Mörkret låg som ett täcke över dalen. Månen var gömd bakom ett tjock, svart moln. Tystnaden var nästan tryckande, en spöklik stämning rådde. En ljus hona tassade fram i nysnön. Hon hade tillbringat några dagar på den dystra slätten för att jaga. Nu var hon på väg tillbaka mot lövskogen, hennes nuvarande hem.

Hon kom upp på en kulle och såg ner över dalen. I kylan blev hennes andedräkt till ett vitt moln när den träffade den kalla luften. Plötsligt öppnade sig molnen på himlen och månen tittade fram. Dalen badade i månljus och snön återspeglade glatt ljuset. Varghonan log svagt för sig själv. Utsikten hade plötsligt blivit vacker. Tänk vad mycket lite ljus kan göra. Hon drog ett djupt andedag och fortsatte ner för kullen.

Egentligen var hon inte så förtjust i slätten. Alltför mycket hemskheter hade ägt rum där. Krig, blod, död. Hon kunde känna det, i luften, i marken, överallt. Det var även på denna slätt som hon hade fått reda på sanningen om sin mors död. Det smärtade henne djupt ner i bröstet att tänka på modern. Hon saknade henne så, trots alla år som hade gått. Hon hade inte ens fått chansen att säga adjö. En dag var hon bara borta. Tyngd av den plötsliga sorgen stannade hon upp, lyfte huvudet mot månen och sjöng ut sin sorg och smärta.

( Dyami )

Mörkret låg som ett tjockt täcke över den snöklädda slätten och den gråvita tiken rörde sig med snabba smidiga steg fram över slätten. På något sätt kände hon på sig all den sorg och all smärta som slätten hade bakom sig. Kanske avr de henens djupa förståelse för hur världen fungerade som gjorde detta elelr så var slättens förflutna så dränkt i smärta och död att det var svårt att undgå att ana dess historia. Tiken skakade snabbt på huvudet och tog ett högt smidigt språng över en stor sten och landade smidigt på andra sidan. Hon stannade upp då ett klagade läte ekade över slätten. Ett yl från en varg som sörjde. Hon tippade huvudet på sned och kunde inte stå emot impulsen att besvara denna sorgsna sång med en egen sorg som gav röst åt den smärta som hon höll inom sig.

Ami lät sin egen röst dö ut och sedan satte hon av igen. En nyfikenhet hade blivit väck inom henne och hon undrade vad för varg det var som kunde sjunga en sådan sång om natten. Månens bleka sken fick snön att glittra och trotts den sorg Ami kände kunde hon inte undgå att se den enkla skönheten som slätten bar denna natt. En enkel skönhet i månens bleka strålar som fick snön att glittra som tusen och åter tusen små diamanter.

I all sin sorg så fick hon plötsligt ett svar. Ett svar lika sorgligt som hennes eget och hon kände sig inte lika ensam och sorgsen längre. Det gav tröst att ha någon att sjunga med. Deras sång fyllde slätten för några minuter innan det långsamt trappades av. Tystnaden som följde kändes besynnerlig. Hon hade vant sig vid ljud och nu kändes det bara olustigt utan några ljud alls. För att slippa det obehagliga känslan satte hon fart och travade iväg mot det håll som ylandet hade kommit ifrån.

Det tog inte lång stund innan hon kunde urskilja en varg i snön. Thia saktade in och stannade framför vargen, en vit grå hona med vänlig uppsyn. Thia riktade nyfiket de grå öronen åt hennes håll och fuktade nosen.

"Var hälsad, du sorgedelare." Sa hon med artig röst och granskade henne ett ögonblick innan hon släppte henne med blicken och istället såg sig omkring. De befann sig fortfarande på slätten, på en liten kulle där de hade uppsikt över stora delar av området. Återigen fäste hon blicken på honan i väntan på att hon skulle svara. Hon kände ingen hotfullthet från den främmande vargen, därför visade hon heller ingen vaksamhet, nej hon kände sig avslappnad, vilket hon ofta gjorde i sällskap av goda vargar. För det kunde hon se med blotta ögat, att detta var ingen ond jäkel hon hade mött.

och det var hon tacksam över.

Ami travade fram över slätten och kom till en kulle då den vita tiken med grå tecken uppenbarade sig framför henne och hon saktade in för att möta henne. Stannade på behörigt avstånd och spetsade nyfiket öronen. Då tikens stämma ljöd i den kyliga natten lyssnade hon och nickade som hälsning innan hon själv yttrade några ord. "Var hälsad sorgedelare" Hon lät blicken glida över tiken snabbt innan hon lät den glida över slätten.

Då den åter föll på tiken lade hon huvudet på sned. "Mitt namn är Dyami och får man fråga om ert namn+" Hon höll rösten neutral men ändå mer åt de vänliga hållet. Tiken verkade lugn och inte hotfull och det fick Ami att slappna av. Hon satte sig lugnt ner och lät svansen lägga sig runt framtassarna. Hon betraktade den andre och kände sig lugn och trotts sorgen inom henne så kändes det bra med sällskap.

Dyami. Hon upprepade namnet i huvudet, som hon alltid gjorde då hon hörde ett nytt namn. För namnet lät inte bekant och att döma av hennes vittring tillhörde hon inte heller en flock som var Thia bekant, om hon ens tillhörde en flock.

"Talathia. Trevligt att träffas." Svarade hon vänligt och log svagt. Ami satte sig ner. Thia följde hennes exempel efter några sekunder. Hon lyfte högertassen och drog den sträva tungan över pälsen på framsidan av tassen för att putsa den. "Din sorg. Jag förstår om du inte vill prata om den. Men om du vill, så lyssnar jag gärna." Hon gav den andra en förstående blick och leendet blev lite bredare. Sedan försvann det.

Att tala om sorg var alltid svårt. Men Thia visste att det var skönt att få tala ut. Även med en främling. I vissa situationer var det till och med skönare att få prata ut med en främling. Någon som inte dömde. Någon som inte tillhörde vänskapskretsen. Det var i alla fall så Thia kände.

De visste inget om varandra än namnet. Livets ironi. Thia log.

( TVÅNGSAVSLUTAT. Jag ska adoptera bort karaktären och det här rollet har varit inaktivt länge ^^)