Det var tidig kväll men vintermörkret hade redan lagt sig över dalen. Skogen började långsamt vakna till liv när flocken började göra sig redo för natten. Solveig hade redan varit vaken och det hade varit fruktansvärt långtråkigt när de allra flesta fortfarande sovit. Så när Janos hade kommit förbi och berättat hur Liv “gömde” sig hade hon kastat sig över förslaget. Med valpiga skutt hade hon skyndat sig bort mot kusinens lya och stuckit ner huvudet.
        “Hittad!” utbrast hon. Att Liv tycktes sova var ingenting valpen reflekterade närmare över. Istället tumlade hon bara ner i lyan med ett bubblande skratt och kastade sig över henne. Svansen viftade ivrigt och högt när hon hängde med framkroppen över Livs rygg och stöttade sig själv med bakbenen.
       “Min tur! Min tur!” gnydde hon uppspelt och slickade Liv uppskattande i ansiktet med en liten, vild tunga.

De små kaninerna skuttade glatt över ängen, likgiltiga inför deras öde. Liv låg och lurade på dem i det höga gräset, scannade av varenda skutt som togs. Den där såg ut att vara något halt, ett perfekt mellanmål. Bakbenen spändes till stålfjädrar innan hon sköt ut som ett skott mellan det höga gräset. Jakten var över på ett ögonblick, kaninen hade inte ens...
En våldsam stöt fick luften att gå ur lungorna på henne och Liv öppnade förvirrat ögonen. Vart var kaninen? Hon kunde svurit på att hon till och med smakat kanin. Istället låg hon på golvet i lyan och kvävdes av en osynlig kraft.
"Va?" väste hon förvirrat och försökte blinka sömnen ur ögonen. Den osynliga kraften fick ett namn när Liv hörde vem som klättrade på henne.
"Sol?" frågade hon och fräste mot tungan som träffade henne rakt på nosen "Vad i...?"
Det här var en morgonattack! Liv rullade över på rygg och slog framtassarna om kusinen.
"Om du inte passar dig kommer jag äta upp dig!" fnissade hon och började slicka Solveigs ansikte som hämnd för att kusinen väckt henne ur en så trevlig dröm.

Det lekfulla pussandet byttes snabbt till ivriga nafsanden i päls och skägg. Det bästa hon visste var att dra i Livs fluffiga mustasch. Men när den äldre vände sig under henne och drog med henne i manövern hade Sol inget att sätta emot. Istället klamrade hon sig fast vid kusinens ansikte med sina små tänder.
     Livs motattack var mycket mer effektiv än hennes egen varit. Ett tjutande, klingande skratt lämnade henne när hela hennes ansikte fuktades av Livs stora tunga.
     “Nejje!” protesterade hon med rösten full av skratt. Med spretande ben försökte hon trycka sig undan greppet. Den pirrande känslan av att sitta fast och den intensiva viljan av att komma lös fick henne att skratta ännu mer. En krusning gick genom pälsen när den sparkade till. En harmlös stöt som hon egentligen inte avsett. Men till hennes lycka fick det Livs grepp att lossa och Solveig slingrade sig undan.
     “Haha!” förkunnade hon malligt. “Du kan inte äta upp mig!” Solveig backade upp mot lyans mynning, redo att ta till flykt. Förstås hoppades Solveig att Liv skulle jaga henne. “Du är inte lika snabb som mig,” lade hon till med ett lurigt flin. Svansen viftade ivrigt bakom henne, skvallrade om hennes riktiga intentioner.

Stöten gjorde egentligen inte ont utan förvånade henne bara. Men den var effektiv för Solveigs del. Den slingrande valpen gled mellan frambenen på henne och studsade iväg utom räckhåll. Liv rullade över på mage och lyfte rumpan mot taket.
"Ska vi slå vad? Jag är typ dubbelt så stor som du, klart jag är snabbare." flinade hon och satte av.
Liv var medveten om att Sol troligen skulle utklassa henne, men det var alltid värt att förlora mot någon av Nadies ungar.
Lyans öppning var lite för trång för att ta i full sprint så hon gled ut på magen med tassarna utsträckta. Nästa språng var inte lika graciöst som hon önskade men tassarna var i alla fall nedåt och bar henne.
"Sisten till sjön är en rutten fis!" tjöt hon över axeln, osäker på om Solveig redan rusat om henne.

Så fort Sol var säker på att Liv skulle nappa på hennes lek tog hon till språng. Liv lyckades komma förbi henne men bara med några steg. Genast slog tävlingsinstinkten till. Trots Solveigs ännu väldigt runda form så var hon snabb. Det hade hon att tacka sin fars stäpparblod för. Med ett tjutande skratt tog hon täten när hon kastade sig fram på stigen mot sjön.
     När det fallna, gamla trädet uppenbarade sig längre ned så var Solveig redan beredd. Hon hade sprungit kapplöpning här många gånger med sina syskon, men också andra tävlingsvilliga. Stocken vilade snett på en sten och skapade det perfekta utrymmet för henne att glida mellan medan de större skulle behöva hoppa. Solveig sträckte ut framtassarna när hon kastade sig mot marken och gled smidigt på den leriga marken. Lika fort var hon uppe i fart igen när hon hörde Liv hoppa bakom henne. Valpen skulle just se sig om axeln när hon fick en sten mellan trampdynorna. Den plötsliga, ilande smärtan fick henne att stypa framlänges och hon gjorde kullerbyttor fram och lämnade bromsspår i den mjuka jorden bakom henne. Världen blev bara ett enda virrvarr och när den äntligen stannade upp tog det henne några långa sekunder innan hon ens förstod vad som hänt.
      “FUSK!” ylade hon. “Det räknas inte!” klagade hon gällt när hon försökte orientera sig tillräckligt för att ställa sig upp igen. Om Liv fortsatt fanns det ingen chans att hon skulle ta igen det, men Solveig skulle aldrig acceptera att hon förlorade.