Nattens stillhet föll över det öppna forumet när den samlade mängden av vargar åter skingrats. Hyllningen av Meimei hade nyss varit, och en del av Civitas befolkning hade därför närvarat innanför de innersta murarna för att delta i högtiden, och för att tända ljus i gudinnans ära. Myriaden av små ljus flöt nu i det grunda vattnet på forumets mitt, som i imitation av den stjärnströdda himlen ovan. De skulle få skina en stund till, innan Tenebris medlemmar började städa undan allt igen.
     Alla som inte var av Tenebris lämnade alltid forumet igen efter högtiderna. Så var inte fallet den här gången. Even hade delat några ord med Gehenna, när hans blick fallit på de två individerna som stod kvar i utkanten av den öppna ytan. Ett mörkt och storvuxet gråblod, och en spretig, vit drakarg som nog bestod mer av ärr än päls, och saknade ett av sina långa ben. Två väldigt igenkännbara utseenden, men inga som Even kunde säga sig ha sett förut. De såg malplacerade ut, vilse under fullmånens blå sken och omgivna av den inre murens målade sten och trä. Det var inte ovanligt att främlingar kom för att tala med medlemmar ur Tenebris, så Even bytte en kort blick med vrenen vid sin sida, och lämnade sedan henne till sina uppgifter medan han själv tog sig bort till de båda väntande vargarna.
     "Ni ser vilse ut," konstaterade Even när han stannade framför dem. Han studerade lugnt de båda vargarna medan han fortsatte i en enkel, tillmötesgående ton. "Kan vi hjälpa er med något?"

---

Off:
Privat till Ashkii och Nero, men flera av Tenebris medlemmar hänger i bakgrunden efter högtiden, så är öppet för spelare i Tenebris att kika in och säga att man är där om man vill

Utspelar sig direkt efter att en hyllning av Meimei skett (här är en länk till beskrivning av högtiden)
 
Har inte orkat göra någon vettigare bild än, men här är en grov skiss av ish hur forumet ser ut. En öppen yta innanför den inre muren i toppen av Civitas, framför huvudsätes-byggnaden (ej illustrerad, bara låtsas att där är en spexig byggnad där). Mörk stenläggning som resten av staden. Färgade murar med spetsigt trä-tak. Det rinner en grund, artificiell "bäck" över ytan, med en upphöjd cirkulär plattform i mitten. Ytan kallas för forum, så det är den öppna ytan jag syftar på med det

En spänd känsla hade lagt sig i hanens kropp då hanen och hans mor närmat sig längre in i detta revir men till hanens förvåning var det inte de obrydda främlingarna kring dem, utan denna skapelse kring dem. Nero kunde inte sätta ordet på var det var de precis hade klivit in i. Ett tempel kanske? Han studerade platsen, individerna, och nu främlingen som vandrade emot dem.
"Ni ser vilse ut, Kan vi hjälpa er med något?" Fick de sedan som fråga. Nero visste inte riktigt hur han skulle formulera detta. "Min mor och jag kommer hit till er för att be er om hjälp. Historien är lång, men jag ska försöka ta det så kort jag bara kan" Och sedan började Nero att berätta om hur Diablo torterat hans mor, lemlästat hans bröder och systrar framför både Nero och hans moders ögon. Hur Diablo kidnappad Nero som valp och hållit honom fången under en lång tid. Att hans barndom bestått utav bestraffningar och tortyr. "Så.. En natt då min far försade sig och berättade att min mor var vid liv lyckades jag rymma och under min färd hörde jag rykten om er och hur ni i vissa fall kunde ta in främlingar och hjälpa till" Hanen vred lite på sig och fortsatte sedan "Det är bara det att det finns en stor chans att min far är på sin väg hit för att döda oss. Vi ber så hemskt mycket om ursäkt ifall vi orsakat något slags problem. Men.. Kan ni hjälpa oss?" Nero mötte hanens blick i förhoppning.

Det var en mängd vargar som lämnade platsen där den ärrade honan och hennes son hade kommit till, och hon kunde känna några blickar på henne men med tanke på hur hon såg ut så var det förståeligt. Hon tittade på sin son som var en aning större en henne och sedan mot en annan annan varg som kom mot dom. "Ni ser vilse ut. Kan vi vi hjälpa er med något?" frågade den främmande hanen och Ashkii tittade sedan på sin son som började berätta allt för den andra vargen. 
Efter Nero var klar så vände Ashkii sin blick not den andra vargen med obekväm blick, skulle dom hjälpa henne och hennes son? "Jag förstår om det är mycket begärt men vi skulle verkligen behöva er hjälp" sa hon sedan med en vädjade röst.

Den större vargen tog till orda, och Even lyssnade lugnt medan han berättade om en barndom med en mordisk och misshandlande fader. Så det var en mor och son han stod inför, Ashkii och Nero, som jagats till Civitas i hopp om hjälp. Rykten om Tenebris hade nått långt. Ett gott tecken.

Det syntes på dem att historian var svår att dela. En, tyvärr, inte helt ovanlig berättelse. En mordisk släkting eller främling, föräldrar som försökte fostra krigare, utan att veta vad de höll på med, som bara resulterade i brutna vargar med förlamande trauman och handikapp. Men de hade kommit undan, och nu sökte de skydd.

Even studerade de båda medan de talade. Medan de bad. Han pausade en kort stund efter att de tystnat, vägde deras ord och dess konsekvenser, innan han själv tog till orda igen med ett allvarsamt, men betryggande lugn.

"Alla är välkomna att finna en andra chans i Civitas. Vi tillåter inte öppen strid på våra gator, så, så länge ni är innanför stadens murar och inte ställer till bråk är ni under Tenebris och Civitas skydd." Lättnaden som spred sig i vargarnas anleten var tydlig, som att kunna andas igen efter för lång tid under ytan. Even fortsatte i samma ton. "Hur ser denne Diablo ut? Så kan vi hålla utkik efter honom om han kommer hit och försöker orsaka problem."

Trots väldigt olika utseenden så var Ashkii och Neros dofter nära nog att kunna vara släkt i blod. Det betydde inte nödvändigtvis att sonen bråddes på fadern som nu jagade dem, men det gick att anta, och de bekräftade snabbt hans misstanke. Lik sonen, stor och svart, med tjock man och mörka horn. Even kastade en blick efter Gehenna, som sysselsatt sig en bit bort men sedvanligt höll ett öga på vad som försiggick. Han nickade åt henne att komma till honom, och vände sig sedan till den närmsta av Tenebris andra medlemmar.

"Tyrvi." Den grårandiga cestron, som varit upptagen med att jämföra sin röda mankam med Jodanos gröna, såg upp när han kallade. "Hämta Grendel är du snäll." Hennes blick pendlade mellan Even och främlingarna, innan hon nickade och travade iväg mot huvudsätet för att hämta flockledaren.

Gehenna slöt snabbt upp vid Evens sida, och studerade de båda andra med vaksam blick. Hon sänkte huvudet till honom, och han bad henne lågmält, men utan att dölja det, att hålla ett öga efter en Diablo; en äldre varg som liknade den svarte framför dem, och som mycket troligt skulle kunna orsaka en scen. Vrenen gav den Nero en sista, noggrann blick, innan hon försvann bort mot baksidan av forumet.

Even vände sig tillbaks till vargarna framför sig, och gav dem ett milt leende. "Välkomna till Civitas, Ashkii och Nero. Ni kan kalla mig Even. Grendel bör dyka upp inom kort, så kan vi se så där finns en plats ni kan stanna på tills det är tryggt för er att fortsätta. För tydlighets skull vill jag säga att ni är fria att gå när ni vill. Civitas är en plats för alla, med eller utan flocktillhörigheter, även om det är inom Tenebris marker."

---

Off:
Ta ett mobil-inlägg!
Eventuella stavfel eller annat wonky ingår. Har försökt kika igenom så det inte är helknäppt, men är lätt att missa nått såååååå :) och lyckas inte fixa indrag som styckeindelning på mobilen så ni får blankrader istället.

Har fått tillstånd att PPa medlemmar ur Tenebris. För lite visuell hjälp tänker jag länka dem här:
• Gehenna, tidigare spelad karaktär som nu är NPC. Blåsvart vren.
• Tyrvi, STRONK cestro/stäppvarg mix.
• Jodano, väldigt lila lawar med grön frilla.
• Nephania stäppvarg som visserligen inte nämndes i inlägget, men som garanterat är domare i vad än för frisyr-jämförelse Tyrvi och Jodano hade för sig.

Som vanligt bara att hojta om nån vill att jag ändrar nått!

Svart, hat, hämnd, förvirrad och törstande efter blod låg Diablo på marken där Nero lämnat honom genom sveket. En strid som resulterat i Diablos nederlag. Hanen öppnade sina ögon och kunde känna blodet från hans trasiga öra och bortslitna horn rann längst hans vänstra sida och ned på ansikte och man. Hanen tog sig upp med sammanbitna käkar och ett adrenalin av hat. Han egen son hade sargat hans vänstra halva av ansiktet, det kom som en otrevlig överraskning då de vassa stenarna dykt upp från ingenstans och fått till en fullträff. 
Hanens balans var rubbad av smällen mot huvudet och med halvt vingliga steg tog han sig fram och lutade sig mot ett träd för någon minut. I både smärta och frustration gav hanen ifrån sig ett aggressivt rytande och det fanns ingenting annat än hämnd och hat i hans blick. 
Blicken facklade, letade efter något men visste inte vad. Jo, där, blod. Nero var skadad redan innan Diablo stupade av bestraffningen och ett blodspår var ju alldeles utmärkt. 
Ett brett leende spred sig och ett väsande skratt sipprade ut ur hans trasiga stämma. 

En tid senare var han nu där han inte bara kände av Neros doft, utan även Ashkii's. Tanken av att lemlästa Nero's mor framför ögonen på honom som straff fick hanen att känna kraft och en hunger som var större än någonsin. Blod skulle spillas och smärtsamma skrik skulle eka kring hans triumf. 

Vila, föda, ja, han måste återhämta sig. Föda? främling? där. 
I ett spel av hjälplöshet hade hanen lyckats locka till sig främlingen.
"Ser det illa ut?" Frågade Diablo med en trött och svag röst.
Främlingen såg bekymrad ut och visade sympati för Diablo. "Du behöver föda, jag ska hjälpa dig" Sade främlingen vänligt. "Vänta... Va? Gå inte, kan du komma närmre så jag hör dig.. Uräkta besväret.." Diablos hörsel var det inget fel på, men med tanke på hur hans öra såg ut kunde man lätt tro att han fått nedsatt hörsel. Hanen lade sig ned med en duns och främlingen kom trippandes fram igen och hukade sig ned så Diablo kunde höra hans ord. "Ta det lugnt, jag ska hjä..." Mer än så hann främlingen inte yttra sig förrän den stora svarta hanen greppade tag i främlingens hals och slet ned honom i underläge för att sedan knäcka dens nacke med ett våldsamt ryck. Ett flin spred sig innan hanen började festa på sitt byte.

Med både mat och vatten som släckt törsten vandrade han nu vidare, det gick segt och tungt men det gick framåt. 
Ju närmare han kom, med vila emellanåt, så började dofterna bli starkare och starkare. De va nära nu. Det hade tagit honom ett tag, men slutet var så nära nu att den smärta i kroppen som fanns där blev till motivation. Adrenalinet pumpade av alla dessa tankar, av allt som han planerat göra mot Ashkii och Nero. Diablo var så nära nu att det var svårt att hålla sig i schack. 

Ett främmande område, konstiga skapelser som liknade ett tempel, det var det han kunde skymta från där han befann sig. 
Med varsamma steg började hanen att sig in mot denna skapelse och fick syn på en hel del främlingar. Dock låg hans fokus endast på målet. En bit av vandring, sneglande blickar och röster som egentligen bara irriterade honom så började hanen att ta sig högre upp. Strax därpå så kunde han nu skymta en vit främling vars utseende var allt för bekant, Ashkii. Och till hanens förtjusning så kunde han nu se Nero kliva fram bakom muren och ställa sig jämte henne. Diablo kunde inte längre behärska sig så när en främmande varg började tala och fråga om hans välmående attackerade Diablo med att slå runt sina käftar kring dens huvud och spräcka skallbenet och ett hemskt, smärtsamt skrik yttrades från främlingen. Sedan, då huvudet var krossat och kroppen låg och rörde sig i dödsrycknigar tog Diablo bestämda steg mot sitt mål, redo för att slakta. 

När den grå bruna vargen som var kallad Even sa att dom var välkomna under deras skydd så kände Ashkii hur en lättnad kom forsandes över henne. Hon hade inte vågat hoppats på att få hjälp, hon kollade på sin son och log ett kärleksfull leende. Hon tackade Even, hennes tacksamhet bara forsade ut. Nu kanske Nero och hon äntligen kunde få bygga upp sin familj. Even hade kallat på några andra vargar, en blåsvart vren vid namn Gehenna och en grå cestro med röd mankam vid namn Tyrvi. Even hade bett Tyrvi att hämta någon vid namn Grendel som hon gissa var flockledaren och Gehenna skulle ha utkick för Diablo. 

Lättnaden som Ashkii hade känt höll dock inte i väldigt länge, då hon plötsligt fick en känsla av mörker över sig och sedan kom det skrik. Hon vände sig om mot skriken och till hennes skräck så såg hon den stora svarta hanen, Diablo.

Diablos vänstra sida av sitt ansikte var fullt av blod och hans horn var bortslitet, men även om hans tillstånd var dåligt så kunde hon känna hatet från hans ögon. Han tänkte inte gå härifrån utan en fight. Ashkii tittade på sin son som också tittade på sin så kallade far. Den vita honan som var full av skräck av åsynen av Diablo fylldes istället för hat och viljan att skydda sin familj, hon vände sig sedan mot Even; ''Det där är Diablo! Han kommer inte sluta förens han är död! Tror mig!'' Hennes röst var skarp och hon tittade på sin son igen. ''Nero! Den här mardrömmen kommer inte vara över förens han är död!''. Hon vände sig sedan sin blick mot Diablo, hennes blick var full av hat och beslutsamhet. Ashkii, Nero och hennes valpar skulle äntligen få sin hämnd.

Oväsen fick Even att kasta en blick runt Ashkii och Nero, mot öppningen ut mot resten av staden, där en andra, stor och svart varg uppenbarat sig. Att detta var den Diablo som de båda talat om var lika uppenbart som det var komiskt. Anländ som på beställning, och med en stackares kropp vid sina tassar. Det hela bekräftades även snabbt av de båda dödligas reaktioner, när de vände sig och fick syn på den nyanlände.
     "Ah, så lägligt. Vi pratade just om dig." Even ignorerade Ashkiis gälla, upprepade mantra, och studerade istället vargen i porten som just spillt onödigt blod över stenläggningen. En gammal och ärrad krake, med fula sår som inte blivit omhändertagna. Even kastade en snabb, lugnande blick mot rörelserna i hans ögonvrår, där Tenebris närvarande medlemmar snabbt kommit på tassarna och var redo.
     "Jag skulle gärna undvika att göra en scen av det här," fortsatte han i normal samtalston, delvis riktat till flocken, medan han vände sig tillbaks till Diablo. I forumets utkanter stannade Tenebris medlemmar upp på säkert avstånd. "Men jag tänker anta att du inte är av en resonabel sort." Evens blick pendlade kort till liket Diablo klev över när han äntrade genom porten i riktning mot sonen och Ashkii.

Klart att Nero var tacksam, hanen nickade tacksamt gentemot Even. Men det är väl som de sägs, lugnet före stormen. Nero han knappt öppna munnen innan han först hörde ett högljutt skrik i följd av moderns reaktion. Nero vände sig om och det var som att allt gick i slow motion. Allt hans moder sa, allt som Even sa, var som dimmiga, oklara röster. Hur kunde han ha kommit ikapp så fort? I detta tillstånd? Nero var säker på att det åtminstone skulle ge dem ett par dagars försprång. Fel, så fel. Det enda som verkade vara en bra egenskap han ärvt av sin far var stridslusten. Allt började att klarna, Han såg sin.. Han såg Diablo närma sig med hat i blicken, Nero klev fram med hotfulla steg mot den vidriga individen och ställde sig framför Ashkii. Nero visste bättre, det skulle eskalera så snabbt, detta var inget han inte sett förr, fast gentemot honom själv. Allt lidande, alla bestraffningar som nästan lett till döden. Blicken skar i honom samtidigt som den stärkte en annan, kanske mindre bra egenskap, han tydligen ärvt men som inte riktigt väckts till liv förrän nu, den brutala blodslusten. Det var ingen idé att försöka tala med Diablo, Nero visste att ord inte skulle nå fram. Det fanns bara ett alternativ, en strid intill döden, och det var något han gick all in för, allt för att Diablo inte skulle nå fram till Ashkii. Samtidigt som Diablo ökade takten gjorde Nero detsamma, och innan man visste ordet av det hade Diablo och Nero rykt ihop och redan nu var blod spillt på ytan de stod på. De slet i varandra, rev med klorna och man kunde riktigt höra hur blodet slafsades mellan de två käftarna. Diablo lyckades kasta ned Nero på mark och var nu över honom redo för att slita ut strupen från sin son, Diablos blick var så intensiv och Nero kunde se att det lilla av fadern som var i medvetande var borta, allt han kunde se i den blicken var hämd, suget efter att döda, blodslusten. Nero lyckades hugga tag i sin faders övre del av nosryggen samtidigt som även Diablo hade greppat tag i Neros hals. Nero bet och ryckte våldsamt med huvudet för att försöka skaka av sig honom, Nero kände ju hur hans käft fylldes med blod och sina tänder som slet sönder hans nosrygg. Men det var något som inte stämde, hans far borde ha vikt sig eller iallafall givit ifrån sig någon sorts reaktion av smärta, det fanns bara en förklaring. Av alla skador och mentala störningar var smärta något som Diablo inte kände längre, en slags fysiskt funktionsnedsättning, vilket kunde vara till allas fördel men också en grov nackdel. Nero greppade tag med sina framtassar i sin faders bröst i ett försök att lyfta upp honom så Neros bakben kunde skjuta undan Diablo. Det gick.. Dock var nu ett stycke av Nero hängandes i Diablos käft, det hade rivits av ett stycke som fastnat mellan hans nedre tandrad, Nero använde sin healing så gott han kunde i allt raseri, men det tog på krafterna. Sonen reste sig upp på bakbenen och röt ifrån, planerad attack från åvan för att hugga tag i skallen. Men Diablo reste sig och gjorde något oväntat. Diablo tog inte språng emot Nero, utan Ashkii med eld som våldsamt sprutade ur hans käft. Nero bet ihop och gjorde ett utfall genom att greppa tag i ett av faderns bakben, misslyckande, ännu ett försök, träff.. Diablo stupade och blicken som Diablo gav Ashkii var hånande, Diablo slickade sig kring munnen tydligt framför henne för att markera att hennes sista valp stod på tur, och Diablo bet i biten som fastnat och ljudet av skinn och slafs var tydligt, ett hest väsande skratt på toppen av det... Nero lyckades knäcka sin faders bakben mellan sina käkar med våldsamma ryck, men allt man hörde från fadern var ett mörkt, hest och väsande brummande och en kvick rörelse bakåt för att hugga sin son. Men Nero använde sig utav sina stenkrafter och som ett skarpt spjut från marken penetrerade det Diablos ena öga men gick ut alldeles innan tinningen. Diablo röck huvudet bakåt och blev träffat av nästa spjut som rev av hans underläpp, och nu syntes hela den nedre tandraden. Samt det stenspjut som satt fast i Diablos ögonhåla.
Medan Diablo slungades emot marken, av sig själv, med avsikt, blev Nero träffad av de brytna bakbenet som träffade honom rakt i skallen och ett ljud av ben som bröts itu, ja, Diablos bakben hängde nu vid knäskålen i kött och senor, muskler. Nero vacklade undan pga den hårda smällen i huvudet. Diablo försökte resa sig upp, men han förstod inte varför det inte gick. Fadern försökte stå på det knäckta benet men vacklade, skadorna i hans ansikte gjorde honom ännu mer borta än vad han redan var, och allt blod han förlorat gjorde honom ostabilare och dimmig. Och nu när Nero försökte få tillbaks balansen av smällen lade Diablo märke till Even. Och en våldsam spiral av eld från flera olika håll var nu påväg mot Främlingen. Egentligen var det menat för Ashkii, men Diablo bara anföll utan att ha förmåga att tänka. Elden var så pass att de tog ifrån all Diablos kraft, hanen var halvt nere på darrande, ostadiga ben. 
Nero såg elden, skakade på huvudet och sprang fram till sin mor i ren instinkt och försökte skydda henne, men elden, kom aldrig emot dem...


[PPade mina egna karaktärer nu istället för att svara med båda.]

Even kunde inte påstå att han blev förvånad när det ändå blev en scen av det hela. Det var åtminstone, tacksamt, inte på öppen gata. När Diablo och Nero drabbade samman så steg Even åt sidan. Han kastade en blick över axeln mot Nephania, där han tidigare sett henne tillsammans med Jodano, och nickade mot porten där Diablo lämnat en kropp efter sig.
     "Nephania, kan du kolla om stackarn lever? Eller om vi kan se vem det är." Om inte annat kunde kroppen säkert användas. Stäppvargen slank snabbt längs utkanten av forumet och ut genom porten för att se efter, och ta hand om eventuella andra av Civitas som kunde tänkas lockas av oljudet.
     Even tog ett till steg åt sidan, ut i det grunda vattnet som rann över forumets mitt, för att inte bli träffad när Diablo slängde ner Nero på marken. Fadern hade snabbt tänderna runt sonens hals, och Nero försökte tvinga Diablo att släppa genom att bita honom i ansiktet. Diablo verkade dock inte reagera, och slet med sig päls och blod när sonen lyckades sparka honom av sig.
     Under tiden som Nero reste sig igen så kastade sig Diablo istället efter Ashkii, med eld flammande mellan käkarna. Nero lyckades i sista stund fånga faderns bakben, varpå Diablo föll platt på marken, utan att lyckas nå fram till den vita tiken. Diablos ben bröts ljudligt mellan Neros tänder i samma stund som Diablo vände sig för att attackera sonen igen. Han hann dock inte nå Nero innan två spetsiga spjut av sten snabbt reste sig ur den tidigare släta stenläggningen under dem. Det första spjutet träffade Diablo i ögat, och bröts loss när han ryckte undan huvudet. Det andra träffade sidan av hans mun, men fastnade inte. I samma undvikande rörelse så sparkade Diablo Nero i huvudet, och sonen snubblade omtöcknat åt sidan.
     Hela händelseförloppet varade inte i mer än några ögonblick. Snabba bett och slag byttes inom loppet av sekunder. Even följde de båda bjässarna till vargar med blicken, medan han obesvärat klev undan när de tumlade för nära. Det var tydligt att de båda vargarna skulle ha kört slut på varandra inom kort även utan inblandning från Tenebris. Diablo verkade inte ens medveten om de åskådare som fanns runt honom, fullt upptagen med någon form av djuriskt fokus endast riktat mot Nero, och stundvis Ashkii.
     Even hade precis vänt sig bort igen för att se om Ivo fanns i närheten, eller för att be någon att hämta honom så att de kunde se över skadan som gjorts på stenläggningen efteråt, när Diablo plötsligt verkade lägga märke till honom. Det var på ren instinkt som Even ryckte sig själv ur eldens omedelbara väg när han kände värmen bakom sig. Ett ögonblick för sent. Vad han antagit var en stråle av eld som missat sitt tilltänkta mål var snarare en bredare våg. Lågorna svepte över Evens sida, bet sig fast i hans päls och brände djupt. Vågen var förbi och slocknade igen på ett ögonblick, och Even rullade snabbt ner i vattnet under sig, men skadan var redan gjord.
     När han reste sig igen hade vattnet runt honom färgats rött. Evens sida fläckades av bränd hud och öppna sår. Blodet föll ymnigt för ett ögonblick, blandade sig med det drypande vattnet i svedd och klumpad päls. Men bara för ett ögonblick. Lika fort som elden fräst över hans sida så slöt sig Evens sår igen. Ny, omärkt hud ersatte svällande blåsor, och ren päls täckte snabbt alla spår, torr i kontrast till den resterande blöta pälsen. Hans andedräkt ångades i blandad rök när han andades ut en suck. Hans blick föll trött på Diablo.
     "Nog."
Even slöt hastigt avståndet mellan sig och Diablo. Hans tänder satt djupt vargens hals innan den dödlige hunnit reagera, och i en enda rörelse hade Even slitit ner den på marken med en hård smäll. I samma rörelse ställde Even framtassarna mot Diablos bringa, och med ett ljudligt ryck bröt han den dödliges nacke. Den massiva kroppen blev slapp. Paralyserad från nacken och ner, men inte död än.
     "Så." Even släppte sitt grepp igen. Han ignorerade helt de ljud som lämnade Diablos mun, och vände istället en lugn blick till Ashkii och Nero. "Gör vad ni vill med honom. Men håll det gärna kort, vi har haft tillräckligt av en scen här redan." Han svepte blicken över forumet och de närvarande Tenebris, och fann att Tyrvi tacksamt återvänt med Grendel snabbt joggande i hälarna.
     "Ah, precis i tid. Grendel, här är två vargar som vill ha lite hjälp, om än jag tror en del av det precis löst sig själv." Evens röst förblev oberörd, trots det som nyss hänt. "Men jag tror vi fått en ny situation att ta hand om istället. Skulle du kunna samla de andra medan jag avslutar detta?" Han nickade kort åt sidan för att indikera de andra närvarande Tenebris. Det var dags för ett samtal.

[Tänk "Nog" som "Enough", för rätt effekt. Typ "Nu räcker det." PPar en del, men är som alltid bara att hojta så ändrar jag direkt om nått känns fel!]

Hon hade suttit och samtalat lågmält med sina syskon och några Heredis, med bara ett halvt öra vänt åt vad Even hade för samtal med nykomlingarna. Då den psykotiska galningen stampat in hade hon demonstrativt suttit kvar på sin plats och ville nästan fnysa åt Evens kommentar om om att inte skapa en scen. Hon tänkte inte blanda sig i det där. Men samtalet hade naturligt dött ut och fascinerat hade de alla i tystnad (utöver Jodano som körde ett riktigt sport-kommentator nummer) följt den korta striden. Ben bröts och hennes pappas vackra stengolv missformades utan att den rosa divan gav mer reaktioner än en krökning på läpparna, men då eld fattade tag om Evens päls blev det rörelse i Tenebris led. De svarta syskonen runt henne blev tydligt illa berörda av scenen och till och med Malva drog efter andan och gjorde sig redo att göra något, vad som helst, för att hjälpa.
Men någon hjälp behövdes det inte.
Malva hade svårt att förstå vad som skedde framför hennes ögon. Even läkte och med en närmast övernaturlig snabbhet kastade han sig över främlingen, slängde honom i marken och knäckte hans nacke i en och samma rörelse med en omöjlig styrka. Bredvid sig kunde hon höra Ariel dra efter andan samtidigt som han höjde ena framtassen mot bröstet i en spelat överdramatisk gest. Själv kom hon på sig själv med att sitta likadant med munnen på vid gavel i total förvåning, utan det minsta spår av skådespel. Då hon såg sig om i sitt lilla sällskap insåg hon till sitt stora förtret att det var få som verkade ha samma genuina reaktion som hon själv. Inte heredis-syskonen, inte Tistel, inte ens Jodano såg speciellt förvånad ut - om än imponerad. Den som närmst speglade hennes egen min var nog hennes far och även om det var elakt så fick likheten med Ivo henne att känna sig korkad.

Att Miranda inte tyckte om våld hade stått klart för henne tidigt i livet, men det betydde inte att hon var klenmagad. Hon betraktade striden med ett stilla lugn från sidolinjen. Även om hon hade velat se modern och sonen få hjälp var hon inte dum, och definitivt inte helt osjälvisk. Dessutom hade hon nog inte kunnat ge sig in i striden, även om hon så velat det.
     Men när Even blev skadad hoppade Mirandas hjärta ett litet slag. Hon visste att han kunde ta hand om sig själv, men det var ändå en otäck syn och hon klarade inte av att se på längre. Hon önskade att Nilo var här just nu, och tryckte sig istället mot närmaste syskon. I bakgrunden, utanför den trygga svarta pälsen som skymde hennes synfält, hörde hon hur motståndaren inte hade en chans. När Even väl tog till orda förstod hon att det var över, och tvingade sig själv att kika upp igen. Hon skulle inte vara någon dramatisk dam i nöd som inte klarade av blod.
     Evens tillstånd kanske inte var en nyhet för henne, men hon kände sig ändå illa berörd, och det måste synts på henne. Desto värre blev hon när hon såg Malvas chock, och kände skuldkänslorna rulla in över hemligheten som hon såg troget hållit. Hon ville inte vara den som ljög för sina vänner.

Allt gick så snabbt men ändå så långsamt, Diablos plötsliga närvaro och Neros snabba handling med att skydda sin mor. Ashkii blev som förstelnad när hon såg sin son slåss mot Diablo, hans far. Detta var en mardröm som utspelade sig framför hennes ögon. Den brutala kampen mellan Nero och Diablo, blod spilldes över hela stenläggningen och när hon såg Diablo trycka ner hennes enda överlevande son så sjönk hennes hjärta men Nero vad snabb med att slita tag över den gamla hanens ansikte. Hon ville hjälpa sin son men hon var som fast gjuten i marken, hon kunde inte röra sig. Diablo påverkade henne fortfarande. Hon kunde inte förstå hur Diablo kunde fortfarande fortsätta, han var helt sönder. Han är ett riktigt monster, det går inte att beskriva honom som något annat.

Plötsligt så kom en spiral av eld, riktat mot Even. Ashkii försökte varna honom men hennes röst ville inte komma ut och hon kunde inget annat än se vargen som skulle hjälpa henne och Nero brännas av Diablos eld. Hon tittade på honom i chock och oro men det var något som inte stämde, hans skador läkte ovanligt snabbt och en auktoritär röst kom från hanen och tog sig hastigt mot Diablo. Han satte tänderna djupt i Diablos hals och slet ner honom på marken med en hård smäll och samma stund bröt han Diablos nacke. Paralyserad från nacken och ner, men han levde ännu.

Ashkii kunde inte tro sina ögon, hennes värsta mardröm låg på marken helt hjälplös. Hon skakade om sig för att samla sig och vände sig mot sin son som hade tagit sig till hennes sida och tittade på honom med sitt enda öga i chock. Hon tittade sedan på Even och ner mot Diablo som låg på marken helt blodig och trasig, svamlandes. Hon tittade sedan på sin son igen och tog ett djupt andetag och gick sakta fram mot vargen som hade terroriserat hennes liv. Hon nickade mot Even i gest om att gå där ifrån och Ashkii stirrade på den mörka hanen som stirrade tillbaka på henne.

Det började som en suck men sakta så började Ashkii skratta, hennes skratt var fylld av hat och sorg och hennes enda öga var tårfylld. ''Jag skulle ha dödat dig den där gången..'' sa hon sedan och började cirkulera kring den söndermalda kroppen, ''det är nästan lite poetiskt att du ligger vid mina fötter ännu en gång'' hånade hon och ställde sedan sin tass på Diablos strupe. ''Du förtänar inte en snabb död, du ska lida... så som du fick mig att lida...''. Hon tryckte hårt mot hans hals och den sargade hanen hostade, Ashkiis blick var full av hat. ''Naira.. Nerissa.. Nathero.. Nishki.. Nour.. Dom var oskyldiga, dom var valpar!'' Hennes röst fylldes av sorg över att nämna hennes valpars namn. ''Du tog dom från mig!'' hennes var skarpare nu och hon trycke in klorna i Diablos hals och krossade hans strupe men var noga med att se till att han fortfarande kunde andas till en viss del, han skulle inte komma undan lätt. Ashkii log sedan och drog sitt ansikte närmare Diablos och viskade till honom, ''Hur känns det att veta att du har förlorat? Jag och Nero kommer kunna fortsätta våra liv medan du kommer brinna i all evighet. Hur känns det att veta att du aldrig fick som du ville?'' Innan hanen ens hann försöka göra något slags svar så bet Ashkii tag i Diablos kvar varande öga och slet ut det, ''Det sista du fick se i livet var mig'' sa hon hånfullt och lämnade den sargade vargen till att dö, giftet från hennes tänder skulle göra att hans död skulle bli långsam och plågsam. Hon gick till sin son och kramade om honom och grät, mardrömmen skulle äntligen vara över. 

DIABLO
Hanen kunde känna hur en varm känsla spred sig i kroppen efter att knappt ha varit i nuet då han blivit nedkastad och paralyserad av främlingen. Det hände så fort, men på något sätt var det som ett lugn spred sig. Sedan hörde han Ashkii's röst tala. Svamlade om deras valpar, som att han skulle bry sig, dem var ingenting värd. Och då hon tillslut tog till orda. ''Hur känns det att veta att du har förlorat? Jag och Nero kommer kunna fortsätta våra liv medan du kommer brinna i all evighet. Hur känns det att veta att du aldrig fick som du ville?'' Ett brett leende spred sig på hans läppar med sina alldeles sista krafter, om han kunde ha skrattat där och då hade han gjort det. Men ett leende kunde säga mer än tusen ord. Förlorat? Aldrig fick som han vela? Det återstod att se. Och även fast hon slet ur hans öga fanns leendet fortfarande kvar, det var som fastfruset på hans nästan livlösa kropp. ''Det sista du fick se i livet var mig'' Sade hon sedan och förde in något som han förstod var gift. Hanens leende var det enda som darrade på kroppen, men han behöll det, för i all den smärta han kände så vela han endast skratta in i sina sista andetag. Smärta var trotts allt hans allra käraste vän. Han hade bara inte fått chansen att uppleva den så pass intensivt, så pass smärtsamt även fast han knappt innan paralyzeringen kunde känna något alls, det kändes speciellt. Det fanns ord hanen hade velat säga, men det fick vara, hans leende var nog.



NERO
Sonen sneglade på Even's snabba läkningsförmåga, styrkan och de snabba rörelserna. Men han lade ingen riktig reaktion på det, efter all trauma och tortyr av sin far, av allt hans far svamlat om och tiden med honom var det inte mycket som kunde chockera honom längre. Nero var för skadad i psyket och härdad. Lika fort som Nero lagt ihop ett och ett låg fokuset nu, som tidigare på sin monster till far och kära mor . Han iaktog Ashkii då hon närmade faderns kropp, hennes ord, hans leende, dödsstöten. Hanen kände sedan hur modern tröck sig tätt intill honom, men hans ögon hade fastnat på det där leendet. Det var något som inte stämde. Varför log Diablo när han besegrats och nu baraa närmade sig döden för varje sekund? Sonen vägrade tro att hans far kunde återuppstå en tredje gång, det var bara omöjligt. Nej, Diablo måste ha haft någon annan roande tanke i sitt skadade psyke. Vad det än vad så gillades det inte. Sedan lyckades han slita blicken från sin döde far och tog sin väldiga framtass och höll sin mor nära. "Det är över" Sade han med en känslolös röst. Sedan ställde han sig upp från den sittande positionen, slickade sin mor på kinden och sedan sneglade hanen på Even och några få andra från flocken med avsmalnade ögon. Sedan vandrade Nero fram till Even. "Tack, ursäkta röran" Sade Nero och log, sedan gav han Even en blick, ganska tydlig att han förstod vad främlingen var. Sedan kollade han mot sin far "Jag kan ta hand om den döda kroppen. Men... En fråga.. Mitt i allt kaos verkar mitt minne vara sig lite luddigt. Var du ledare över denna flock?" Sedan slets blicken från den döda kroppen och mötte Evens igen, något mer lugnare och blicken var, trotts omständigheterna, vänlig och varm.

Det hade varit med milt intresse, knappt värt en extra tanke, som han betraktat främlingarna som Even gått till mötes. Det var inte en ovanlig syn, Civitas var full av främmande vargar som inte tillhörde flocken, och många som på något vis bott under en sten och helt missat att civiliserade samhällen var en grej som existerade, något Viol - som själv bara fått erfara lyxen som kom med att bo i ett samhälle - inte riktigt kunde förstå sig på. Det hade helt enkelt inte varit något att lägga större vikt på. Två vilsna främlingar.
  Han hade helt sonika återgått till samtalet de yngre i flocken haft, vad det handlade om var något Viol inte skulle komma ihåg när det som verkat vara ett intetsägande möte utvecklades till något som såg mer intressant ut, då Even bad Tyrvi hämta Grendel, och Gehenna anslöt sig till Helgonets sida. De flesta deltagarna i samtalet började se mer åt deras håll, och de behövde inte vänta länge innan det förut intetsägande mötet av oviktiga främlingar spårade ut till något mer av ett spektakel. En mörk behornad best av en varg, mer ärr och gamla skador än något annat, anslöt sig till forumet. Direkt hade ett liv spillts. En oskyldig civil, en varg Viol inte kunde säga att han kände eller sett förut, direkt ljudade det olika slag av panik. Den mest utstående den vita tiken som pratat med Even. Samtalet mellan ungdomarna var som bortglömt. En kort, men intensiv, strid bröt ut mellan nykomlingen och en av de, förut oviktiga, främlingarna. Likheterna var många mellan hanarna, släktskap som gick att ana i deras drag.

Plötsligt var elden där. Istället för att fara emot någon av de involverade i striden for den rakt emot Even. Paniken slog emot ynglingen, hjärtat satt i halsgropen när lågorna verkade sluka Helgonet. Doften av bränt kött och päls beblandades med den metalliska doften av blod. Instinktivt hade han börjat ta ett språng framåt. Men istället för att se en skadad handlingsförlamad Even, som han förväntat sig, ställde sig han upp, utan några besvär. Det gapande såret längs hans sida läkte på några få ögonblick, ny, oskadad, päls hade redan ersatt det som bränts bort. Hade det inte varit för att doften fortfarande hängde i luften, och blodet som tydligt kunde synas i vattnet, hade han kunnat tro att han inbillat sig det hela. Men mer hann han inte spekulera över fenomenet, då Even, snabbare än vad Viol ens kunde följa med blicken, plötsligt slagit ner den mycket större hanen i stenbeläggningen och knäckt hans nacke. Som om det inte hade varit mer än en kvist, istället för en hundra kilos varg. De uppenbarligen överdramatiska chockade reaktionerna ifrån en del av hans barn talade om att det var något som de redan visste. Men sin genuina chock kunde han se speglas i både systern och Faderns ansikten.

[onödigt långt inlägg som bara finns för att visa att Viol är där ]

Efter hyllningen av Meimei hade Prospero slagit sig ner tillsammans med sina syskon och några av de jämngamla vännerna. Samtalen hade varit alldagliga, om sådan de höll på att lära sig, eller vad de tänkte göra senare. Lågmälda skratt delade över dåliga skämt. De två främlingarna som stannat på forumet efter högtiden och talade med Even hade inte verkat som något utanför det ovanliga.
     Men så hördes plötsligt skrämda rop, och en gäll stämma som skrek om död. Prospero, som suttit med ryggen till, vände sig lika snabbt som de andra Tenebris, men stelnade till i en halvt sittande ställning när han såg vad som hände. Det var den vita tiken som det gälla, panikartade mantrat kom från, och en tredje, stor främling hade dykt upp i öppningen till forumet. På ett ögonblick hade strid utbrutit, blod spilldes och de båda massiva främmande hanarna slet våldsamt i varandra. Och sedan kom elden.
     Prospero hade vetat. Hur länge nu? Månader? Han hade vetat, men att veta var inte detsamma som att förstå. De hade fått veta mycket under den tid som gått. Fått frågor besvarade, sagor som blivit verklighet. Men att i teori veta vad eld kunder orsaka var ingenting mot att se det med egna ögon.
     Ren, förlamande skräck fyllde Prospero när elden svepte över faderns kropp. Han försökte ropa, men rösten ströps i hans hals innan det hunnit bli mer än ett tjut. Pappa! Han såg lågorna sluka Evens päls. Såg hur huden frästes bort och blod föll tungt ur stora, bubblande sår. För ett panikfyllt ögonblick hann Prospero tänka att han skulle se sin fader dö. Han kände Miranda trycka sig mot hans sida, men kunde inte hålla om henne, helt fastfrusen där han stod.
     Lika snabbt som de groteska skadorna dykt upp så var de borta. Ny hud löpte fram över såren, flätade samman faderns sida igen och täcktes av ny, orörd päls. Om det inte varit för blodet i vattnet, och som fläckade Evens blöta päls runt de läkta såren, så kunde Prospero nästan ha tagit det för en fruktansvärd, makaber synvilla. Men han visste. Och nu förstod han.
     Fylld av skrämd, skakande lättnad sjönk Prospero ihop mot sin systers sida när fadern tog till orda. En lättnad blandad med en annan slags rädsla, när Even bröt ner den många gånger större främlingen som om den vore ingenting. Runtom sig kunde Prospero höra blandade reaktioner från Tenebris, chockade inandningar och en plötslig, tung tystnad. Prospero lyssnade inte när den vita tiken spottade åt det besegrade monstret på marken. Vad än hon hade att säga kändes oviktigt. När flocken började vallas mot huvudsätet för ett samtal, så behövde Prospero ett par minuter innan hans ben bar honom igen. Has blick förblev fäst vid Even, full av skräckblandad vördnad.

Even delade några korta ord med Grendel innan den lille kattvargen, med avsevärt mer auktoritet än hans ringa storlek gav sken av, samlade ihop de närvarande ur flocken och vallade bort dem från forumet. Even skulle följa dem snart, men först hade han några… metaforiska eldar att släcka. Han ruskade vatten ur pälsen och vände sig mot Ashkii och Nero igen, vilka delade sina sista ord med den besegrade fadern. När inget annat än en livlös kropp återstod, och de båda utomstående såg upp efter Even igen, så kom han dem till mötes. Hans uttryck förblev oberört när Nero såg på honom med vidskeplig förståelse i blicken. Even skakade på huvudet åt den oskyldiga frågan.
     "Nej, det vore Grendel det." Han kastade en menande blick över axeln efter Grendel, som försvann in i huvudsätets byggnad ihop med flocken, och såg sedan tillbaks på Nero igen. "Men jag hjälper till där jag kan. Antar jag rätt att ert dilemma blivit löst?" Ett kortlivat problem för Tenebris del, om än det lagt spår i vilka andra kunde följa.

Lupin satt med några av sina syskon och Heredis trion. Dom hade småpratar om lite allt möjligt men avbrutits när ett mindre bråk utbröt en liten bit längre bort. Någon stor helgalen hane hade startat en scen som Even avslutade innan den ens började. Utan att egentligen lägga större vikt på det hela, inte ens när elden slukade Even tittade Lupin upp. Om det var någonting i närheten av vad ljuset kan göra så skulle deras Helgon komma lindrigt undan. Istället valde han att titta på sina syskon, Tistel såg inte direkt förvånad eller bekymrad ut, antagligen visste även hon. Men Malvas reaktion var något han gillade. Äntligen var hon inte störst, bäst och vackrast. Han älskade sin irriterande syster men lika mycket älskade han att se henne tas ner på jorden. Doften av blod, bränt kött och hår fick honom att rynka lite på näsan och slängde kort en blick mot Evens håll. Den stora varghanen låg livlös på marken och såren över Evens kropp läkte snabbare än dom skapades. Tungt suckade Lupin och tänkte istället på dom stackare som skulle bli tvungen att släpa bort liket.

[Ville bara peta in att Lupan är där och gör absolut ingenting. Tittar på typ :')]