Ansiktet var fortfarande svullet på vissa ställen och de flesta sårskorpor som täckte det små hålen i ansiktet var torra i väntan på att snart falla av, så visst såg Trian bättre ut än vad han gjort för några veckor sedan när han naivt attackerat ett piggsvin. Febern var försvunnen och han älskade känslan av energi som återvände till hans muskulösa kropp.
     Kvällen innan hade hans förställda utseende kommit på tal vid elden, vilket slutat i en vild diskussion kring skönheten och odjuret-situationer och att utseende väl inte hade någon betydelse, eller? Det hela hade i alla fall resulterat i att Trian nu stod vid en tjärn och inväntade sin blind date. Ja, Trian hade ju antagit utmaningen om att han minsann kunde få någon att uppskatta en dejt även om hans nylle var svullet och sårigt. 
     Det vore en lögn om någon påstod att han hade... fixat sig inför dejten. Tvärtom hade han passat på att följa med några flockmedlemmar på jakt några timmar tidigare vilket resulterat i att hans tjocka päls var full av damm och små kvistar och taggar. Hans enorma kropp luktade kåda och tallbarr, men gjorde han inte alltid det? 
     Kvällen började smeka träden med sina svala vindar och sommarsolen hängde trött över trädtopparna. Trian fuktade nosen med tungan och spetsade nyfiket öronen när det prasslade till. Vem var hand blind date? Han kunde inte låta bli att vara nyfiken.

Det hade redan börjat närma sig kväll och de svala vindarna blåste genom träden och solen hände över trädtopparna. Trots de kloliknade bergstopparna och ravinerna som dök upp här och där så var det ändå en mystiks plats, som hade dykt upp efter jordbävningen. Det dök upp ånga här och där och bildade dimma och även en massa små bäcken ringlade hit och dit.
Det var lätt att gå vilse men följde man bara vandringsleden så skulle man klara sig hoppades man.

En ung vacker tik kom gåendes genom dimmorna och hon hade en lång grön man och lugg som föll ner mjukt över hennes smaragdgröna ögon, en vacker måntatuering syntes längst med hennes högra öga.
Hon var relativ ny i detta område men hon vandrade runt i Numoori och kände att hon inte hade riktigt hittat det hon kan kalla ett hem efter att hennes förra flock/familj upplöstes och hon hade lämnat d andra flocken då hon ville upptäcka mer av Numoori.

men eftersom hon inte var vad vid detta område hade hon naturligtvis gått vilse och nu försökte hitta tillbaka till leden, vilket gick inte så bra. Hon klippte lite med öronen och vädrade i luften. Men hon var osäker om det fanns vargar i detta område, om det fanns det så var hon orolig att inkräkta på deras revir, och det sista hon ville göra var att skapa trubbel för sig eller för en flock.

Hon går vidare i sina egna tankar och lade märke till att det hade börjat skymma och hon insåg att hon kanske borde leta efter något skydd och vänta tills nästa dag. Hon ser sig omkring och börjar gå mot ett par buskar, och genast uppfattar hon doft av en varg i närheten som vindarna bar med sig.

Hon klipper lite lätt med öronen, tvekar någon sekund men bestämmer sig för att chansa och gå¨r mot vargens doft, hon är tvungen att passera ett par stora buskar och hon muttrar lite för sig själv när några löv fastar i hennes lugg, man och päls.

När hon väl kommer ut ur buskarna så får hon syn på en stor varghane framför henne, det luktade kåda och tallbarr från honom och hans ansikte såg svullet och sårig ut, vad hade han råkat ut för?

Hon log ett blygt men vänligt leende mot den enorma hanen framför sig. - Goddag sir hälsade hon respektfullt.

Ut ur buskarna klev en mystisk varelse, en mycket vacker sådan. Trian mindes fortfarande första gången han hade träffat på en månvarg. Han hade fortfarande svårt att tro på att de verkligen fanns. Hans mor hade ju bara berättat sagor om dem. Men nu stod ju ännu en framför honom. Han betraktade henne stilla med de ljusblå ögonen innan han skämtsamt såg sig om när hon kallade honom sir. 
     "Sir?" Han vände blicken åter mot henne och fäste den i hennes ögon. "Säg inte att jag redan börjar se ut som en gammal gubbe" suckade han dramatiskt. "Jag hoppas att mitt slagsmålsansikte få mig att se ut som en sådan där... snygg gubbe i såna fall" skrattade han till. Ja, hon kunde väl få tro att hans såriga yttre var resultatet efter någon häftig fight? Det kändes ju lite pinsamt att erkänna att hans nyfikenhet blivit besegrad av ett piggsvin.
     "Sååå... skippa sir och kalla mig Trian?" föreslog han och tog några självsäkra steg fram till tiken. "Vem är du?" 

Hon betraktade den större hanen men en nyfikenhet i sina smaragdgröna ögon. Hon log åt hans skämtsamma sätt och hon tippade lite lätt på huvudet och såg på med en oskyldig blick - förlåt mig, det var inte min mening att förolämpa dig.. mister säger med betoning av lite retsamhet när hon säger mister.

Hon skakar på huvudet när han frågar om han ser redan ut som en gammal gubbe - åh nej, du ser inte ut som någon gubbe, du är en stilig stilig, snygg varg. Hon ler vänligt mot honom, det störde inte henne att han hade ett slagsmålsansikte, han måste vara väldigt stark och varit med om mycket på grund av alla ärr.

men hon tänkte inte fråga om han inte ville berätta själv förstås.
Hon hörde honom säga sitt namn "Trian" och hon lade det på minnet. 
Hon följde honom med blicken när han tog några självsäkra steg mot henne.
- Mitt namn är Cerridwen, men kallas för Cerri.

Trian flinade roat när hon istället för sir kallade honom mister. Visst visst, artighetsfraser. 
     När hon gav så många komplimanger kunde han inte låta bli att lite förvånad höja på ögonbrynen. Vad var det här för charmör hm? De flesta vargar som han hade stött på hade varit tråkiga på den fronten, så det var ju uppfriskande med en varginna som var lite flirtig. 
     "Oj oj oj, är du inte rädd för att mitt ego ska sprängas när du säger såna där saker va?" skrattade han dovt till. 
     Han klev fram mot henne och började sakta gå i en cirkel runt henne. Månvarg. Häftigt.
     "Du är en sådan där månvarg, eller hur Cerri?" Han puffade på hennes måntatuering med nosen. Att den satt i hennes ansikte och att hon kanske inte uppskatta närkontakt - det reflekterade inte unge Trian över.

Hon lägger huvudet på sned och höjer lite på ena "ögonbryt" lite flirtigt fast ändå oskyldigt. Drog upp läpparna i ett oskyldigt leende. - åhh nej det vill jag verkligen att det skall hända dig. Men ditt ego klarar väl av lite oskyldigt flirtade "mister"  ett mjukt oskyldigt lite retsamt skratt lämnade hennes strupe medan hon studerade på hur han skulle reagera på hennes kommentar.

Hon såg att han verkade ändå gilla att hon gav honom komplimanger och flirtade lite med honom. Hon är inte en sån som leker med någons hjärta men hon var respektfull mot honom och hon kunde inte hjälpa att han lockade fram hennes flirta sida som hon sällan visade. För det mesta var hon hövlig och artig men andra kanske såg att det var charmig?

Hennes smaragdgröna blick följer honom med blicken när han började sakta cirkulera runt henne. Hon kunde inte låta bli att reta lite mer med honom - Är jag så förtjusande så du måste stirra på mig i alla vinklar? hennes öron rör sig fram och tillbaka för att höra var han är. -Hon vrider sig så hennes huvud hamnar i en oskyldig flirtig ställning . - jag antar att detta är min bästa vinkel.

Hon rycker till när han helt plötsligt är framför henne och rör med sin nos mot hennes tatuering. Hon rodnar kraftigt och lägger sin ena tass på hans nos, och hör sedan hans fråga om månvargar. - Jag är inte en renrasig månvarg, men jag ärvt mina krafter och tatueringen mycket från min mammas sida. min far var en lawarvarg, det är från honom jag har fått min gröna lugg och man.
hon tittade på honom. skulle han bli besviken för att hon inte var en helt renrasig månvarg. - Är du besviken nu? säger hon nedstämd medan hon ser på honom under den gröna luggen.

Trian rörde sig inte en tum när hon satte tassen mot hans nosrygg, utan flinade bara smått bakom hennes tass. Han lyssnade när hon berättade om sina föräldrar. Han hade aldrig reflekterat över att vargar här kunde ärva olika saker från sina olika föräldrar. Där han kom ifrån var alla bergsvargar. Det man kunde ärva var en ögonfärg och en pälsfärg på sin höjd, inte mycket roligare än så. 
     "Coolt" nickade han när hon tystnade. Han betraktade hennes gröna lugg och man. Så frågade hon om han var besviken och han såg rätt frågande ut. Varför skulle han vara besviken?
     "Besviken? På vad? Att du inte har blå lugg?" Han putade larvigt med underläppen. "Jag menar, blått är min favoritfärg vettdu" han nickade menande mot smycket i djup, blå saffir som hängde kring hans muskulösa nacke.
     Trian skakade på huvudet med ett kort skratt. "Varför skulle jag vara besviken? Jag tycker bara det är fett att såna som du ens existerar. Seriöst, innan jag kom hit trodde jag bara månvargar var något från sagorna" flinade han ungt. "Något mammor berättar för sina små du vet"
     Han sträckte lite på den askgrå kroppen. "Så, vad mer finns det att veta om dig Cerri?" frågade han nyfiket.

Hon drog lätt på munnen och drog bort sin tass från hans nosrygg. Hon klipper lite lätt med öronen "collt" tyckte han när hon berättade om sina föräldrar och vad hon har ärvt från dem. Ja det kanske det var, det är var något hon hade aldrig tänkt på förut.

Hon fnissade till och nickade med huvudet. - ja blått är en vacker färg säger hon. Hon ser hans vackra smycke med den djup blåa safiren i. Hon fascineras av den. - Vilket vackert smycke.

Hon hade ingen aning om att de fanns berättelser om månvargar hos andra klaner men hon antog att för andra var månvargar mystiska och det stämde. Men det fanns så många andra raser också som också hade sin mystik. - Oho, var det för att skrämma små stygga valpar då? Säger hon med en retsam röst.

Hon tar några steg mot honom och buffar på honom på hans muskulösa hals. - Fråga så får du veta säger hon utmanande lekfullt. - Men borde inte en snygg gentleman som du berätta om dig själv också? hon nafsar honom lekfullt på hans högra öra.

"Skrämma stygga valpar?" han skrattade kort till. "Menar du att jag skulle ha varit en stygg valp? Hur kan du ens föreslå det?" han låtsades se förnärmad ut innan han flinade snett. Klart alla förstod att Trian inte hade varit den lydigaste av valpar. Det fullkomligt lyste ju av retsamhet och avsaknad av impulskontroll om honom.
     När hon buffade honom på halsen svarade han med att låta sin nos snabbt glida mellan hennes öron. En vanesak. Exakt samma rörelse som han alltid gjort mot sin lillasyster Lya när hon sökt hans närhet. Lya. Ett sting av otrolig saknad värkte för ett ögonblick i hans bergshjärta. Men han skakade snabbt av sig känslan och fokuserade på den mystiska tiken.
     "Finns inte så mycket att veta om mig" ljög han. Vad skulle han berätta? Hej, jag heter Trian och min familj anklagar mig för att dödat min mamma och därför är jag förevigt bannad från mitt hem tills jag kommer på ett sätt att bevisa för dem att jag är oskyldig? Nja, inte det bästa att starta ett samtal med.
     "Jag är född långt härifrån, i de nordligaste av berg där större delen av året består av mörker och extrem kyla" han ryckte kort på axlarna. "och nu är jag här", tillade han, "med dig". 
     "Du då? Vad gör du här?" undrade han nyfiket och satte sig tillrätta.