Åldrade stammar. Gamla träd. En skog som länge hade levt, vuxit och breddats. Beskyddad av självaste Moriko, jordens gudinna. Bara att få vandra i dess kretsar inhyste respekt i den lilla valpens kropp. Dels för att en av de allsmäktiga övervakade dem, dels för att just Thebloodblooms revir befann sig inom dessa gränser.. Och TBB var en mäktig grupp. Den unga hade sedan hon knappt kunnat gå beundrat allt med det att göra, trots moderns krav. Hon respekterade Shiva, likt alla andra medlemmar. Spöket. De övriga som hon än inte hade mött men som hon förväntades träffa en dag. En dag som snarast skulle komma. 
Doften av lyan följde i hennes steg. Påminde henne åter om det gemensamma målet alla bar. Att visa sig värdiga krigare, vinna det mor en dag kanske gav dem. Naph skulle kämpa för det. Kämpa och vinna, utan att avliva i förbifarten. Hon skulle en dag bli stark! Då skulle Phenex och dem se. Phenex och hon kanske till och med kunde stå sida vid sida - för tiken var säker på att brodern en dag skulle förtjäna det han sökte. Han var exemplarisk, på det viset att hon snarare förvånades över hans trick istället för att avundas dem. Hon ville lära sig. Inte visa sig mindre värdig på grund av frågor, men få dela kunskap. Kunskap som de alla skulle ha nytta över en gång i framtiden. Hade hon tur kanske hon även kunde hjälpa honom, om han tillät sig att hjälpas.
Hon fnös tyst för sig själv. De mörka ögonen var vaksamt riktade på barken framför, för att sedan blicka upp emot lövkronorna. Så högt upp. Det var omöjligt att nå. Utan användbara så-kallade krafter, som vissa i kullen redan verkade ha ärvt, fanns det inget sätt. Möjligen att klättra, men.. Valpen ägde inte den styrkan. Hennes klor var för trubbiga och hon kunde inte placera framtassarna och dra sig uppåt. Hennes kropp var inte byggd för ett liv bland grenarna, helt klart - även om hon inte kunde hindra sig att känna en viss längtan.

Tyst vandrade hon runt det ännu outsatta målet. Granskade. Det enda hon kunde göra var att slå emot det. Klösa den gigantiska växtens skinn. Likt en död, stillastående hjort som inte kunde göra annat motstånd. Som inte kunde försvara sig.

Hon var tvungen att ta beslutet. Med en nickning åt sig själv backade hon bakåt, slickade sina öron emot nacken och drog upp överläppen. Skapade en illusion av att denne framför var en livsfarlig fiende, någon hon skulle ta död på. Likt haren, fast utan att plåga det - att förstöra träd var något hon tvivlade på att Moriko skulle uppskatta. 
Med ett språng flög hon på fantasiskurken. Vek av åt sidan precis innan hon hoppade in i den, och lämnade ljusa ärr på det gamla tåliga materialet. Hon återupprepade sin handling - flertalet gånger på samma ställe - och tillslut stannade hon flåsande, spottade ut den bark hon samlat i sin käft. Tungan gled utanför hennes mun, hon letade efter den stora skadan hon var menad att ha gjort - till viss lycka, till viss besvikelse. För trots att tydliga skärvor var bortskrapade fanns det så mycket mer som kunde försvinna. Så mycket mer som kunde gå till spillo. Unghonan var dock väl medveten om att hon inte kunde döda ett träd. 

Med en duns satte hon sig i gräset. Bet sig i läppen och lutade huvudet drastiskt på sned. Den tidigare mystiska varelsen hade förvandlats tillbaka till en vanlig stam. En vanlig ande som hade slagit sig ned i Kaiwood.

[Nex!<3 c':]

[OMG Hade helt glömt detta <'3*dör litet*]
För ovanlighetens skull var hans ögon blottade då han vandrade genom skogen, han försökte se och känna energierna utan att behöva stänga av den andra delen av världen, färger och uttryck som inte energierna avsöndrade. Han kunde känna dem, men han såg dem inte på samma sätt, och så var det så vagt. Skillnaden var så stor. När han blundade kunde han se och känna dem som lika tydligt som han kunde känna värme ifrån solen och kyla på natten. Men med öppna ögon så var det om om flera filter lades över synen och känseln. Som om ett täck av snö gjorde att han inte längre kunde se eller känna av den vibrerande energin av världen runtom honom lika bra. Han slöt snabbt ögonen igen för att försöka e vd det var för skillnad.
Var det för att han helt ifrån sade sig synen som gjorde att han kunde känna bättre? kanske var det så att hans koncentration låg fel när han tittade, så att hjärnan fokuserade på de bildliga intrycken mer än de han kände? Han visste inte men det kändes logiskt. Han särade åter på ögonlocken då han fortsatte den planlösa vandringen mellan träden. Tillsynes verkade han omedveten om sin omgivning, men den som trodde det hade fel, för trots svårigheten med energierna så kände han mer än nog för att vara medveten om någon fara närmade sig, eller om någon helt enkelt befann sig i närheten, som nu. Ha kunde känna systerns energi inte alls långt ifrån den plats han befann sig på. Naphula. Han överlade snabbt med sig själv om det var värt att gå och kolla vad hon höll på med och bestämde sig för att det var mer intressant än att vandra mellan träden utan mål.
Den röda blicken fann henne snabbt vid ett träd hon attackerade, likt som det han gjort på grenen, fast hon hade mer riktat in sig mer på basen av ett träd.
Han stannade upp och lät blicken snabbt fara över hennes gestalt innan han öppnade sin käft för att tala, och därmed ange hans ankomst.
"Gjorde trädet nå dumt?" Hans ton var retsam och orden refererade till det nästintill maniska sätt hon attackerat det på.

Som på besked kom Phenex vandrade efter att hon hade tänkt på honom. Det var så.. Ironiskt. Andfådd lutade hon sig bakåt så långt som möjligt, så att hon såg den andra valpen ståendes uppochned i gräset, och hon himlade med ögonen åt hans retsamma ord. "Ja. Ser du inte hur oerhört hemskt det är, ståendes där så mycket längre fram till stjärnorna än oss på marken - utan att ta vara på det? Jag vill komma högre upp." Hon fnös, rullade tillbaka till sittande ställning och skakade på huvudet. Snart. När tiden var inne. Hur länge det än skulle ta. "Jag är uttråkad", fortsatte hon sedan - vek av med blicken, ned i gräset. Hon var, egentligen, trött på stillastående mål. Hon ville springa. Försvara. Känna adrenalinet rusa och triumfen då man lyckades med något.
 Med ett djupt andetag och slutna ögon reste hon sig upp på fyra tassar, granskade en sista gång de spår som lämnades kvar på den tjocka stammen. 
 Hon vände sig om för att möta Phenexs röda blick.
 "Så? Vad fick dig att komma hit?

Han lyssnade uttråkat på hennes ord, som enligt honom inte innehöll något vettigt alls. Men han hade inte eller förväntat sig att något intelligent eller smart skulle lämna hennes läppar. Ordet var lika obetydliga att hetsa upp sig över som trädens höjd. Hans röda blick lades på systern igen, som om den ifrågasatte hennes existens. Lämnade det någonsin vettiga ord hennes käftar? Hon fick väl bevisa att hon inte var lika hjärndöd som hennes babbel utgjorde henne till att vara. "Hoppa då" Sade han sarkastiskt, rösten var inte ens retsam, inte på det sättet att det hördes att han med mening gjorde sig rolig över henne, men den sarkastiska tonen brukade vara snäppet värre än det. 
 Han granskade henne lätt då hon slog sig ner och lyssnade på hennes ord, uttråkad. "Träna" svarade han simpelt. Han hade tränat innan han vek av mot systern, hon kanske inte kunde se det men det var sant. Han försökte fortfarande få sina energier att bryta den tunna hinnan som höll dem ifrån den värld av färger som alla andra såg. Försökte få den värld han såg lyftas upp ur mörkret för att läggas som ett filter över den vanliga världen. Dock hade han avbrutit det då han valde att möta henne här.
Hennes nästa fråga fick honom att flina, dra upp mungiporna i ett vridet leende.
"Jag Kände dig träna" Han sade inget mer, inget som kunde antyda på vad han menade. Av vad han visste hade inte systern kunnat aktivera sina krafter än och han visste inte vad hon skulle få när hon väl gjorde det, men han tvivlade på att det var densamma.

Phenex kastade sin sarkasm emot henne och den döda blicken hårdnade än mer. Stilla såg hon på honom, på den uttråkade minen; bristen på intresse. Hon visste inte om det var roligt eller inte. Något hade han velat henne, annars hade han inte kommit hit. Om brodern inte bara kände för att driva med henne, det vill säga; vilket än så länge hade visat sig vara fallet. Hade han inget vettigare att göra? Han kunde gå och springa efter Corsons svans istället. 
 Naph log ett otydbart leende, och hon vände sig om emot trädstammen. Hon hade ingen energi att lägga på att värdelöst argumentera med någon som bara skulle ge henne pikar eller påpeka det uppenbara. Inte nu. Hon tänkte-
 I rörelsen stannade hon upp. Det var något som fick en rysning att dra över hennes ryggrad i hans ordval. Kände? Vad menade han med det? Hon sneglade bakåt, på nytt nyfiken. Det var inte precis som att hon kunde fråga honom vad det var. Han skulle inte svara. Det bästa var att låtsas vara ointresserad, så gott det gick - även om hon inte kunde förneka att han hade fångat hennes intresse. 
 Med röst av silke svarade hon, blicken fäst på gestalten i ögonvrån.
 "Åh, vad kul. Det kanske du också borde göra."

Han kände hennes energier, såg dem röra sig. Han tolkade rörelserna som att hon var trött, kanske irriterad. Antagligen på hans sarkastiska sätt att tilltala henne, få henne känna sig nervärderad.
Hon var i alla fall tyst nu. Vilken befrielse. Han fnös åt sin egen tanke med ett litet flin. När Naphula sedan vände sig om, antagligen för att fortsätta träna, skulle han precis vända om och lämna henne, för inget intressant verkade ändå hända här, men han stannade upp då hon stelnade till. Han mötte hennes vita blick med sin egna röda. Flinet bröt ut i ansiktet igen. För att visa henne att han visste att hon känt obehaget. Att hon ville veta. Visa att han visste mer än henne.
Hon försökte ändå vifta bort det med en silkeslen röst och sarkastiska ord, som antagligen var till för att håna honom, eller försöka få honom att känna sig otillräckligt.
"Men ååh Naphula, jag tränar redan, du är bara inte medveten om det än" Han rörde inte på sig ur fläcken mer än att han höjde huvudet med den vridna flinet tryggt placerat på läpparna. Jo, han kände tydligt energierna runt dem, tog energi ifrån gräset, jorden. Ja han tränade bara genom att stå där. Han behövde egentligen öva på att försöka ta energier utan att behöva röra vid det han skulle stjäla ifrån, men det hade han tänkt be Shiva om hjälp med.