Patric hade vandrat ensam i många år, hela 14-15 år helt enkelt. Han hade blivit lämnad att dö av sin mamma som valp och har därför fått klara sig själv. Patric hade följt flocklösa vargar genom åren och lärt sig att det är äta eller ätas som gäller. Han ger sig gärna på mindre och ensamma vargar för att roa sig själv. Att se blod, tårar och höra skrik och jämmer är något av det bästa han vet. 

Just nu vandrar Patric själv i skogen, letar mat för dagen och tänker på vad han sen ska göra efter maten. Gårdagens jakt var lyckad då han kände sig pigg och stark. Han hade ett rådjur i sikte och smög nu sakta fram för att anfalla sitt byte.

Energiska Fernfall skuttar fram med klumpiga tassar genom skogen på jakt på mat då hon misslyckades tidigare tack vare att hon klev på sin egen svans och ramla ner i backen och skrämde bort bytet.

Men hon får snabbt upp doften av ett rådjur, ''den här gången ska jag inte klanta till det!''. Hon följer efter doften och gömmer sig i en buske när hon får syn på rådjuret. Hon hukar och smyger sig närmre, och sedan med en ordentligt fart så kutar hon fram mot rådjuret men när hon nästan får tag i benet på rådjuret så snubblar hon på sina tassar och rullar runt i en kullerbytta och rådjuret försvinner.

''Aj! Tusan också, jag va ju så nära!'' suckar hon för sig själv och smeker tassen över hennes huvud.

Patric skulle precis anfalla rådjuret då en liten valp kom flygande, ramlade och skrämde bort rådjuret. Patric svor ilsket. "Vad tror du att du håller på med, ungjävel? Du skrämde bort mitt byte!" Patric blängde på valpen och morrade hotfullt. Han hatade att bli störd av småglin, speciellt om det gällde att jaga efter mat. Han vände sig för att ge sig av och leta ny mat och fick syn på en stor fet fågel bland några buskar. "Stör mig inte igen, jag jagar." säger han lågt och börjar smyga fram mot fågeln. Precis som fågeln skulle flyga sin kos hoppar Patric mot den, biter den i halsen, knäcker nacken på den och börjar äta.

Fernfall ställde sig upp i försvarsposition när hon hörde en annan varg skrika ilsket på henne. Hon stirrade på den blåa hanen och morrade dovt.

Hon tittade på fågeln han hade dödat och hon kände hur hungrig hon var, Fernfall hade inte ätit på ett bra tag då hon inte ha lyckats fånga ett byte.

''Ditt byte!? Det var mitt! Det skulle vara mitt första på flera dagar!'' Fernfall's mage grumlade lätt när hon kände doften av fågeln men hon stod still och hade stenkoll på den här hanen.

"Ditt byte? Ha! Du kan inte ens jaga korrekt. Detta är mitt byte, lillskit. Lycka till att klara dig när du inte ens kan fånga ett byte själv." Patric hånlog elakt mot valpen medan han åt av fågeln. Hade han varit på humör hade han hoppat på valpen och skadat henne för att markera sin styrka och för att det var roligt. Istället hånade han henne för att roa sig lite under tiden han åt. När det bara var en liten bit kött kvar tittar han på valpen igen. "Vill du ha resten...?" frågade han och log elakt. "Slicka mina tassar så får du resten." 

Fernfalls päls reste sig och vind börja röra sig kring marken. ''Vem trodde att den här hanen va?! Slicka hans tassar?! Fet glöm!''. 


''Det kan du glömma! Även om det där var det sista bytet i världen så skulle jag aldrig röra dina smutsiga arroganta tassar!'' morrade Fernfall. Damm och löv från marken lyftes med vinden och virvlade runt.

Patric fnös. "Så du går alltså gärna hungrig, svälter än att ta denna bit? Är du säker? Jag äter upp den annars." han gungade köttbiten framför valpens nos. "Den är goood" Han skrattar. "Du kommer inte klara dig utan min hjälp om du vill leva kommande tid framöver. Jag ser att du är hungrig och som du jagade kommer du inte få ett enda byte." 

Fernfall morrade djupt, hon tyckte inte om den här hanen. ''Underskatta mig inte! Då får du ångra det!''. Vinden blev starkare och snabbare, och hennes klor grävde i marken medan och stirrade skarpt på honom. Så länge hon använde vinden mer än sin kropp så är hon starkare men det krävde ganska mycket energi.

"Underskatta dig? Snälla, jag såg hur du jagade och det var så dåligt så det sved i mina ögon. Sen skrämmer inte dina vindkrafter mig, men visst, angrip mig om du vågar." Patric ställde sig i stridsläge och borrade in sin blick i valpen. "Men jag varnar dig, valp. Jag dödade min första varg när jag var fem. Jag älskar att se och smaka blod. Så jag råder dig till att ge upp redan nu, för jag tvekar inte." Han visar tänderna och börjar sakta närma sig valpen med hotfulla steg.

Fernfall visade sina tänder och studera hanen upp och ner. Hon var osäker om hon skulle kunna ta honom nu när hennes energi var så låg men han gick henne verkligen på nerverna! Hon sucka irriterat och skaka om sig och satte sig ner och vinden avtog. 
''Du skrämmer mig inte, men jag kan inse när jag ligger i underläge''. 
Hon stirrade på honom och suckade djupt. ''Men om du försöker något så tvekar jag inte!''.

Patric log snett. "Nåja, du verkar inte helt dum. Här, du kan få resten." säger han och kastar sista biten fågel åt henne. "Men försök hitta någon som kan lära dig jaga ordentligt. Om du är själv och inte kan jaga är du i väldigt stor fara här." säger han igen och sträcker på sig. Han tittar en sista gång på valpen och vänder sig sen för att ge sig av.

Hon tittade på fågeln men stötte bort den, hon var hungrig men tänkte inte ge honom nöjet att se henne kasta över hans rester. 

''Jag tar inte emot rester och jag kan jaga! Jag har bara otur ibland'' muttrade hon och reste sig upp och kliade sig bakom örat med bakbenet. ''Fortsatt trevlig dag'' sa hon smått sarkastiskt och började gå mot det andra hållet.

Patric skulle precis börja gå när han hör ett gäng äldre harnvargar komma gående längre bort där nu Fernfall gick. Någonting i honom fick honom att stanna upp, vända på sig för att se vad som hände. Varför? Han brydde sig väl inte om den lillskiten? 

Gänget bestod av tre harnvargar som diskuterade sitt tidigaste byte. En av dem fick syn på Frenfall och ställde sig i vägen för henne. "Nämen är det inte en liten vargunge, en hona till och med? Vart är du på väg?" frågade han och slickade sig runt munnen. 
Den andra ställde sig bakom Frenfall så hon inte kunde backa undan och den tredje ställde sig på sidan av henne så att hon blev omringad. 

"Varför går jag inte, hon ville ju inte ha min hjälp? Men ändå... Hon kommer inte klara dessa tre själv och de verkar inte vara speciellt vänliga med tanke på hur de ser ut." tänker Patric och suckar.

Fernfall började gå och var i sina egna tankar, ''vem trodde att den där hanen var?!'' när hon plötsligt stöter på tre varg hanar. Fernfalls päls reste sig och suckade, ''och vad vill ni? Jag har haft nog med arroganta hanar idag'' sa hon irriterat och tittade på var och en av dom. Hon hade verkligen inte energi för att slåss men det skulle inte hindra henne att försöka om det behövdes. 

''Var nu så snäll och flytta på er innan jag blir arg'' sa hon sammanbitet och vind börja röra sig kring marken. Löv och damm virvlade runt Fernfalls tassar, samt det andra hanarna.

Patric höjde på ögonbrynet då han såg att valpen tänkte slåss mot dem. "Hon är antingen väldigt modig eller bara en dåre." tänkte han. 

Hanarna skrattar roat och kommer allt närmre Frenfall. "Och vad tänker du göra om vi inte flyttar på oss?" frågar hanen bakom henne. 
"Vi gör exakt som vi vill med sådana som dig, valp." säger den andra framför henne och visar tänderna.
Den på sidan av henne puttar henne och trycker ner henne i marken. 
Hanen bakom henne biter henne i bakbenen. "Nu ska vi ha lite kul, valp." 

Fernfall morrade när hon trycktes ner och pep till när hon kände en av hanarna bita henne i bakbenet. Hon börja kämpa med att komma loss men hanen som tryckte ner henne var tung. 
''Släpp mig era idioter!'' skrek hon argt och vinden blev starkare och den piskade till ansiktet på hanen som stod framför henne likt en vass piska. 
Hon bet tag i ena fram tassen på hanen som tryckte ner henne; ''jah... sha ... shläpp mig!'' skrek hon medan hon håll fast hårt runt tassen.

Patric såg hur Fernfall kämpade och han skakade på huvudet. "Jag måste vara galen..." Han sprang emot hanarna och Fernfall, bet hanen som höll Fernfalls ben i sin mun. Patric bet hårt så att hanen släpper henne med ett kvidande. Patric kastade honom åt sidan, puttade undan andra hanen som höll ner henne mot marken. Den tredje hanen tittade chockat på vad Patric gjorde och backade undan. Patric morrade hotfullt. Försvinn, hon är min." Alla tre hanarna sprang iväg och när de var borta vänder sig Patric om med en suck. "Är du... okej? Alltså, det där med min sa jag bara." 

Innan hon ens hann försöka nå mer så såg hon hanen hon mötte tidigare springandes mot dom och attackera de andra hanarna. Vad gjorde han här och varför hjälper han henne? Hon reste sig sakta upp och när de tre hanarna sprang iväg. Hon tittade på den blåa hanen med en fundersam blick.
''Vad gör du här?'' hon satte sig ner och tittade på sitt bakben, hanen hade som tur nog inte bitit hål så hon behövde inte oroa sig om det i alla fall. Hon vände sig sedan mot hanen igen, ''Jag hade klarat det själv... men tack ändå'' sa hon med lite sammanbitet. Hon skämdes lite över att behöva bli räddad, speciellt av honom.

Patric tittar på henne. "Fråga mig inte varför... Jag tänkte faktiskt låta dig va men..." Han suckar. "Nu hjälpte jag dig. Om du vill får du slå följe med mig. Jag kan lixom... hjälpa dig?" Han sträckte på sig och väntade på hennes svar. Han fattade verkligen sig inte på sig själv just nu. Vad höll han på med? Han som brukade tortera valpar, skada dem så att de skrek bara för kul? Men det var något med denna valp som intresserade honom. Hon var... tuff på något sätt.

Fernfall tittade fundersamt på honom, hjälpa henne? Varför skulle han vilja det? ''Varför vill du hjälpa mig?'' sa hon med en misstänksam röst. Hon kände hur svag hon var men hon ville inte visa det, det där mötet hade nästan kört slut på det sista av hennes energi. Hon ville verkligen äta något, hon har inte varit så här hungrig på väldigt länge. ''Skit samma, jag behöver jaga'' sa hon med en trött röst och reste på sig och börja sakta gå med tunga steg.

"Därför att du ser ut att behöva hjälp. Av någon anledning känner jag att jag vill hjälpa dig. Jag kan jaga åt dig. Du får hela bytet, jag lovar." säger han med relativt snäll röst, i alla fall så snäll den kunde bli för honom. Han tittar på henne när hon försöker gå. "De kommer försöka ge sig på dig igen längre fram, jag känner deras lukt." säger han varnande. Han kunde inte tvinga henne att gå med honom, men det hade varit en bra ide för henne att klara sig ett tag framöver.

Hon stannade upp och luktade, han hade rätt. ''Okej...'' sa hon med en suck och föll pladask ner på marken, hon orkade inte bråka. ''Jag har ingen energi kvar så jag låter väl dig hjälpa mig då'' sa hon lite skamset. Vid det här laget var hon desperat, hon va bara så hungrig. Hon tittade på honom med trötta ögon; ''Vad heter du föresten? Jag är Fernfall''.

Han log och la sig på mage vid henne. "Hoppa upp på ryggen, jag bär dig härifrån. Om jag lämnar dig så kommer de tillbaka." säger han. "Jag heter Patric. Ditt namn är fint." säger han och ser in i hennes ögon för att visa att han menade det.

Fernfall reste sig upp och tittade på Patric; "jag inte helt försvarslös, jag kan gå själv. Visa bara vägen" sa hon med en likgiltig röst. Hon började sedan följa efter Patric, det kändes konstigt att ta hjälp från honom fortfarande men det var allt eller inget just nu.

Patric visade vägen till ett fint ställe med blommor. Han la sig vid ett träd med högt gräs. "kom och lägg dig här. Ligger vi stilla här ett tag och är tysta kommer vi säkert få syn på kaniner." säger han och ler. Han låg stilla i det höga gräset och spanade ut på fältet med blommor. Vänta bara lite, så ska du se." viskar han och rör lite på öronen.