Det hade inte varit en del av planen, efter Arkona hade han varit påväg hem. Tillbaka till Ökker. Det hade gått så lång tid, han saknade honom så innerligt. Men när himlen sprängdes i ett böljande sken, som allt verkade leda åt samma håll, kunde han inte ignorera gudarnas kallelse. Norrsken som detta hade han bara uppleft en gång förr, han kunde inte missa det nu. Så hans färd ändrade riktning, och han följde ljuset, och han var inte den första att lyssna på kallelsen. Det gick att se oräknerliga spår i den djupa snön, alla som följde ljuset.
 Det var som i en trans, en vägledare genom kylan. En värme i ljuset som värmde själen mer än kroppen. Ju närmre han kom till vad som verkade vara epicentrumet av ljusets strålar, desto fler vargar kunde han se. Ett sorl av muntra röster, skratt och på vissa håll glada sånger. Varje varg som anslöt sig var välkomnad av Zimaerna, som om de vore en av deras egna. En inbjudande värme han inte känt på länge.
 En av de många varmpälsade främlingarna mötte honom med ett varmt leende, bjöd in honom vid en av de många eldar som lös upp området. Deras samtal avbröts dock kort därefter. När Rocco tystnade mitt i en mening med rynkad panna. En doft hade nått honom. En välbekant doft som han skulle kunna känna igen vart som helst. Men den borde inte vara där. Han ursäktade sig då främlingen frågade hur han mådde. Lät den glödande blicken söka över massorna. Försökte intala sig själv att han bara inbillade sig. Ökker var hemma. Säker med flocken. Han hade lovat.
 Hjärtat slog hårt i bröstet och han reste sig. Det var svårt att avgöra vartifrån hans doft kom, blandat med främlingars doft och doften av mat och andra godsaker som tillagades. Men plötsligt såg han honom. Alla röster runt omkring honom dog ut. Det var som om inget annat existerade i världen utom Han. Det var som om hjärtat stannade i bröstet på honom. Stridande känslor som kolliderade och skapade ett tumult av vältrande tankar. An drog efter andan, vilken han inte märkt att han hållit, och den tillfälliga stasisen som fallit över honom släppte. Utan den minsta hint av tvekan kastades han sig framåt, som om han inte kunde styra sina egna ben, och flög in i patnern. Tryckte honom hårt emot sig och borrade in nosen djupt i den tjocka vinterpälsen. Tårar han inte kunde stoppa pressade i ögonvråna. Lättnad, men sedan rädsla. Hade något hänt? Vad gjorde han här?
 "Ökker?" trotds att han höll honom till sig, vägrade släppa, så var det som om det inte var på riktigt. Var det en dröm?

Tankarna hade präglat honom de senaste timmarna att han kanske borde finna sin väg tillbaka till Qu. Sirocco kanske hade återvänt. Tankarna att det var en dum ide att ge sig ut trots allt var på honom. Men så fylldes himmelen av dansande ljus. Han stod ett tag och endast kollade på ljuset innan han började vandra mot vad som kändes som riktigningen norrskenet rörde sig. Det kändes som om det bara blev ljusare ju mer han gick och det var något som fick hans hjärta att klappa hårdare. Gamla minnen svällde upp, minnen han inte ville tänka på just nu.
Tillslut kunde han höra röster. Glada röster, sjungande röster. Och tillslut möttes han av en massa vargar. Han stod stilla ett par minuter och bara tittade förvånat på alla vargar som samlats. Han borde inte vara förvånad. Spåren han gått i måste ha gjorts av någon och han kunde inte vara den enda som sett himlen skifta färg.

Ökker fortsatte upp och blev snabbt varmt välkomnad av Zimaerna och forslad till en av eldarna för att få chansen att värma upp sig. Timmarna flög förbi medan han lyssnade på allt från historier till sånger från olika vargar tills han såg något rosa röra sig förbi. Han svängde runt fort, det var bara något litet rosa. Det fanns mycket rosa i världen. Han stod stilla tills någon frågade vad som var fel och han ursäktade sig. Ökker tog några försiktiga steg framåt och kikade mellan alla vargar som rörde sig. Det var nog bara ljuset och inbillning. Han stod stilla en stund. Och så mötte han de turkosa. Den andre hade snabbt omfamnat honom och hans ben gav upp under honom. Tårarna vällde ut och även om det mesta av vad han sa var helt obegripligt så fick han fram ett nästan begripligt.
"Sirocco, jag saknade dig så mycket! Snälla, aldrig igen."

Rösten som nådde honom var som honung för hans öron. varma tårar trängde i ögonen. Till en början hade han inga ord, visste inte vad han skulle säga. Högst motvilligt släppte han partnern och backade några steg så att han kunde räta på sig ifrån sin position i snön. Han tog tillvara på stunden att blinka bort tårar, och hinna se hur främlingar vände bort blickarna igen för att vara hövliga, efter de insåg att det faktiskt inte var en attack utan en återförening.
 "Vad gör du här?" rösten fortfarande lite grötig och han harklade sig lätt igen för att försöka få bort det. Ökker hade lovat att stanna hemma. Visserligen hade Sirocco aldrig planerat att vara borta så länge, och hade fler än en gång fått brottats emot hjärtat som slet i honom att återvända. Han hade inte velat vara tomhänt. Hade inte velat lämna Ökker på det sättet och komma tillbaka utan något. Det hade varit samma sak som att såra honom med flit utan anledning, nu hade det en mening.
 Hade något hänt i flocken som fått Ökker att komma hit? Var han skadad? Den lätt glödande blicken sökte snabbt över partnerns kropp. fällen var täckt av ett tjockt lager vinterpäls, som var lätt tovig och ovårdad, och trots lagret kunde Sirocco ana spår av undernäring. Något som skapade mer rädsla i honom.
"Har något hänt? Är allt bra i flocken?" rädslan färgade hans röst, och blicken flickrade över Ökkers ansikte för att leta ledtrådar till svaren

Vad gör du här?
Ökker blickade igenom tårarna, vilket inte hjälpte honom alls. Han var så glad, överlag.
Har något hänt? Är allt bra i flocken?
Han nickade snabbt innan han började prata igen, efter ett par hårda sväljningar.

"Allting är bra. Allting var bra. Hade det varit problem, eller något sådant så hade jag aldrig bara lämnat flocken." Hans svans slog bakom honom av alla känslor som han hade svårt att gömma undan. "Men jag mådde så dålig av stressen av att bara vara hemma och vänta, och vänta, och vänta. Maten kunde jag inte behålla, tillslut kunde jag knappt svälja det alls. Inget av det jag försökte hjälpa till med i flocken hjälpte. Så fort det var över så kom stressen tillbaka. Så jag kollade runt i flocken om jag behövdes, men allt var lungt." Han pratade lågt, han ville bara att Sirocco skulle höra honom. Att berätta det så för Sirocco fick honom att känna sig vek. "Förlåt Sirocco, jag vet att du sa åt mig att stanna hemma." Han sträckte fram nosen lite försiktigt. "Men jag mådde bättre. Tillslut var det inte stress, utan bara trötthet kvar. Och jag mådde inte lika dåligt längre." Han log lite lätt mot Sirocco. Väntade på hans reaktion.

En lättnad svepte över honom, inget hade hänt. Med viss möda tvingade han undan de rusande tankarna om allt som kunnat vara fel. Allt var bra, flocken var okej. Så vitt de visste. Men vad gjorde då Ökker här?
Han behövde inte fråga, partnern började förklara sig i en låg ton. Ett stygn av skuld i bröstet för vad han berättade, och trots att han visste det var fel, en liten ton av besvikelse. Besviken över att Ökker brutit löftet. Rocco visste att Ökker inte velat gå med på det ifrån början, men tanken på partnern ensam i Numoori, speciellt i ett sådan skick han beskrivit. Han svalde lätt. Ögonen svepte över Ökker igen, mer ingående än innan. Som han trott återhämtade han sig efter en tid undernäring, som han berättelse bekräftade. Det var tyst ett tag. Sirocco begravde de hårda känslorna bakom de mjuka varma.
"Så länge du mår bättre nu" försäkrade han och drog in partnern i en omfamning igen, hårt emot han själv. Begravde nosen i den tjocka fällen. Släppte honom motvilligt bara när han mindes sitt uppdrag. En ny extas svepte över hans anlete, och den bekymrade minen byttes ut mot ett brett uppspelt leende.
"Jag tror jag hittade det vi sökte" Svansen svepte snön bakom honom. Han kunde knappt sitta still, ville bara kasta ut sig allt och svepa iväg med partnern direkt. Men han kunde inte. Det var för många blickar, för många nyfikna öron. Sen hade han ett avtal att hålla. För flockens bästa.

Ökkers öron speglade både glädjen och osäkerheten inom honom, men när Sirocco drog in honom i hans famn igen så lättade det i bröstkorgen på honom. Han begravde nosen i hans päls och andades in den ack så bekanta lukten.
"Jag tror att jag behövde detta. Av många anledningar." Sade han tyst. Hans gula ögon tittade över Siroccos skuldra mot ett par Zimaer som hade hjälpt honom sen han kom hit. Med örter och bär han inte visste kunde hjälpa stilla en upprörd mage.

Jag tror jag hittade det vi sökte.
Ökker rörde snabbt blicken upp mot Sirocco och släppte motvilligt nosen från den välkända pälsen han endast kunnat drömma om den senaste tiden. Han mötte det breda leendet med ett smått förbryllat leende i väntan på informationen.
"Vad fann du?" Det slog blankt i huvudet när han försökte lista ut på den andras reaktion över vad det kunde vara han hittat.

Det fanns så mycket att berätta, så många ord att säga. Så mycket tid att ta igen. Dagar, nätter, veckor och månvarv utan honom. Men inte här. Inte nu.
 "Jag ska berätta allting" lovade han, en glöd i rösten.
 "Men inte nu" han såg sig menande om på alla de blickar som fortfarande var riktade emot dem. Visst Zimaerna var öppna och alla han mött vänliga och tillmötesgående. Men den informationen han satt på, den kunde vara, för vissa, värd att döda för. Sen förutom det hade han information som skulle gynna flocken, något som definitivt inte fick komma ut nu, det skulle skada mer än hjälpa. Nej hur svårt det än skulle vara fick de båda vänta tills det var säkrare. Tills de var ensamma.
 "Just nu vet bara att jag tror det går, och låt oss spendera den här magiska natten här" Rocco hade när han sätt platsen, och magin i himlen, önskat att han kunde få dela det med Ökker, och nu var han här. Han ville inte slösa någon mer tid, och han ville spendera så mycket tid som möjligt här med partnern. Lycklig.