De hade hört ljudet redan föregående natt. Ett avlägset sus som ibland följt med vinden söderifrån. De hade känt doften av det än längre. Doften av fukt, vatten och något träsklikt. Loke och Orkidé hade berättat om Mardouf – ravinen de varit på väg mot – men att doften av fukt och träsk var ny i den här trakten. De var bara dagar från den plats Jägarna en gång kallat hem, hade de sagt. En vecka som mest från den plats många av flockens nuvarande Jägare fötts och vuxit upp på. Det fanns något nostalgiskt i sättet alla äldre pratade om Acheratiskogen. Som ett tidigare liv. Matvei skulle nog aldrig riktigt dela den känslan, för ung för att själv någonsin ha besökt platsen. Samtidigt gjorde det honom nyfiken. Han hoppades på att få se skogen en dag, även om det inte var den de var här för nu.
     Att skogen de faktiskt var här för var förändrad var uppenbart så snart patrullen var inom synhåll från ravinen. På andra sidan glödde fläckar av ljus, glittrande som stjärnor, delvis gömt under de breda hattarna av oräkneliga svampar. Skalan kändes absurd ju närmre de kommit. På håll, från en höjd på den böljande Numoorislätten, hade det känts som att Mardouf inte var mer än en liten skåra i marken, kantad av svamp. Men ljudet av vattenfallet hade gjort det väldigt tydligt redan på några kilometers håll att det inte var någon liten ravin, eller liten skog.
     De hade spenderat dagen vilande och bitvis sovande, och begett sig redan innan solen helt börjat försvinna. När kvällen föll och stjärnorna började tändas på den lila himlen så nådde de äntligen Mardouf. Luften var fuktig, fylld av ett tunt dis från det enorma vattenfallet som föll på motsatt sida av ravinen. Det sträckte sig från mitt emot där de stod, och så långt österut som Matveis ögon kunde se. Han hade aldrig sett, än mindre hört, en så stor mängd vatten någonsin förut. Det kaskadade ut från under tjocka, gungande svampar på andra sidan ravinen, och föll tungt ner i den dimklädda avgrunden med ett vrål som i det närmaste kunde liknas vid ett obrutet åskmuller. Storfallet var, onekligen, ett passande namn.
     Mitt framför dem fanns en bro. Den spände hela vägen över ravinen i en låg båge, bestående av ett enda långt stycke obruten sten. Bred nog för att Loke skulle kunna gå över, men inte bred nog för att han skulle kunna vända sig om. Absolut inte bred nog för två vargar att gå i bredd, kanske med undantaget för väldigt små vargar. Där fanns inga räcken eller kanter som skyddade mot avgrunden nedanför. Unotpasset, hade de hört andra vandrare kalla bron. Vem än Unot var, så var hantverket imponerande.
     Efter en kort, bitvis hettad diskussion så beslutades det att Matvei gick sist. Han hade vingar, och skulle klara ett fall även utan skyddet av någon bakom som kunde fånga honom. Vinden från vattenfallet och ravinens djup kom i plötsliga stötar, men även med den osäkerheten så var det säkrast för honom av alla i patrullen. Sedan gick de i storleksordning. Zaria först, då hon var minst av de tre vinglösa, med Orkidé nära bakom som lätt kunde fånga hennes svans om något gick fel. Loke bakom sin halvsyster, som med sin styrka skulle kunna fånga henne om det behövdes. Och så Matvei sist, som förhoppningsvis kunde hjälpa Loke med sin kraft, men som mest bad till vilka gudar som än hörde att de tre andra skulle komma över säkert.

 

---

För patrullen Zaria, Orkidé, Loke och Matvei <3 Har fått ok att vi spelar Loke som en NPC. Tänker att norrskenet skulle kunna börja i valfritt av era inlägg om ni vill, annars kör jag igång det i mitt nästa :D Som alltid; hojta om ni vill att jag ändrar något så gör jag det!
 
Tänk bron som typ Bridge of Kaza-Dum från Sagan om Ringen. Fast utan resten av den dramatiska settingen, och med mer vattenfall och magisk svampskog på sydsidan som de är på väg till. En smal stenbro som böjer sig över hela ravinen, är ganska lång, och har absolut Noll säkerhetstänk från konstruktören.

The Bridge of Kaza-Dum bild för ref (tryck)

"The Bridge of Khazad-Dum" av Paul Monteagle

Under hela vandringen var Zaria nästintill mållös. Hon fann inga ord att uttrycka för det som bredde ut sig framför dem. Hon hade aldrig sett något liknande förut, vilket inte var något konstigt då hon aldrig lämnat hemmets skyddande bergsväggar tidigare bortsett från den korta vistelsen i Civitas. Att Janos inte var vid hennes sida för att ta del av allt gjorde henne något nedstämd. De hade så många gånger pratat om att upptäcka den yttre världen tillsammans, samtidigt hade det varit hans val att vända tillbaka.
    Platsen de nu stod framför skiljde sig från Civitas stad på alla sätt och vis. Inte ens de stjärnklara nätterna de spenderat på Numoorislätten var vackrare än det här. 
    Hennes päls blev vågig och fuktig av de små vattenpartiklarna som fördes fram med hjälp av vinden från det enorma vattenfallet. Blicken var fäst på den smala bron som krokigt skapade en väg framåt. Det var ett långt fall ned, och Zaria kände sitt hjärta slå hårt och snabbt bakom bröstkorgen. Hon var inte höjdrädd, men tanken på att falla var inte särskilt lockande heller. Med hjälp av sina krafter kunde hon åtminstone bromsa de hårda och plötsliga vindpustarna från att överraska dem. 
    Zaria gav de alla varsin försäkrande blick att hon skulle ta det försiktigt innan hon vände sig mot bron. Försiktigt började hon att röra sig framåt. Trots att bron var stadig kändes det som att den svajade aningen där hon rörde sig framåt. Då och då försökte hon att blicka bakåt för att se så att allting gick som planerat även för de andra.
    Ett plötsligt, starkt sken fick Zaria att stanna med ena tassen i luften. Hennes blick vändes mot himlen. Där, ovan dem bredde ett enormt norrsken ut sig. Det var inte första gången hon sett ett norrsken, men det var inte heller något i närheten av vad hon förut skådat. Nu sträckte det sig över hela himlavalvet och dansade i flera starka färger. Zaria mindes de historier de äldre i flocken berättat om norrskenet för flera år sedan. Var det något i liknelse med det här? Var det ett tecken från ovan? Från gudarna?

Hela patrullen tog sig över bron, utan några större olyckor, och spenderade sedan en tid med att snoka runt i Fungoria. De följde norrskenet tillbaks mot Eriinari innan det helt hunnit sluta igen.
 
[Framdiskuterat slut eftersom att både Loke och Orkidé blev officiellt NPCade. Avslutat~]