Återigen vandrade han utan brodern för stunden. De vandrade tillsammans men båda uppskattade även sin ensamtid, de skulle mötas upp senare på dagen igen, och Achak oroade sig inte föga för honom. De kunde ta hand om sig själva. Sen hade han mött några andra vandrare längs med lederna som talat om en knytpunkt och stad, något som definitivt inte funnits då han lämnat Numoori. Han var nyfiken och tänkte ta tillfället att lära sig mer.
 Ännu kunde man inte se byggnader eller sådant som de talat om, men han kunde redan känna dofterna av folk massan och ett vagt sorl. På vägen längre fram kunde han även se en ytterst sällsam varg, hon verkade samtala med någon som hon vandrade med, men det avskräckte inte honom. Mer än något blev han än mer intresserad i kragarna de bar och travade lätt ikapp dem båda.
 "Ursäkta om jag stör" han låg vänligt emot dem när de vände sig för att möta honom.
 "Ni råkar inte veta mer om staden här?" han tvekade på ordet, visst hette det stad? Han tyckte sig minnas att de han talat med innan sagt att kragarna hörde till staden på något sätt, exakt hur mindes han inte.
 "Jag är född i närheten, men då jag och mina fäder lämnade landet fanns den inte så ursäkta min nyfikenhet" Han försökte att inte stirra, men kunde inte riktigt slita blicken ifrån hennes päls.

[Ronia och valfri NPC eftersom det inte riktigt är i staden <3]

Ronia granskade kort den unga hanen. Yanamore var inte nytt vid det här laget, tvärtom hade det gått lång tid sedan platsen börjat utvecklats. Vid det här laget var området en väletablerad del av Numooris vandringsleder, men det skulle förstås alltid finnas de som hållit sig i skymundan och missat vad som pågick runtom landet. Han verkade vara en av dem. Inte särskilt märkvärdigt, i och med att han precis avslöjat att han spenderat tid bortom Numooris gränser.
   "Det här är Yanamore", inledde hon vant. "En plats för byteshandel och vila, men i vissa fall även ett hem. Styrt av flocken Isil Anar, det vill säga alla med en läderkrage." Hon hade noterat att blicken dröjde vid de säregna kragarna, men också vid hennes päls, som glimmade i dagsljuset. Det sistnämnda gjorde hon en poäng av att ignorera. Det gick nästan per automatik numera. Istället nickade hon mot Roop, som fram tills då stått tyst vid hennes sida och mätt den unga hanen med blicken.
   "De flesta kan besvara dina frågor häromkring, men vill du veta något särskilt är det oss du söker upp", avslutade den äldre hanen. Han delade en kort blick med Ronia innan han såg tillbaka mot unghanen. "Något mer?"

Det fanns en vana i rösten då hon förklarade i korta drag om staden, och det var med ett stort intresse som han lade orden till minne. Det var uppenbart att mycket hänt sedan han lämnade Numoori, av någon anledning hade han inte förväntat sig det. Kanske en rest av en valpig naivitet. Att han skulle kunna komma tillbaka och inget var förändrat.
 "Yanamore" han testade fundersamt namnet och såg bort mellan träden där sorlet kunde höras. Isil Anar var ett lite bättre känt namn i hans minne, vagt men kvar. Då hade det dock inte talas om någon stad eller knyt punkt. Mer utav en familjeflock i Kawazatris ruiner, knappt något ljud ifrån dem under någon av deras vandringar.
 Han fann det intressant att de lyckats förflytta sig hit och skapa något så stort för sig själva. Att synas via läderkragarna var en genial idé. Behövde någon i staden hjälp var det inte svårt att hitta vem man skulle fråga.
 Den skarpt gula blicken förflyttade sig ifrån den vackra tiken till en äldre hane som fortsatte meningen.
 "Om det inte är något besvär, när jag ändå har er här?" rösten var varm och innerlig. Blicken vandrade av sig själv tillbaka till den eldiga tiken, hennes päls var något av de vackraste han sett, men han tvingade blicken tillbaka till hennes anlete och höll den där.
 "Jag förmodar att du är Ronia, kan inte tänka mig att de talade om någon annan med en päls som din" Samma vandrare som talat om staden hade svamlat på om Aurinko och Ronia. En gud som ska ha välsignat en dödlig. Achak tvivlade på sanningen i historien, men tänkte inte vara otrevlig nog att fråga det första han gjorde. De hade sagt att hon var ledare över flocken som styrde, och det var det som var mer intressant för honom. Bästa stället att få information var direkt ifrån källan.
 "Du som ledare kan jag förstå om du inte har tid för en ensam vandrares nyfikenhet och frågor, men det skulle betyda mycket om det inte är för mycket begärt av mig" Samma varma och inbjudande ton i rösten som tidigare, och genuint intresse i blicken. Han hade så många frågor om staden, idéerna bakom den, det långsiktiga målet.

"- kan inte tänka mig att de talade om någon annan med en päls som din".
   Ronia svarade inte på konstaterandet, men nickade däremot i bekräftelse, och lät hanen tala till punkt utan att avbryta. Det var en vältalig hane med en inbjudande värme i rösten, och han bad respektfullt om deras tid. Det var inte alltid hon hade möjlighet att följa vandrare runt, men då och då anlände dagar då timmarna tycktes milsvida, och idag var en sådan dag.
   "Jag är Ronia av Isil Anar, ja." Hon nickade åt sidan. "Och det här är Roop. Vi berättar vad du än vill veta, så ställ dina frågor." Hon kastade en blick österut, mot de livligare områdena, och såg sedan tillbaka mot den yngre.
   "Och vill du se mer av Yanamore kan du följa oss. Vi var precis på väg åt det hållet."

Det var inte svårt att se att hennes päls nämndes ofta, och han kunde inte låta bli att le lite. Tänk om det hade kunnat varit ens problem, att främlingar fascinerades av en. Men samtidigt antog han att hon som flockledare även hade större problem på sina händer. Ett sådant simpelt fenomen att hennes päls glittrade och flammade likt elden var säkert enkelt att överse.
"Trevligt att träffa er båda" han nickade djupt, på gränsen till en bugning, och samma varma leende.
 "Och jag tar gärna emot ert erbjudande, skulle vara dumt att avstå ifrån en rundtur ifrån ledarinnan själv" han blinkade lätt med ena ögat med en charmig ton i rösten. Han tvivlade på att det skulle leda någonstans, men han kunde inte låta bli. Den äldre hanen tog täten och Ronia gestikulerade för honom att följa med, något han gjorde utan att tveka. Tänka sig att han skulle ha turen att få lära sig om staden ifrån dess egna grundare.

Avslutat