gest i ett försök att se större ut.
 "Förrädarens valpar som inte är värda nåt va?" han spottade ilsket ut orden. Begravde den skavande besvikelsen och självhatet under ilskan. Ilska var lättare, även om den troligen skulle leda till att han blev tillrättavisad, eller värre.
 "Var vi aldrig mer än Hennes handlingar?" han uttalade ordet med avsky. Han hatade henne. Hatade det hon gjort mot dem. Hatade att han ibland fortfarande önskade att hon skulle komma tillbaka, även om han visste att det var omöjligt. Gjorde hon det skulle hon dö. Men kanske var det bättre så? Han visste inte.

Blam!
Den lilla ansamlingen av pinnar och fjädrar hade knappt hunnit avsluta sin sista, anklagande fråga innan Lamia drämde till honom med tassen över ena kinden. Hans lilla kropp for lelöst ner mot marken och hon följde efter, lät sin fulla tyngt pressa honom mot undervegetationen. Hon kunde nästan höra ringandet i hans öron men slaget verkade inte ha desorienterat honom allt för mycket. Knappt var hon över honom innan han började kämpa. Morrande rev och slet han, försökte pressa bort henne eller komma åt att bita i hennes mjukdelar. Hans lilla kropp var omöjligt stark men hon var fortfarande en betydligt mycket större vuxen och med viss ansträngning lyckades hon hålla honom nedpressad mot marken. Hon slöt ögonen och försökte andas lugnt. Behövde bara hålla ut tills han uttömt sin styrkekraft.
Det är så ni ser oss eller hur? Lamia kunde minnas känslan, då hon först fått höra vad hennes far gjort mot Kali. Hon kände skammen, hon kände sig äcklig, hon kände sig dömd, men framförallt identifierade hon äntligen det där konstiga modern ibland fick i blicken då hon såg på henne. Det kändes som att hennes värsta farhågor besannades. Men det hade inte betytt att hon inte var värd något. Det betydde bara att hon behövde bevisa sitt värde innan hon gick att lita på. Hon hade inte blivit rådsmedlem från ingenstans, och trotts vad vissa kanske kunde tro hade hennes släktskap med Blossom inte unnat henne några privilegier. Det hade tagit henne hela sitt liv att kämpa sig hit. Ett helt liv av att gång på gång visa att hon var mer än sin far. Det hade kanske inte gjort henne ödmjuk men hon hade iallafall byggt upp ett tålamod och en envishet. En kämparglöd.
Ungvargen blev långsamt slapp under henne och hon återvände till nutiden. Han låg stilla pressad mot marken med krusad nosrygg och flämtade upphetsat. Längs hans vänstra kind löpte två rödflammiga rivsår från hennes klor.
"Hittills har du inte gjort någonting för att bevisa att du är mer än hennes handlingar."
Hon talade med en djup, allvarlig röst. Lättade inte på tyngden från honom ifall orden skulle leda till ännu ett utbrott.
"Och du har absolut inte gett uttryck för värdighet."
Fortsatte hon med ett fnysande skatt.
"Men du är bara en valp som förlorat sin mamma.. Och vill du bli sedd som något annat så får du börja bete dig som något annat."
Hon suckade.
"Steg ett är att följa flockens regler och behandla dina överordnade med respekt."
Avvaktande sökte hon hans blick, kunde orden kanske gå in andra gången?

Knappt hade orden lämnat hans mun innan den äldre, och högre rankade, flocksystern var där. Smällen ringde lätt i hans öron, men ringandet tystnade snabbt, han var van att dunka i skallen, det var just det han gjort tidigare. Det som istället hindrade honom att agera snabbt nog var chocken, han hade inte förväntat sig att hon skulle gå direkt till anfall. Istället hade han väntat på att hon skulle tjafsa tillbaka. Istället hamnade han under henne, hade i sista sekund hunnit vika in vingarna så de inte bröts under deras gemensamma vikt.
 Förvåningen förvandlades snabbt tillbaka till ilskan. Hur vågade hon? Vem trodde hon att hon var? Vad visste hon ens om något? Medan tankarna ilsket surrade runt i skallen så försökte han desperat hiva bort henne ifrån han själv. Spjärnade med allt han hade emot marken. Samtidigt som han bet efter allt vad han kunde komma åt.Förbannade...
Som mest fick han tag i päls, nådde inte känsligare delar, och trots han lyckades lyfta dem båda ifrån marken flertalet gånger så var hon för tung, och stark, för att han skulle lyckas få bort henne helt, Musklerna värkte, och han kände sig stel, ändå fortsatte han trotsigt och ilsket sprattla, spjärna, sparka och bita. Allt för att komma loss. Musklerna blev allt segare och till slut kunde han inte göra annat 'n att ligga där och flåsa. Han var fysiskt slut, och allting värkte. Nosryggen förblev krusad, men det fanns ingen ork till att ens morra längre. Ilskan brände inom honom och hans frustration blev ett med den lågan.
 Lamia pratade. Det var inte som om han kunde gå iväg och ignorera henne, men han ville inte ta åt sig av vad hon sade heller. Vad visste hon? Vilken chans hade han fått? Hur skulle han kunna visa något om de inte gav honom något att bevisa?
 Han vägrade att se mot henne, stirrade tjurigt på marken framför honom. En valp som förlorat sin mamma. Det ryckte i överläppen, och ett ansträngt morrande lämnade honom. Hon visste inget. Ingenting. Men han var inte i en position att tjafsa emot. Istället så förblev han tyst, med undantag ifrån de tunga flåsande andetagen. Han hade inget att säga henne, men han ville helst undvika värre bestraffningar för hans agerande. Det brände hårt i bröstet när han tvingade sig själv att se på henne.
"Visst" det var en stor ansträngning han höll tillbaka att fnysa fram ordet, även om en hel del frustrerad trots kunde anas i tonen. Men han menade det, han skulle inte bråka mer, för stunden.

Lamia suckade djupt.
"Visst."
Ekade hon och reste sin vikt ifrån honom. Det var tydligt att han inte hade mer kamp i sig just nu, men att det inte heller skulle gå att kommunicera djupare. Hon hade sett hans ilska och den inre striden mellan viljan att käfta emot och viljan att inte få mer stryk. Bara trötthet kunde ha tagit det beslutet åt honom.
"Stick iväg nu å vila upp dig så du kan göra dina sysslor."
Hon knyckte avfärdande med huvudet, låtsades inte om hur ovanligt omtänksamt det faktiskt var att ge honom vila innan skitgörat trotts hans beteende. Sen vände hon sig och om gick, även om hon noga följde hans energier då han tjurigt hasade sig iväg åt andra hållet.


[Avslutat]