Hon följde efter honom en plats med massa blommor och la sig bredvid honom under ett träd. Hon tittade ut bland gräset och väntade och efter tag så kunde dom se några kaniner men Fernfall hade inte ork att springa fram så Hon tittade på Patric.

Patric såg kaninerna och helt plötsligt flög han upp mot kaninerna som sprang åt alla håll. Trots det fick han tag i en stor kanin och gick tillbaka till Fernfall. Han släpper kaninen framför henne och ser bakåt mot blommorna. "Nu kommer de inte fram på ett tag men ät du så sover vi här i natt." säger han och lägger sig ner igen. Han gäspar, sträcker på sig och lägger ner nosen på marken mellan sina framtassar.

Fernfall attackerade i stort sätt den döda kaninen och slukade den snabbt. Det var som att det var det godaste hon någonsin hade ätit på grund av hungern. Hon tittade på Patric; "tack..." sa hon lite tyst och la sig ner och somnade nästan på direkten.

Patric vaknade tidigt nästa morgon av att fåglarna kvittrade ovanför hans huvud. Han stönade irriterat men sträckte på sig. "God morgon, vill du försöka jaga frukost på ängen eller ska jag?" frågade han valpen bredvid sig. "Hallå, är du vaken?" han skrattade lite milt och petade på henne.

Fernfall låg ihopkurad och sov när hennes sömn sen stördes av någon som peta på henne. Hon tittade upp och gäspade; "Vad?" sa hon och tittade på Patric. Hon sträckte på sig och reste sig upp och skakade om sig. "Jag kan faktiskt jaga..." sa hon lite stöt och tittade över ängen och luktade i luften.

Patric ryckte på axlarna. "Jag frågade bara. Men jaga du. Jag tittar gärna på." skrattar han retsamt och kaxigt. Han var trots allt tonåring så att retas var ganska kul ändå. Lite ovanligt att han inte var mer elak. Men å andra sidan så var det något med valpen han inte kunde släppa... Något som gjorde att han tog ett ansvar över henne. Kanske var det för att även hon, som han var kaxig av sig. Söt var hon också på något sätt. Han skakade snabbt på huvudet när den lilla tanken smet igenom skallen. "Herre gud! Vad tänker du på?! Hon ät FEM för i helvete. Nog är hon söt som valp men för i helvete! du är FEMTON, Patric. Sluta upp med detta snusk!" 

Fernfall sneglade på Patric men ignorerade det och luktade i luften i jakt på ett byte, tillslut fick hon upp doften av kanin och sedan fick hon syn på den. Hon hukade sig och började sakta smyga sig fram, när hon var tillräckligt nära så hoppade hon fram men hon hade lyckats kliva på sin svans med baktassen så hon snubblade fram så kaninen hörde henne och började springa. Hon reste sig snabbt upp och börja springa efter den men den han hoppa ner i ett hål innan hon fick tag i den. ''Fan! Inte igen!'' sa hon argt för sig själv och satte sig ner irriterat. Varför var hon tvungen att vara så klumpig?

Patric såg henne börja smyga fram men när hon skulle hoppa verkade hon snubbla på sin svans och han börjar asgarva. "Åh herre gud! Det var det roligaste jag har sett på länge! Är du säker på att jag inte ska jaga åt oss?" Frågar han roat och tittar på henne. Hon var söt när hon var irriterad. Jaha, då var det dags igen! Vad var det med hans tankar. Visst, valpar är söta men varför kände han sig konstig? Vad fan var detta? "Du får försöka igen om du vill." säger han och harklar sig för att låta trevlig.

Fernfall tittade irriterat på Patric när han skrattade åt henne och fnyste åt honom. Hon reste sig upp och började gå iväg lite argt, men hon vände huvudet mot Patric; "jag kan inte rå för det!" sa hon argt och fortsatte att gå och hukade sig sedan i högt gräs i ett nytt försök att fånga en kanin. "Helvete, var han tvungen att se det där?!" tänkte hon irriterat. Men fick syn på en ny kanin, hon smygde försiktigt fram och innan hon hoppa fram så kollade hon vart hon hade tassarna så intr samma sak hände. Sen med en snabb rörelse så fånga hon kaninen och krossade strupen.

Patric log roat då hon blev arg. "Det såg så roligt ut!" säger han och försöker sluta skratta. När han ser att hon ska göra ett nytt försök tystnar han och tittar på. Han log bredare när hon lyckades fånga kaninen. "Vad bra, nu kan du äta. Men sätt inte i halsen bara." skrattar han roat. Men han var lite förvånad att hon faktiskt klarade att fånga en kanin själv på bara andra försöket.

Hon vajade svansen glatt när hon lyckades med fångsten men slutade och tittade mot Patric och fnyste åt hans kommentar. Hon la sig sedan ner och åt sin kanin. Hon var stolt över sin fångst men hon tänkte inte låta Patric komma under hennes skinn med hans kommentarer. Så irriterande!

Patric fångade också en kanin och la sig och åt den typ bredvid fernfall. "Vart var du på väg då när vi stötte på varandra.?" frågar han mellan tuggorna. Det slog honom att han inte visste det. "Är du föräldralös?" frågar han också då det verkade som att inga vuxna vargar var i närheten.

Fernfall åt sin kanin och suckade; ''om du måste veta så rymde jag'' sa hon och fortsatte att äta upp kaninen. ''Jag vet inte vart jag ska, jag tar mig ditt vinden går'' erkände hon sedan, hon vet inte riktigt varför hon berätta men det kändes typ rätt att göra det.

Patric nockar sakta. "Var familjen inte snäll?" frågar han och tittar på henne. "Vad har hon varit med om? Hon beter sig lite som jag ibland... Åh jag har inte precis haft bästa uppväxten enligt normen." tänker han och äter upp sin kanin.

Fernfall började tvätta sig men tittade sedan på Patric när han fråga om hennes familj inte var snäll. ''Min familj är väldigt kärleksfull!'' utbrast hon men suckade tyst; ''men dom tror jag är hjälplös...''. Fernfall har alltid varit den svagaste på grund av hennes klumpighet, vilket gjorde att hennes familj aldrig lät henne göra något för dom var rädd att hon skulle göra illa sig. Så hon ville bevisa för dom och henne själv att hon kunde ta hand om sig själv.

Patrick lyssnade och puttade försiktigt tröstande på henne. "En del föräldrar är överbeskyddande för att de är rädda om en. Men.... Sen finns det föräldrar som bara överger sina barn när de föds... Jag förstår att du vill bevisa att de har fel, men om jag var du... hade jag nog stannat om min familj var kärleksfulla. Tro mig, att vara ensam valp ute såhär är verkligen farligt då det finns de som käkar valpar." säger han och tittar på henne med en suck. Han visste gott och väl hur det var att vandra själv som valp. Han hade haft tur i oturen att hamna hos olika vargar då och då som inte var helt vidriga, bara lite....

Hon fnyste åt Patric och ställde sig upp och kollade kallt på honom. ''Jag tänker inte gå tillbaka! Det skulle bara bevisa att dom hade rätt!'' sa hon argt och började gå från honom. Hon tänkte minsann inte ses som hjälplös och rädd. Hon tänkte övervinna sin klumpighet och bli stark och självständig! Varken hennes familj eller Patric kunde stoppa henne. Hon gick igenom skogen med arga steg, ingen verkade tro på att hon kunde också bli en stark och kompetent varg.

Patrick suckar när han ser Fernfall storma iväg. Han reste sig upp och gick efter henne, han var ju snabbare än henne. Han stoppar henne och ger henne en bestämd blick. Jag menade inte att du skulle gå tillbaka. Jag menar bara att världen är farlig och du är en valp. Jag vet vad jag pratar om, Fernfall. Du kommer dö om någon starkare varg får tag i dig. Du har inte en chans. Detta säger jag inte för att håna dig. Jag säger det för att jag har själv fått gå på de mörka stigarna så att säga." han suckar igen. Han hade aldrig förut brytt sig om tanken på att inte ha en familj. Men att veta att denna valp rymde hemifrån trots att hon hade det ganska bra störde honom, han själv inte hade haft det så.

Fernfall stirrade på honom; ''jag är inte rädd för världen!'' sa hon argt. ''Varför bryr du dig ens!?'' hon kunde inte låta bli att undra varför den här hanen la sig i, vad fick han ut av det? ''Jag må vara ung men jag har mer vilja än många andra vargar!'' sa hon bestämt med en intensiv blick. ''Jag trött på att bli tillsagd att göra si och göra så, jag vill leva!'' man kunde höra Fernfalls frustration och hennes kropp skakade av ilska.

Patric suckar. "Jag bryr mig för att jag vet hur livet kan vara utan familj. Eller du kanske vill bli fucket up?" Han tittar menande på henne. "Om jag hade haft en familj som brydde sig om mig kanske jag inte hade stått här idag som den jag är. Du är den första som fått mig att känna mig... normal.... Alltså, jag vill inte skada dig." han sänker blicken.

Fernfall tittade på honom förvirrat, vad snackar han om? ''Normal? Du känner inte ens mig'' sa hon förvirrat. ''Dessutom är det mitt liv!'' Patric förvirrade henne så mycket, hon skakade huvudet och bestämde sig för att gå till ett vattenhål och lämnade Patric ståendes kvar.

Patrick följde efter henne under tystnad. Han var i sina egna tankar. Varför kände han såhär och varför berättar han det för Fernfall? Han la sig tyst vid vattenhållet och såg sig omkring. Skulle han verkligen fortsätta vandra med henne? Hon verkade inte vilja ha hjälp och varför brydde han sig ens? Han suckade. "Så vad är din plan då?" frågar han efter en stund.

Fernfall började dricka vid vattenhålet och Patric hade tydligen följt efter henne. Hon satte sig ner och suckade; ''jag vet inte'' svarade hon till slut på Patrics fråga och tittade runt. Vart skulle hon ta vägen egentligen? Hon hade inte tänkt så långt.

Patric tittar på henne. "Så du har inga planer alls för någonting?" frågar han och försöker förstå sig på henne. Fast egentligen hade inte han heller något mål. Han brukade mest strosa runt. Men om hon nu hade rymt borde hon väl ha en plan?

Hon suckade igen; ''jag har ingen plan över vart jag ska ta vägen'' hon tittade upp i himlen. ''Jag ska försöka bli starkare iallafall'' hon tittade sedan på Patric, varför berätta hon ens det här för honom?