Vindens vinande lät som musik i den vita honans öron, förutom det låg tystnaden tät och landskapet var öde åt alla håll. I behaglig gångfart följde honan spåren efter en hjord med renar. Med säkerhet kunde hon avgöra att dem inte var allt för långt borta om man såg på spåren. Det var inte vanligt att spår låg kvar en längre tid på Snöslätten då vinden snabbt gömde dem under lager av snö. Ett ovant öga tappade lätt uppfattningen om riktning och risken för snöblindhet fanns, Kyla däremot hade anpassat sig efter år av snövandring. Egentligen var det inte så länge sedan som familjen gett sig av åt olika håll, hennes mor och far hade lämnat livet på den stora isen och syskonen skiljdes åt i bergen därefter. 

Blicken fästes snabbt i fjärran då det vita landskapet bröts av med något brunt. Takten ökades till trav och den vite rörde sig medveten framåt. En av de där renarna skulle bli hennes mat. Att jaga var aldrig något problem för henne, isen fanns alltid där till hjälp. Hon hade tappat räkningen över hur många byten som fallit offer för isens grymma, spjutliknande tappar. Likt en nål trängde den in i kroppen, punkterade vener och orsakade inre blödningar. Marken färgades röd och djurets skri skar genom luften. Smaken av färskt kött kittlade smaklökarna på tungan och det fanns inget ljuvligare. Bara tanken fick det att vattnas i munnen och genast ökade hon farten ytterligare.

Snöflingor började dala genom skyn och Kyla var övertygad om att det skulle vara till hennes fördel. Fällen hon bar smälte in i det karga landskapet och snöflingorna skulle göra det svårare för de korkade djuren att upptäcka henne. Successivt tog hon sig närmare och klarade sig fram till sin räckvidd utan att bli upptäckt. Hon befann sig i en hukande position, vinden låg åt ett annat håll och skulle inte avslöja henne. Blicken plogade genom hjorden efter passande byte och stannade ganska snart på en ung ren med lagom mycket kött på benen. Ungdjuren var lättast att ha död på. Med lätthet lät hon en tjock, vass pelare av is genomborra renens buk och de andra djuren förstod inte att faran existerade innan den döende gav ifrån sig Kylas efterlängtade skri och panikslaget sparkade runtomkring sig, förgäves. De andra stod i ovisshet några ögonblick innan de gav sig av i motsatt riktning. 

Det var med en nöjd min i det ljusa ansiktet som den skära tungan fuktade de mörka läpparna. De blå ögonen studerade bytet, vars kropp tungt föll till marken med en duns då pelaren gjord av is åter igen förenades med det blodstänkta snötäcket. Hon såg ett nöje i att betrakta, att experimentera och att få resultat. Krafterna vars magi flödar genom hennes ådror tillsammans med den ljusa fällen ger henne ett enormt övertag på Snöslättens kyliga landskap - något hon är väl medveten om. Var gång ett byte fälldes kände hon stolthet över att vara isvarg. 

I ögonvrån skymtades plötsligt en oväntad rörelse. Efter en snabb vändning uppenbarade sig en stor, brunpälsad varelse som inte var långt ifrån att vara dubbelt så hög som hon själv. Storleken hade dock ingen betydelse vid detta tillfälle, det enda som betydde något var att denna inkräktare befann sig allt för nära hennes byte. Rädslan hon i normalt fall skulle upplevt ersattes av en misstänksamhet. Öronen vinklades bakåt, intill nacken, ögonen smalnade av och svansen stod rakt ut i linje med ryggen. Ingen fick ta hennes byten! Men ändå avvaktade hon, förstod att chansen var liten att vinna ett anfall. Tankarna som trasslade sig i hjärnan blev enkelspåriga, nystade ihop sig och tycktes dölja änden. Han skulle stjäla hennes byte. Ingen stjäl från henne, någonsin. 

Hans ord fick det att koka inom henne, trots det förblev hon stilla i sin position. Den enda märkbara skillnaden var det dova mullret som byggdes upp i lungorna. Den varnande morrningen gick inte att undvika och hon kände hur marken under de härdade tassarna började frysa. En blank is spred sig, kröp sakta framåt och ersatte den packade snön med en hal matta. Det var inte en medveten gest utan en reaktion på honans starka känslor. Något som endast hände när hon kände sig rädd, stressad eller arg. 

Blod som pumpas, droppe för droppe i ett flöde. Snabbt, snabbt. Dovt mullrar det i öronen, täpper till, skapar en bubbla omvärldens ljud ska passera. Dämpat hördes ljudet av tänder som slet i kött, en röst. Skinnet knottras, pälsstrån reses. En kyla drar in, tiden tycks stanna. 

Denna gång medvetet, skapar honan kyla. Ångan från det färska djurets heta kropp avtar sakta då det kyls ned. De minusgrader som redan låg i luften dubbleras. Ångan från hennes egna andedräkt skapar små moln vid varje utandning. Hade den andre vett skulle den backa undan, Kyla skulle inte tveka att använda sig av de tillgångar hon har.