Kylan vintertid var inget som vanligtvis störde Bael. Hans päls var tät och höll värmen bra, men såhär långt norrut reste han sällan självmant. Om inte Åska hade kommit med förslaget att "jaga efter Norrskenet" hade Bael aldrig sett något skäl till att resa till Snöslätten. Nattetid var det ännu kallare, dessutom. I tystnad undrade om norrskenet skulle uppenbara sig igen.
"Farfar!"
Bael sneglade mot sitt barnbarn. Moloks dotter Åska var kanske den i kullen Bael hade haft lägst förhoppningar för. Hon var vinglös, vilket hade varit en stor besvikelse. Men han älskade henne. Han vilade sina bleka ögon på henne och leendet på hans läppar, som annars var allt utom välmenande, mjuknade. Barnbarnets olikfärgade blick mötte hans. "Kan vi flyga?"
Bael skrattade kort till. "Självklart! Nu när din mor och far inte är här för att lägga sitt veto."
Bael hade funnit sin plats i familjen som farfadern som ställde upp. Den roliga som hittade på rackartyg och berättade läskiga historier långt efter det var sovdags. Det var en roll han kanske inte självmant sökt. Den hade funnit honom naturligt på ett vis, och han skulle ljuga om han påstod att han inte trivdes.
     Bael slog ut med vingarna med sådan kraft att pudersnön yrde omkring dem. Det krävdes oftast ansats för honom att ta sig upp i luften, men med vinden som kraft gjorde det saken enklare. Stark vind bar hans tyngd upp i luften, och han hovrade över Åska för ett slag innan han tog henne i en kram och lyfte. "Ouf- en barnlek," skämtade han medan han bar dem högre upp - men inte för högt. Han skulle aldrig förlåta sig själv ifall han råkade tappa sitt barnbarn från skyn. "Då bär det av."
Med ett krafttag flög de snabbt ut över snöslätten. Vinden var iskall och piskade honom i ansiktet, och han tänkte att de bara skulle flyga en kort stund.

[Åska!]

Ändå sedan de besök Eriinari och Åska sett norrskenet dansa vidare norrut hade hon undrar vad som fanns vid slutet. En skatt, som med regnbågen? Hon hade tjatat att få söka sig norrut, men eftersom Rök redan tagit till luften lät inte hennes föräldrar ännu en valp dra på äventyr. Åska tjurade tills Bael erbjöd sig att följa med som hennes följeslagare - barnvakt, fattade hon också.
     Snöslätten var fantastisk. Jämfört med Kaiwoods instängdhet var vidderna helt otroliga. Åska trampade förtjust fram, stampade bestämt ner sina tassavtryck i snön och beundrade hur bevarade de blev. Snön var mjuk, utan skare, och hon kunde lätt sjunka ner en bit under ytan. 
     ”Farfar! Kan vi flyga?” Hon kände sig helt andlös. Bael tog till luften och det dröjde inte länge innan hon kände hur även hon lättade från marken. Om natten varit kall innan var det inget emot hur kallt det blev när de började flyga. Vinden piskade henne i ansiktet, och det kändes som att nosen domnade bort. Men Åska älskade det, och hjärtat värkte återigen över vingarna hon aldrig fått.
     En extra hård vindpust slog emot dem, och Åska kände hur något rycktes bort från hennes hals. Det var ett litet, rosa halsband hon fått i Islagunen. 
     ”STANNA!” ropade hon och såg sig vilt om efter det lilla halsbandet som föll ner till marken. ”Mitt halsband!” Hon övervägde nästan att krångla sig ur Baels grepp i luften, tre meter över marken, men på vissa ställen var snön inte särskilt djup och hon ville inte bryta något ben. Dessutom var hon inte säker på att hon skulle komma upp om hon hamnade i djup snö.
     Bael tog dem ner till marken och Åska slet sig fri redan innan de landat. Hon sjönk ner en bit i snön och snubblade vidare. Halsbandet måste ha åkt rakt ner i snön. Det skulle bli omöjligt att hitta det, men Åska hade fått det av en söt jämnårig och hon ville ogärna bli av med det.
     ”Men åååÅÅÅååh”, stönade hon missnöjt, och Snöslättens magi var genast död. ”AsssååÅÅÅÅÅåå!” Hon försökte nosa runt, men var för kall för att ens känna något med nosen. Dessutom låg halsbandet säkert tryggt utom synhåll. Åska snodde runt mot Bael. Hon hade inte ett stabilt humör, men det gick nog i släkten. 
     ”Hjälp till att gräv då!” Ilsket som ett bi började Åska gräva, men rätt försiktigt för att kunna solla ut något rosa bland allt det vita.

De hade inte varit i luften länge innan Åska bestämt att åkturen var över. Bael rynkade pannan åt den plötsliga stressen i hennes tonfall. 
     "Mitt halsband!"
Jaha. Bael hade inte lagt märke till det nya smycket förrän alldeles nyligen, och inte lagt särskilt mycket vikt vid det. Han visste inte ens vart hon fått det ifrån. Molok, kanske. Eller stulit det? Det hade gjort honom stolt.
     "Nåja det kan inte vara långt borta," suckade han och sänkte dem mot marken. Åska sprattlade sig loss innan de landat och snubblade fram i snön. Bael landade tungt inte långt ifrån och vek vingarna tätt intill kroppen. Han följde Åska med blicken medan hon febrilt sökte i snön.
"Hjälp till att gräv då!"
Det var sånt här som hörde till barnvaktandet, och att vara farfar. "Åhåja. Leta efter en nål i en myrstack, eller ett halsband på Snöslätten. Det är nog borta, lillan. Jag är ledsen. Du kan säkert få ett nytt, ännu finare, men Chaibos kommer hinna ta mig innan vi hittar det hä-."
Bael hade nästan bestämt sig för att det var borta, men Åskas blick kramade om hans hjärta. "Psh. Ja ja, det kommer nog fram ska du se."
     Bael hjälpte till att gräva i snön. Det var inte hans grej, inget han sysslade med. Han hade aldrig fått för sig att böka runt i jord, söka sorkar eller rötter. Han föredrog flygande byten.

Stora härvor av snö yrdes upp och skyfflades i högar bakom honom. Han grävde fortare än Åska, men gjorde det med obefintlig precision. Bael tänkte att om det nu låg ett halsband för hans tass så skulle han känna det. Så blinkade han till. Han var säker på att han såg något glimma till där nere i det vita, men det sjönk djupare ner och försvann utom synhåll. Eller hade han sett i syne? "Titta, där kanske." Bael började gräva fortare.

"Där kanske?" Åska såg hoppfullt mot sin farfar som fick nya krafter i sitt grävande. Onekligen var det något som reflekterades i nattljuset, och Bael fick upp det snabbt. Åska stirrade först förvånat, sedan misstroget och tillsist äcklat på det. Det var ett kranium! Ett vargkranium!
     "Ew!" tjöt hon och studsade bak ett steg, men kom tillbaka nästan lika snabbt. "EW!" Hon petade till det med tassen och fick syn på något benvitt i snön. Fler ben?
     "Hallå!" Åska såg bekymrad ut. "Gräver vi i en grav?" 

Bael inspekterade med förundrad min kraniet. "Gräver vi i en grav?"
     "Verkar så." Bael var inte så värst brydd, klart att snön dolde makabra ting. Men Åska verkade bekymrad och det var av den anledningen han nu beslutade det var bäst att avbryta letandet. "Tror det är bäst vi drar vidare. Ledsen, lillan. Men jag lovar dig, om det så är det sista jag gör så ska jag få tag på ett nytt halsband till dig."

[Avslutat!]