Patric tittar på henne med ett leende. Hon var så söt och naiv om världen. Att vara på sin vakt var A och O för att överleva. Men å andra sidan kanske han var lite för vaksam av sig. Han la sig ner på mage i gräset och blundade. "Okej, jag ska försöka slappna av. Men du vet hur jag är, Fernfall. Jag vill inte att något ska hända dig." säger han milt. 

"Nä, för hon är bara din, eller hur? Så söt och oskyldig..." hörde han plötsligt en röst säga. Han såg sig omkring men såg ingen annan än Ferfall nära sig och rösten verkade viska honom i örat, eller...? Han skakade på huvudet och blundade.

Patric tittade efter henne. "Nåja, hon har ju inga vänner... Leka bör jag ju kunna låta henne göra." Tänker Patric med ett leende och la sig ner igen för att vila. "Tänk om hon springer bort och lämnar dig? Är det så bra att hon får göra sådär? Ropa tillbaka henne!" Där var den rösten igen. Var kom den ifrån? Patrick såg sig omkring igen men precis som förra gången såg han ingen vara tillräckligt nära för att kunna viska det i hans öra...

Fernfall skrattade tillsammans med sina två nya vänner och dom jagade varandra runt om i gräset, det var längsen hon hade varit med andra vargar i hennes ålder. Hon hade spenderat mycket tid med Patric med han var äldre än henne och det var inte riktigt samma sak. De började springa iväg in i en skogsdunge och lekte, den ena vargen som var kritvit hoppade upp på Fernfalls rygg och så hon ramla omkull och den andra vargen som var grå hoppade också över henne så dom låg där i en hög och skrattade.

Patric hörde Fernfall skratta och ha roligt och han försökte slappna av och vara glad åt hennes glädje. 
"Se du! Hon springer iväg in i dungen! Hon vill att du ska tappa bort henne! Ropa tillbaka henne innan det är för sent!" hörde han den där rösten säga igen. 
"Låt mig va vem du än är! Håll tyst!" säger Patric irriterat och ser sig omkring igen. Återigen såg han ingen. Han la sig ner och blundade för att inte tänka mer.