Rök var säker på att den andre upptäckt honom för länge sedan. Ändå stod han kvar, illa dold bakom de yviga rosenbuskarna. Den mörka, intiga blicken var fastnitad i den stores rödsvarta rygg. Det var han. Ingen tvekan om saken. Det spändes instinktivt i musklerna kring det högra ögat där ärret lyste med sin närvaro. Minnena var fortfarande lika klara och starka. Lukten av blod hade en tyngd som påminde om rosornas här. Men ändå föreföll inga känslor. Ingen rädsla och ingen ilska. Istället något som bara gick att beskriva som nyfikenhet.
     “Ignorerar du mig?” Frågan bröt tystnaden enkelt och fort. Rök stod kvar på platsen bakom buskarna och väntade på svar. Det var omöjligt att den andre missat att han blivit förföljd en liten bit. Om än mörkret var tätt denna natt så hade Rök inte gjort någon vidare ansats att hålla sig gömd. Ingen uppskattade att bli spionerad på, och de flesta brukade göra sitt misstycke till känna direkt, men denne hade inte sagt ett ord. Inte ens gett honom ett tecken som bekräftade att han uppmärksammat honom. Det var udda, men gjorde bara Rök ännu mer nyfiken. Fascinerad nästan. Vem var det här?

Maksim hade tvekat att bege sig tillbaka i riktning mot Tenebris, men trots det stod han nu i en av de många skogar han och hans mor hållit till. Här hade de tillsammans begått många synder. Kanske förtjänade han att straffas nu.
    “Ignorerar du mig?” 
    Så nu valde hans spion att ge sig till känna. Doften av en främmande, om än bekant, hade nått honom redan för ett par minuter sedan. Någon hade förföljt honom, och i ögonvrån hade Maksim sett en skugga bland de mörka träden och tjocka buskarna. Till en början höll han sig på sin vakt, tills han insåg att den andra var yngre och än mer sliten än han själv.
    “Nej.” En kort tystnad. “Men jag har ingenting att säga till dig.” Maksim vände sig lånsamt om och mötte den andres blick. Inte förrän nu insåg han att den mörka främlingen var bekant. Ärret som syntes av det svaga ljuset vid det ena ögat var ett han själv skapat. Tillsammans med sin mamma.
    “Jasså. Är det du,” nickade han lätt. “Här för att hämnas? Är resten av er här också?” Maksim lyfte nosen mot himlen för att andas in den kalla natten och själv få svar på sin fråga innan den andre hunnit svara. Inga tecken på hans familj eller syskon. "Nå, själv?"

Rök visste inte varför han kände sig en aning förvånad över att den andre mindes honom. Men han lät inte det skina igenom. Istället stegade han beslutsam fram från bakom sitt tillhåll.
     “Nope,” svarade han sakenligt. “Hämnas skulle betyda att jag brydde mig. Det gör jag inte.” Det var nog snarare något han skulle sagt inför syskonen för att det skulle reta dem, men han hade inget bättre svar. Om det egentligen var sant eller inte orkade han inte lägga någon djupare eftertanke vid.
     Rök härmade hannens tidigare rörelser och höjde nosen demonstrativt mot himlen.
     “Du med,” konstaterade han uttryckslöst. Rök andades i en djupt andetag och suckade något överdrivet som för
“Det här du gjorde i nyllet på mig däremot,” började han efter en kort stunds tystnad, “det vet jag inte om jag kan förlåta dig för.” Det fanns en sval, road ton i hans röst och antydan till ett flin drog i ena mungipan. Det var olikt honom att ens uppmärksamma ärret. Även om han aldrig hade erkänt det så hade ärret plågat honom mycket. Det hade förstört hans symmetri, och det störde honom onormalt mycket.
     “Vad heter du?” Rök visste inte varför han ville veta, eller varför han kände ett behov av att ens närma sig honom. Situationen gjorde honom konfunderad. Hela tiden tänkte han på hur resten av hans syskon skulle reagerat i hans ställe, och hur de skulle reagera om de såg honom så lättsamt konversera med honom. Skulle de ens se på honom som familj längre? Men likaväl, hade han någonsin varit det? De alla verkade ha haft så lätt att knyta an till varandra, och Rök kunde inte minnas sig själv känna den känslan.

Maksim nickade som svar till fakargens konstaterande. Han var själv, det hade han varit länge och det var ingenting han tänkte försöka dölja längre. Dessutom kände han sig inte hotad av den yngre.
    “Jag tycker det ger dig en extra touch, något unikt till allt det andra.” Den blå blicken såg menande på det lilla ärret. Det var kanske en lögn för Maksim kunde inte bry sig mindre om en främmande ungvarg han nästan dödat en gång i tiden.
    Han lade huvudet något på sned.
    “Vad jag heter?” Maksim skrockade lågt samtidigt som han blickade ned på sina tassar. Smutsiga, sköra. “Maksim.” Blicken vändes åter för att möta den andres svarta blick. “Dudå?”
    Fastän gråblodet inte brydde sig om varför fakargen var själv och inte med sin familj, eller varför han var så nyfiken på honom, ville en del av honom veta vad han gjorde själv.
    “Nu har jag svarat på din fråga, nu får du svara på min. Varför är du själv, och inte med dina syskon? Eller din mor? Familjen är det viktigaste vi har, vet du.” 

Trots att Rök visste att det inte fanns något genuint i Maksims kommentar kunde han inte låta bli att känna belåtenhet. Han vred lite nöjt på huvudet och såg till att det bleka skenet från månen träffade honom i hans rätta vinklar - vilket egentligen var alla vinklar.
     “Maksim,” ekade han tanklöst. Rök visste inte vad han förväntat sig, men av någon anledning kändes det något undermåligt. Kanske hade det varit mer spännande att inte veta hans namn. Att bara ha honom i tankarna som den där mystiske som försökt mörda honom och hans syskon. Nåväl, det var försent nu.
     “Rök,” sade han med en axelryckning.
     “[...] Familjen är det viktigaste vi har, vet du.”
     Rök försökte inte kväva den plötsligt, hårda frustningen av avsmak. Det förvånade till och med honom att hans reaktion var så stark. Rök studerade honom i några sekunder, försökte avgöra om han menade det eller inte. Det kändes som ett manuskript alla fått inpräntat i huvudet. Var han den enda som insett det?
     “Skitsnack,” kontrade han tillslut. “Det viktigaste vi har är oss själva,” sade han med en slags oklanderlig stolthet. Rök gick ytterligare några steg fram och satte sig ned. Han lät vingarna falla lite längs hans sidor när han slappnade av. Han studerade tankfullt Maksim i ytterligare några ögonblick.
     “Jag behöver ingen annan än mig själv, och det är därför jag är här utan några syskon eller någon mamma.” Det fanns en olustig slags glättighet i det han sade. Ingen ånger eller tvekan, trots hans unga ålder. Lika delar arrogans och dåraktighet kunde bara skapa en sådan obrydd yngling.
     “Är det min tur nu, eller hur fungerar den här leken?” Rök lutade huvudet på sned med ett illmarigt, smalt flin.

Rök, tänkte han kort för sig själv. Ett passande namn. Hela fakargens utstrålning var mörk och svart som natten, precis som röken var. 
    Maksim vände tröttsamt den blå blicken mot den yngre av den plötsliga frustningen.
    “Det viktigaste vi har är oss själva.”
    I vanliga fall hade Maksim inte reagerat på ord från en liten snorunge, men den här gången fick det en tanke att växa i hans huvud. Gråblodet mindes orden från den äldre fakargen, Blair. Han hade också tryckt på att det var roligare att leva för sig själv.
    “Så det säger du,” mumlade han lågmält och följde Röks gest när han slog sig ned. “Prata på du, om du har frågor.” Maksim verkade mer obrydd än han var, men redan hade kugghjulen börjat spinna bakom skallen på honom. Kanske var det här hans väg tillbaka.

“Så generöst,” sade han sarkastiskt med det smala flinet som klöv hans anlete itu. En tankfull tystnad lade sig över dem medans Rök övervägde vad han skulle fråga. Många frågor surrade i hans huvud, men en var allra starkast; varför försökte du döda oss?
     Månens silverbleka sken speglade sig starkt i hans bottenlösa ögon. Blicken var fastnaglad på Maksim, men inte vaksam eller rädd. Intresserad.
     “Vet du vägen till Civitas?” Det låg något illmarigt i hans mörka uppsyn, som om han på något sätt visste vem han frågade, som om han hade en plan. Det hade han inte, men en främmande känsla av spänning hade börjat växa i bröstet på honom. På något sätt sade den att han var på rätt spår. Det kändes som att han var på väg att börja reda ut varför han alltid känt sig så malplacerad, så fel.

“Om jag vet,” svarade han ärligt. Den enda plats han med all säkerhet hittade till var just Civitas. Det var i den staden han växt upp, och vandrat till och från tillsammans med Varya eller andra flockmedlemmar.
    Maksim lutade huvudet snett åt vänster. Han försökte läsa av Rök, men det var inte så lätt som det brukade vara med andra. Kanske mest för att det han brukade se i andra var ren rädsla.
    “Hurså? Är du nyfiken på staden som har allt?” Det var en lögn att Civitas hade allt, men nästan. Maksim lät en djup rynka bildas i hans panna när han funderade.
    “Om du vill kan jag visa dig vägen. Jag är väl skyldig dig det,” det drog stelt i hans läppar. “Har bara ett stopp innan Civitas, sen så.”

Rök kunde inte dölja entusiasmen i den mörka blicken trots att leendet blev mindre och förläget.
     “Nyfiken är en underdrift,” erkände han. Rök kände sig nästan besatt av att se Civitas med egna ögon. Visst, han hade varit i Yanamore, så samhällen av sådana slag var inte helt främmande men Civitas var så långt ifrån allt han visste. Han ville veta mer. Se mer.
      Ett kort, hest skratt lämnade honom i förvåning av Maksims förslag. Det var bättre än han vågats hoppas på.
     “Visst,” sade han med en axelryckning som antydde att han inte brydde sig riktigt, “jag har all tid i världen.” Det var så han kände också. En oändlig frihet. Inget som band honom till någon eller något. Ensamheten som en sådan frihet kom med hade aldrig skrämt honom. Den enda han hade en skyldighet till var sig själv, och det var så han alltid velat haft det.

[Avslutat]