Trian älskade kvällarna i Cirkeln, där de som hade svårt att somna samlades vid den glödande elden för att samtala om allt mellan himmel och jord. Det kändes skönt att slippa slåss mot de nattliga tankarna ensam och styra tankarna på annat håll. Under gårdagens eldkväll hade någon nämnt ett mystiskt sken som lekt över himlarna i norr. Trian hade genast känt igen beskrivningen som ett nordanljus. Ett norrsken, som det kallades längre söderut. 
     Trian hade delat med sig av minnena från norrskenet uppe i den mörka norr där han härstammade ifrån. När Alek verkat så exalterad av tanken på ett norrsken så hade Trian envisats med att han inte kunde tänka sig att ett norrsken såhär långt söderut (med hans mått mätt) kunde vara i närheten så vackert som de i norr. Detta hade resulterat i någon slags vadslagning mellan de två unga hanarna vilket nu gjort att de var på väg längre norrut för att leta reda på skenet. 
     Den enorma bergsvargen försökte anpassa sina långa steg till Aleksandrs. Snön hade fallit tung under natten, vilket passade Trian perfekt. De stora tassarna var perfekta snöskor som med enkelhet tog sig fram och den tjocka pälsen värmde varenda centimeter av hans kropp. Runt nosen dansade fuktig dimma från hans andetag. 
     "Det är okej att erkänna att du tycker det är kallt och att du hellre vill vända hem igen" log Trian retsamt, ty visst var det kallt nu när solen gått ner och skuggorna lekte mellan de nakna träden. "Jag kommer inte reta dig - för alltid" Han stannade upp en sekund för att ändå ge Aleksandr valet att vända. 
     En isande kvällsvind valsade genom hans ljusgrå päls och han fuktade lätt läpparna. "Jag menar, det är ju inte särskilt givande att kolla på nordanljuset tillsammans med en isbit. Blir så... stelt" Han log gäckande och motstod frestelsen att mjukt stryka nosen mot Aleks kalla kind.

Alek pulsade huttrande efter Trian. Hans päls var tät och varm vintertid, men mot nattliga, isande vindar frös han ändå. Kanske var han tunnpälsad, som Mara ibland "skämtade" om. Kanske hade det inte varit ett skämt, ens? 
"Aldrig! Jag fryser inte, inte ens lite," protesterade Alek och pulsade ikapp Trian så de gick jämsides. Vid allt heligt, Trians steg var så långa och han gick så enkelt i snön att det inte ens tycktes vara ett problem. Var det bara Alek som kände att vädret var emot honom? "Av oss två är JAG den stela? Jämfört med mig är du en stel istapp. Eller nä vänta, en frusen liten råtta. GAHAH!" Skrattet for ur honom åt hans skämt, som Alek tyckte var riktigt bra. Retsamt, och lite buffligt, försökte Alek ge Trian en knuff i sidan, men bergsvargen rörde sig knappt ur fläcken. "Det låter nästan som att du vill jag ska gå hem, hmm?"
Ett smått illmarigt flin spreds över Aleks läppar. "Gehehe. Erkänn att du bara ville gå hit ut för att testa mig. Jag är tuffare än somliga tror. Imponerad?" Ännu en isande vind kammade igenom Aleks päls och han huttrade motvilligt.

En frusen liten råtta. Trian höjde på ögonbrynen, skrattade till och skakade på huvudet. "Du är verkligen värdelös på förolämpningar, det är nästan lite gulligt" Han gav honom en retsam knuff i sidan efter att Alek försökt att knuffa honom. 
     "Lite imponerad är jag ändå, jag trodde du skulle banga så fort solen gick ner" flinade han och fortsatte enkelt ta sig fram genom snön. "Trodde att du var mer en jag-vill-inte-bli-kall-om-tassarna-kille, men wow du verkar ju riktigt bitig alltså" sa han med en röst som klingade av retsam sarkasm.
     Trian klev lättsamt över en fallen stam, något en mindre varg säkerligen hade behövt skutta över. Trian hade verkligen vuxit det här året. Tänk om hans familj skulle se honom nu. Hade hans far varit stolt över den muskulösa hane han blivit nu när benen inte längre var för långa för kroppen?
     "Jag hade ju någonstans hoppats på att du skulle klaga på kylan så jag fick chansen att värma dig" En flirtig snegling över skuldran innan han vände blicken framåt igen.
     "Har du någon aning om exakt vart vi ska förresten? Det känns som om vi bara går och går och går"

Trians knuff, som kanske var lätthjärtad för Trian, fick Alek att nästan snubbla omkull och trilla på sidan i snön. Lyckligtvis fann Alek balansen med ett litet 'whooaah', följt av en kort blick till Trian. Visste han ens hur stor han var? Alek var väl varse om att han själv var ganska stor jämfört med många andra, men jämfört med Trian? Han kunde lika gärna vara en loppa.
     "Men asså vad tror du om mig?" frustade Aleks. "Jag borde ge dig ett kok stryk för att du ens går runt och tänker sådär om mig. Jag är ju som skapt för sånt här..."
Aleks ord dog långsamt ut när de nådde fram till en fallen trädstam. Trian klev över den som inget, men Alek fick ta sig ett litet skutt. "Ugh. Sånt här väder," avslutade han med en huvudruskning. 


"Jag hade ju någonstans hoppats på att du skulle klaga på kylan så jag fick chansen att värma dig."

Alek slog upp blicken mot Trian, mötte de bleka ögonen som såg på honom. "A-amen! I dina drömmar, Trian. Är det därför du gick med på att gå upp hit? Och ja, klart jag vet vart vi ska. Ööh, det är bara uppför den här slänten, och sen mot klippan där borta. Ser du?"
Alek försökte peka med en tass, nickade i riktningen de gick. "Det finns ett utsprång där med utsikt mot Ötamon. Superromantiskt."
Retsamt stack han ut tungan mot Trian och travade sedan vidare. "Kom igen nu, din slashas. Jag tänker inte låta dig sinka mig något mer."

Trian försökte se vart Alek pekade med sin tass, men beskrivningen lät lite halvpålitlig. "Örtamån? Alltså, jag kommer aldrig vänja mig vid era konstiga namn på saker här" frustade han roat och skakade på huvudet. 
     "Och superromantiskt säger du huh? Stackarna som sitter där och myser just nu kommer ju få en otrevlig överraskning när du kommer dit med ditt nylle" retades han. Han lät Alek trava förbi och nafsade honom lekfullt över bakbenet.
     Han fortsatte gå, drog in den friska luften i de stora lungorna. "Har du sett ett norrsken förut?" undrade han.

"Örtamån- har du fått is i öronen eller? Ötamon. Ö-ta-mon."
     Aleks flinade retsamt mot Trian. "Det är inte som att jag var med och kom på namnet. Så har det ba alltid hetat."
Vid Trians retsamma pik och nafset som följde gjorde Aleks en ansats att sparka lite snö på honom som hämnd. "Åh. Nä. Det här är första gången..."
     Leendet blev lite mildare och han gick medvetet lite långsammare så att Trian kunde slå upp vid hans sida.
"Du då? Har du sett-"
     Medan han pratade hade de rundat ett krön, precis där klipporna vette ut mot vyn som Aleksandr hade haft i åtanke. Han slogs nästan andlös av synen som mötte dem. Norrskenet böljde över den klara natthimlen i ett spektakel olikt något Aleks någonsin hade sett tidigare. Det skimrade och dansade, satte färg på världen, på ett sätt som inte gick att beskriva.
     "Det.. vad.. vad är det där?"

Trian gjorde någon överdriven min medan mimandes härmade Aleks rättning av hans uttal. Skakade på huvudet och flinade sedan.
      "Ötamon? Lägg av, låter ju som att man har talfel. Säkert någon stackare som inte kunde uttala 'r' som kom på det" 
      Han frustade roat till och slöt upp vid Aleks sida. Så rundade de krönet och det vackraste av skådespel dansade över himlen. Norrskenet. För första gången sedan Trian kommit till Numoori kände han sig hemma. Så många minnen sköljde över honom likt den mjukaste av silkesduk och han fylldes med en sådan värme. Många gånger mindes han sin familj med en sorg och längtan, men nu, nu var det bara den renaste av kärlek. 
      "Vi kallar det Nordanljus" berättade han och norrskenet speglades i hans ljusblå ögon. "Ni kallar det Norrsken, eller vänta, ni kanske kallar det No-sken?" Han kunde ju inte låta bli. 
     Han klev fram till klippkanten och slog sig ner i snön. Drog ett djupt andetag och slöt ögonen. Som om han drog in själarna som dansade. 
      "Min mamma brukade säga att alla vi någonsin har förlorat dansar i Nordanljuset, som en påminnelse om att de vakar över oss trots att vi inte ser dem" Hans röst var låg, mjukare än vanligt. Han öppnade ögonen och lät blicken falla på Aleks. Var han inte vackrare än någonsin i det här ljuset?

Aleksandr lyssnade på Trians  utan att slita blicken från det vackra skenet. På försiktiga, långsamma steg gick han närmare kanten där han satte sig brevid Trian, helt tagen av fenomenet.
     "Aamen, jag vet ju vad det heter," flinade han, fann det nödvändigt att förtydliga för Trian att han inte var helt dum. "Jag menar bara... det är så... wow. Så vackert, alltså."
     Trian berättade, och Aleks sneglade nu åt hans håll, fortfarande med det strålande norrskenet i periferin. "Är det så?"
De såg på varandra, två blickar som möttes i en ovanligt lugn stund mellan de två vännerna. Trian såg typ, stilig ut i skenet som föll på hans grå päls. Ljuset reflekterades i de ljust blåa ögonen, och de var obevekligt klara och stadiga.
     "Tror du att Yelizaveta är där uppe?"
     Kolzak tänkte ofta på sin kusin, en som varit förlorad, precis som han själv kunnat vara som liten - men han pratade sällan om henne, och hade nog inte tagit upp ämnet med Trian förut. Han saknade minnena, lekarna och pranksen de aldrig skulle få dela. Saknade ett ansikte och en röst han aldrig skulle få se eller höra. Om hon fanns där uppe och dansade, så skulle det vara en ofantlig tröst.

Trian mötte mjukt Aleks blick innan den återigen föll på himmeldansen. Det var så otroligt vackert. Ännu vackrare nu när han varit utan det så länge. Ärligt talat hade han nog aldrig uppskattat det så mycket som nu.
     "Yelizaveta?" Aleks hade aldrig nämnt det namnet förut, men någonstans fick Trian känslan av att det var någon som han saknade. 
     "Vill du att hon ska vara där, då är hon där" försäkrade han Aleks och lutade sig mjukt mot sin vän. 
     "Vem var hon?" 
     Nog hade de samtalat, mycket, länge, långt in till gryningen ibland. Men mestadels hade deras samtal handlat om busstreck eller heroiska berättelser. De hade inte delat så mycket saknad och sorg, inget djupt direkt heller. Trian ville ge Aleks en chans att berätta. Han var nyfiken på allt vad Aleks var.

"Hon var Vasilisas dotter. Min kusin," förklarade Alek med en låg röst, lät sig vila mot Trians sida. Trians grå päls var tät och varm mot Aleks egna. "Hon lämnade oss tidigt. För tidigt."
     Aleksandr suckade. Minnena av henne var svaga, diffusa. De hade varit så små. Mindes han ens hur hon verkligen såg ut?
     "Jag undrar ibland hur det varit ifall hon var kvar med oss..."
Det var kanske första gången Alek gick in på ett av de mer sorgliga ämnena i sitt liv. Det var alltid lättare att skjuta dem åt sidan och vara den som lyssande. Eller ännu bättre, den som muntrade upp.
Nu kändes det bara rätt. Han slöt ögonen för en stund, tillät sig bara finnas i nuet. Kände den kalla snön mot tassarna och värmen av Trian mot sin sida.
     "Har du förlorat någon?" frågade han efter att ha suttit tyst en stund, och hoppades att det var underförstått att Trian inte var tvungen att berätta, om han inte ville.

Trian lyssnade, slöt ögonen för en sekund och lät Aleks undran dansa omkring i tystnaden en stund. 
     "Hon verkar som någon värd att minnas" sa han lågt och öppnade sina ljusblå ögon. 
     När Alek frågade om Trian själv hade förlorat någon stelnade den stora bergshanen till, som om någon huggit honom i sidan med den vassaste av knivar. Plötsligt kändes kroppen kall och tom, hjärtat värkte av saknad. För ett ögonblick övervägde Trian att ljuga för att inte behöva öppna upp den ask av sorg som han så länge begravt. Men han ville inte ljuga för Alek, aldrig någonsin. 
     "Många" sa han med en raspig röst. "Många" upprepade han. "På olika sätt" 
     Han drog ett litet djupare andetag för att kanske få bort den värsta smärtan ur bröstkorgen, men utan framgång. 
     "Jag har förlorat den vackraste själen någonsin till ett mörker som du inte kan föreställa dig" Han själv.

"Det är hon," instämde Alek med en låg röst. Han satt sedan tyst, lyssnade till Trians ord. Även när han talat klart satt Alek tyst en stund och övervägde sina ord noggrannt.
     "Jag beklagar Trian. Önskar att de inte behövde lämna oss, någonsin."
Han lät sin vikt luta lite tyngre mot Trian. "Men de kanske är med oss, nånstans, ändå. Och vakar över oss?"
Han sa det både till Trian, som tröst, men också till sig själv. Alla som gått förlorade. "Eller, ja... vad tror du?"