Det hade gått många nätter sen hennes uppvaknande, hösten började tydlig övergå mot vinter och under gårdagen hade ett första tunt lager av snö fallit. Bambra började mer och mer komma in i familjelivet i skogens utkant. Det hade varit en enorm mängd med nya ting att ta in och ta ställning till, långt ifrån bara sånt som hörde vampyrismen till. Det var konstigt att ha missat så mycket, sina syskonbarns barndom, Moloks återkomst, hämnden för moderns död. Att Bael dessutom hängde kvar i krokarna för att försöka lajva Bra Farfar irriterade henne något otroligt. Men hon hade som sagt lyckats komma in i det lite. Hon sov om dagarna, tränade med Amanita, jagade och hade långa samtal med Blair om nätterna. Försökte anpassa sig till sina nya behov och förmågor, och sin roll som faster. Hon hade nästan vant sig vid den skarpa kontrasten Rök utgjorde i brorsbarnens syskonskara, men den nyfallna snön fick honom att sticka ut lite extra. Den övriga familjen smälte in så perfekt i snön och dimman som alltid tycktes omge dem, de var som skapta för Kaiwoods dimmiga vinterlandskap. Kanske just därför hade han trotsigt vägrat följa med på kvällens familjeutflykt. Han ville mycket hellre vara ensam i lyan och tjura.
Nomë litade fortfarande inte på henne tillräckligt för att lämna henne ensam med valparna egentligen. Hon såg alltid till att minst en levande närvarade annars men eftersom de alla givit sig av innan solnedgången fanns det inte mycket att göra åt saken, Bambra behövde också vara kvar ikväll.
Lösningen blev att Rök förbjudits att lämna valplyan efter solnedgången. Bambra hade fortfarande inte blivit inbjuden i den och helt ärligt gjorde det att alla kände sig tryggare - inklusive hon själv.
Hon hade legat i snön utanför ingången ett tag då han slutligen kommit krypande ut mot mynningen så hon kunde se honom ordentligt. Verkade iallafall initialt ha beslutat sig för att respektera sin moders önskan om att han skulle stanna i den. Bambra log ett snett leende.
"Tjenare tuffing."
Hälsade hon men en kärleksfullt retsam ton.

[Rök]

Rök kunde inte påstå att han gillade Bambra, men faktum var att han knappt kunde påstå sig gilla någon. Men hon var åtminstone mer tolererbar än Blair. Kanske för att han inte uppfattade henne lika påträngande som farbrodern. Ändå förmådde han sig inte att hälsa tillbaka. Istället stack han bara ut huvudet ur lyans mynning och spanade ut i det färglösa dunklet.
     “Hur länge tror du de blir borta?” Rök hade inte avsett att stanna i lyan trots Nomës order. Den verkade meningslös och han kunde nästan inte låta bli att ta ordern personligt. Som om han inte kunde ta hand om sig själv. Hmpf. Ändå ville han undvika att bli påkommen. Moderns vrede kändes obarmhärtig, och var oftast det enda som kunde hålla honom från att agera helt på sin egen vilja. Men några steg innanför eller utanför lyans öppning kunde väl knappast spela någon roll? Han spanade sig omkring lite snabbt och öronen vred sig för att fånga upp eventuella ljud, innan han med stora steg tog sig ut.
     Inte förrän han var helt utanför lyans skydd vände han sig om för att möta fasterns blick. En glimt av triumf kantade de intiga ögonen när han ruskade damm och jord ur pälsen. Han tänkte inte behandlas som någon himla fånge för att han inte följde med på deras tråkiga familjeutflykter.

Hans fråga var genomskinlig och avslöjade genast hans avsikter. Bambras sneda leende slocknade medan hon gick över sina alternativ i huvudet. Hon hann dock inte komma fram till något innan den svarta tonåringen trotsigt klivit ut ur lyan. Nu var alternativen att rasera det lilla cred hon hade hos honom och tvinga tillbaka honom i hålet, vilket hon inte ens var säker på att hon skulle lyckas med, eller gå in i rollen som den coola fastern och låta honom hållas - men riskera Nomës vrede senare. Kanske att hon kunde skrämma ner honom i lyan igen? Hon blev ju iallafall rädd för sig själv då hon lät vampyrismen ta över helt. Det kändes dock som en enorm risk, och tänk om han inte flydde ner i lyan utan ut i skogen. Nä, de fick nog helt enkelt hålla utkik efter tecken på familjens återkomst tillsammans.
"Jag har ingen aning om hur länge de blir borta, vi får väl hålla öronen spetsade."
Svarade hon honom till sist och det sneda leendet hade hittat tillbaka till hennes läppar samtidigt som hon ansträngde sig för att ignorera ljudet av hans puls.

Rök kände en liten lättnad över att han inte skulle behöva bråka med Bambra om hans frihet. Hon protesterade inte ens. Det var just av liknande anledningar som han fann det så mycket enklare att vara runt henne, tillskillnad från Blair. Blair försökte alltid så mycket, och det retade Rök något oerhört.
     “Varför följde inte du med?” frågade han ut i luften utan att se på henne till en början. Han tog några steg längre bort från lyan, trampade runt och sträckte på sig och sina vingar innan han vände blicken till henne.
     “Vet du vad de gör?” Det fanns en tydlig avsmak i hans fråga. “Jag skulle kunna svära på att de skuttar omkring, skvätter snö på varandra, allt såntdär löjligt. Jag fattar inte varför.” Trots att det fanns en uppenbar irritation i rösten, så var hans oförstående genuint. Han förstod inte varför det var roligt, och kanske gjorde det bara hela saken värre; gjorde honom arg över att han återigen inte var en del av familjen, gjorde att känslan av utanförskap bara växte. Han hade börjat vägra följa med istället, och även om han fortfarande var bitter så slapp han se deras glada ansikten som bara tycktes håna honom.

Bambra flinade snett åt brorsonen. Han lät exakt som sin pappa när han varit i den åldern. Gud vad hon och Blair retat honom för att han var tråkig och stel. Född med en pinne - eller nä, ett mindre träd - uppkört i röven. Hon misstänkte att Rök inte skulle uppskatta jämförelsen. Av det lilla hon tillåtits interagera med ungarna hade hon snappat upp att han inte var överdrivet förtjust i den hemkommande fadern. Det fanns ofta samma kyliga besvikelse i hans svarta ögon som den hon såg på sin egen far med.
"Antagligen."
Svarade hon bara och ryckte avfärdande på axlarna. Även om hon trodde det var mycket mer troligt att de var ute för att jaga någon intet ont anande själ. Som Molle och Nomë höll på och härjade kunde man tro att det var de som var beroende av främlingars blod för att överleva inte hon.
"Vill du verkligen veta den riktiga orsaken till att jag inte följde med?"
Frågade hon sedan, återupptog den fråga hon först ignorerat. Något illmarigt låg i blicken.
"Av samma anledning som du blev beordrad att hålla dig i lyan faktiskt."
Fyllde hon i med ett avfärdande viftande med ena framtassen.
Hon såg roat på honom medan hon tog en konstpaus, mycket nöjd över att hennes ord ändå verkade ha fångat hans intresse. Men Nomës kalla stämma ekade i bakhuvudet. Trotts att hon ville allt annat än att sabba den iallafall något chill stämningen så fanns en viss ansvarskänsla där. Hon himlade lätt med ögonen åt sitt eget beslut men bet ihop. Fick helt enkelt hoppas att hennes avslöjande skulle kunna väga upp för de föreliggande vuxenheterna.
"Ok, men om du vill veta, så får du lova mig en sak först. Eller två. Vi börjar med det viktigaste, lova mig att du går ner i lyan igen om jag blir konstig eller du blir rädd."
Hon misstänkte att han skulle fnysa avfärdande åt ens antydan att han skulle kunna bli rädd.
"Det är viktigt, för du är säker där nere. Försöker du sticka ut i skogen eller upp i luften så kommer det inte sluta bra, så svälj stoltheten och pina ner med dig om det skulle behövas. Ok?"
Wow. Hon var så vuxen. Vad hade ens hänt med henne. Hon skämdes nästan.
"Och, eh, snälla gå inte runt och sprid det till vem som helst ok. Det blir vår hemlis. Överens?"
Förhoppningsvis skulle hans nyfikenhet övervinna vad det nu var som vanligtvis drev honom; stolthet, osäkerhet, en pinne i röven.

Det var hennes konstiga krav som fick hans intresse att hårdna. Varför skulle han bli rädd? Varför skulle han få för sig att fly? Varför skulle hon bete sig konstigt? Trots den barnsliga nyfikenheten höll sig hans minspel stilla. Tankfullt stirrade han på henne.
     “Okej,” instämde han. Kanske borde löftet om en hemlighet locka honom, men det gjorde det inte. Det lät bara som något hon försökte lura honom med. När han väl visste vad det var kunde han avgöra värdet av hennes ord. Med något i cyniskt i blicken studerade han henne vidare. Situationen gjorde honom misstänksam, men också väldigt intresserad.
     “Säg då,” manade han. Under hans sedvanliga nonchalans fanns en sträng av otålig iver.

Brorsonens illa dolda nyfikenhet fick henne att flina vasst.
"Har du hört talas om nattens barn, vampyrer?"
Frågade hon med sin bästa sagoberättarröst. Rök bemötte henne med det fnysande avfärdandet hon förväntat sig tidigare, men hon kunde fortfarande se ett intresse glöda i hans mörka ögon.
"Visste väl att Blair berättat om dem för er, skulle ju vara en skymf annars så många som han känner."
Hon flinade åt sina egna ord. Visste att alla i den lilla familjen verkade göra sitt bästa för att vara tråkigt ansvarsfulla vuxna, men Bambra kände deras verkliga mörka sidor.
"Kan faktiskt se på dig vad du skulle säga om jag sa att de var verkliga.."
Hummade hon och lät blicken glida ut i mörkret mellan trädstammarna.
"Så jag får väl helt enkelt visa dig."
Ett kraxande skratt blottade hennes vassa hörntänder. Då hon mötte brorsonens blick igen var hennes egna svarta ögon kantade av rött. Hon visste att simpla ord inte skulle räcka för att övertala hanen. Skräckhistorier hade han säkert hört förut.
"Du vet, jag var inte här när ni var små eftersom jag var död. Sen.. var jag inte det längre."
Hon fnös som om det hela var en liten bagatell, ett lätt överkommet hinder. Med lugna rörelser sänkte hon nosen till sitt ena framben. En sekunds tvekan föll över henne, hon hade aldrig uppskattat smärta, men viljan att vara cool inför den yngre övervann rädslan. Med en blixtsnabb rörelse slet hon upp ett köttsår på insidan av överarmen. Blod strömmade ur henne och vid åsynen av det blev hennes blick med ens helt röd. Hon hade nyss ätit och trodde sig kunna undvara spillet, men hennes impulskontroll var fortfarande på noll när det kom till hennes nya föda. Röks puls dundrade i hennes ögon och hon kämpade för att försöka behålla sin lugna image.
Som hypnotiserad betraktade hon hur hennes ben läkte samman nästan lika snabbt som det slitits sönder. Med ord hon själv knappt hörde över brorsonens hjärtslag undrade hon.
"Behöver du mer bevis?"

Självklart hade han hört om Nattens barn. Inte lika ofta eller ingående som många andra väsen och dess sagor. Men Rök hade alltid trott att det berott på att de var tråkiga och fantasilösa; alla andra monster och deras egenskaper fick vampyrer att blekna i jämförelse. Aldrig hade han anat att det kanske fanns en underliggande tanke till det.
     Rök förstod vart hon ville komma och började snabbt förlora intresset. Löjligt. Han himlade med ögonen åt hennes dramatiska sätt. Men så uppfattade han skymten av något annorlunda i hennes blick. En förändring så liten att han inte hann uppfatta vad det var riktigt, eller om han bara inbillade sig.
      Oförstående blandades med spänning när han såg vad hon tänkte göra. På ett ögonblick hade den arroganta fasaden fallit. Rök flämtade vid åsynen av blodet. Hennes eget blod. Bambra var ju galen. De svarta, annars så uttrycklösa ögonen, stirrade chockartat på henne och såret. Såret vars kanter snabbt började dra ihop sig igen, och plötsligt var det som att det aldrig varit där. Om det inte var för blodet som fläckade området skulle det inte finnas några spår alls.
     “Behöver du mer bevis?”
     Rök flyttade blicken uppåt. Den numera röda blicken fick hon att se ut som en främling. Det tog en stund för hans häpna uttryck att slätas ut igen och han att stänga sin gapande mun. Rök stod kvar, fast än han hade tanken av att han kanske borde gå ner i lyan. Kroppen hade blivit stel. Men om det var av rädsla eller något annat kunde han inte avgöra.
     Inte förrän hans hjärtat hittat en normalare takt igen klarnade hans tankar tillräckligt för honom att tala.
     “Så, Molok och mamma vet?” Fortfarande tagen av det han just sett, av insikten och frågorna som långsamt sjönk in, var rösten inte mer än en viskning. Men den var saklig, inte härjad av känslor mer än den eftertänksamhet som kunde återfinnas i hans unga anlete. Det skulle ta lång tid för honom att riktigt förstå vad det här innebar.

Hon lyckades inte fullt ut njuta av brorsonens häpna ansikte, för distraherad av hans ökande puls. Dessutom fanns där kanske en underliggande besvikelse över att han inte flytt ut i dimman ändå. Inte låtit henne jaga honom, vädra rädslan i hans ådror.
Hon behövde också kämpa emot impulsen att slicka i sig allt det spillda blodet från den frusna marken. Då kunde man snacka om att genast skrota den lilla cred hon lyckats vinna sig.. Så med en något sammanbiten min låg hon blickstilla, försökte finna ett lugn i att hanens puls blev allt mer normal. En gång i tiden hade en stabil puls skänkt henne trygghet och lugn, kanske kunde hon lura sinnet tillbaka dit.
Hon fnissade genom nosen, i ett försök att skjuta blodsdoften ifrån sig.
"De vet."
Konstaterade hon, undrade om detta skulle gynna eller sänka föräldrarnas rank i hanens ögon.
"Nomë är inte helt nöjd med situationen antar jag, men din farsa har inte så mycket val, trotts allt honom jag dog för."
Hon fnös men log ett snett, tandat leende. Det skulle vara så lätt att bara öppna munnen lite mer, han var så nära, han skulle inte ha en chans. Kroppen värkte och kröp, varje muskel protesterade emot sinnets svaga bojor. Hon ville inte ligga still, kunde inte. Det var tortyr.
Innan hon själv ens insett vad som skett stod hon upp. Rörelserna var onaturligt snabba och flytande och hon hade rundat hanen innan han fullt hunnit reagera. Skar av hans flyktväg in i lyan igen.
"Så vad säger du.."
Frågade hon men förvånansvärt lugn stämma. Kroppen ryckte lätt som att hon skrattade ett ohörbart skratt.
"Kan du hålla en hemlighet?"
Den blodröda blicken borrade sig in i hans.

Den intiga blicken ryckte vid varje rörelse hon gjorde, hur liten och betydelselös den än verkade. Att hans föräldrar visste, och valt att hålla det hemligt, fick en frustrerad rynka att bildas mellan hans ögonbryn. Varför hade de inte sagt något? Och varför, om det lilla han visste om vampyrer var sant, hade de gått med på att lämna honom här med henne? Kanske hatade de honom lika mycket som han hatade dem, ändå. Rök fnös, ett försök att skaka känslan av sig.
     “Ja,” svarade han bestämt. Han sträckte på sig, beslutsamhet strålade genom hela valpkroppen. Han ville inte berätta för dem. De hade inte sagt något till honom, så varför skulle han säga till dem? De förtjänade inte att veta att han visste.
     “Jag kan hålla en hemlighet. Kan du?” Han väntade på en antydan till svar. “Jag tänker rymma,” erkände han på ett sätt lika självklart som om det redan hade hänt. Som att det var fakta.