Elden sprakade trivsamt och spred en behaglig värme i den kyliga vårnatten. Lamia slagit läger ett stenkast från vandringsleden som ledde mot tvillingklipporna och vidare till Civitas. Det hade regnat hela dagen men nu hade molnen slutligen skingrats och blottlagt en mörk stjärnklädd himmel. Månen var halv och hängde låg ovan bergstopparna i väst, tikens blodröda blick var frånvarande då hon betraktade himlakroppen. Men så gjorde hennes krafter henne medveten om en närvaro i mörkret. Snett bakom henne glödde varma energier som bara kunde komma från en annan varg. Med en snett leende såg hon bort emot leden och fann där en gnistrande vit hona som tycktes reflektera minst lika mycket ljus som månen själv.
"Godkväll."
Hälsade hon med en mörk stämma. Kyliga vindar drog över landskapet och hon nickade emot elden.
"Kom och slå dig ner, värm dig lite."

[Privat med Rubi, utspelar sig under våren, kort efter skogsbranden i döda skogen/fungoria]

Rubi hade aldrig gillat regn. Hon var en riktig soldyrkare, kanske var solen hennes stora förebild. Som valp hade hon ofta önskat att hon kunnat brinna lika starkt, men i vuxen ålder hade hon behövt inse att hon aldrig skulle kunna besitta samma kraft som solen. 
     Trots dagens regnskurar hade hon hållt sig varm tack vare sin eldkraft och blodsarv, men det hade tagit på krafterna och hon var matt när hon funnit en brinnande eld. Doften av askande trä och ljudet av knastrande virke fick hennes hjärta att slå varmt. 
     Hennes rubinröda blick föll på honan som satt vid elden, en vacker sådan. "Sjysst" log hon bara kort och slog sig ner vid elden, svepte den yviga svansen om sig. Lågorna dansade och hon kunde inte stå emot att leka lite med dem, låta dem virvla högt och lågt. Hon släppte dem och betraktade honan. 
     "Jag är Rubi" presenterade hon sig och klippte med öronen. "Har vi träffats förut? Du känns bekant på något sätt" Rubis blick smalnade av lite medan tankarna spann runt i huvudet.

Det ena ögonbrynet höjdes något då hon såg hur elden flammade upp i en onaturlig dans och hon synade den andre. Honan var vacker men såg lite tunn ut, kanske var det bara ett naturligt drag hos albinos.
"Lamia."
Löd hennes egna korta presentation medan hon fortsatte att studera den andre. Rubi var ett passande namn, hennes ögon såg tveklöst ut som två rubiner i skarp kontrast mot den snövita pälsen. Det fanns något tankspritt och fundersamt i hennes uppsyn som Lamia inte kunde beskriva på annat vis än gulligt. Hon skrattade till och log ett brett, charmigt leende.
"Nej det tror jag inte, jag hade kommit ihåg en skönhet som er."
Orden var obekymrade och ingen nervositet gick att finna hos henne.

Lamia. Ett vackert namn tyckte Rubi men valde att inte yttra sin tanke som en komplimang. 
     Rubi blev lite förvånad över det charmiga leendet. Det brukade vara hon själv som fyrade av liknande leenden, oftast när hon ville ha något. Vad ville tiken ha av henne, hm? Rubi blev genast mer nyfiken. Vem var hon?
     ... en skönhet som er. Hon frustade till roat. Visst värmde komplimangen, men Rubi var för vass för att avslöja det. "Wow, någon har grottat ner sig i urgamla raggningsrepliker" retades hon, men i den rubinröda blicken tändes något förföriskt, gäckande. 
     Hon ställde sig långsamt upp och tog ett steg emot honan, svepte till med den pigmentfria svansen. "Försök igen" hennes röst var djupare, raspigare. Blicken intensiv, fäst i honans ögon.

Hon fnös åt den andres ord men kunde inte dölja sitt roade leende.
"Om det inte duger för fröken kan hon ju värma sig vid någon annans eld."
Svarade hon men trotts att orden tycktes hårda så glittrade hennes ögon av intresse.
"Jag jobbar inte på beställning och dessutom är det nog dags för dig att pull your weight around here. Walk the walk before you talk the talk eh?"
Orden följdes av ett retsamt flin.
"Show me what you've got. Om du ville haffa mig, vad skulle du säga?"

Rubi rullade med ögonen. "Värst vad du var känslig" fnös hon till, men ett svagt leende vilade hela tiden över hennes rosa läppar. Ögonen glittrade. "Klev jag på en öm tå, hm? Ledsen om jag inte faller för uttjatat smicker"
     Hon lyssnade till utmaningen, fuktade snabbt läpparna med tungspetsen och klippte till med öronen. Tog ännu några steg närmare honan, så nära att hennes doft stack henne i nosen. Hon cirkulerade runt Lamia som var mycket större än hon själv. 
     "Lamia, Lamia, Lamia" hon klickade med tungan, gav en djup suck och skakade på huvudet. Hon gick förbi henne, bakdelen stannade upp framför tiken och hon kikade på henne över axeln.
     "Vem säger att jag hade talat?" sa hon och lät det ljusa svansen smeka Lamias haka. Gav henne en inbjudande blick.

Ett rosslande skratt som övergick i ett mörk hummande lämnade den stora tiken och hon såg girigt in i Rubis glödande ögon.
"Hmm.. jag får erkänna Rubi, du är bra på det här."
Hon blinkade med ena ögat och log ett snett leende. Utan att släppa den andres lika röda blick lutade hon sig framåt och nafsade i hennes nacke.
"Visa."
Uppmanade hon lekfullt.
"Vad skulle du göra sen?"

Rubi kände hur en rysning kittlade utmed ryggraden när Lamia nafsade henne i nacken. Hon fortsatte att långsamt cirkulera kring den större tiken. Betraktade varje centimeter av hennes kropp, smekte den med den rubinröda, hungriga blicken. 
     Hon strök den smäckra kroppen långsamt utmed Lamias sida och när hon passerade Lamias bröstkorg lät hon hjässan mjukt glida utmed hennes haka som i en öm smekning. Lät den ljusrosa nosen glida genom tikens päls, drog in hennes doft. Rubi hade inga gränser. Inte när det kom till beröring av det här slaget. 
     Hon lät nosen stanna upp precis intill Lamias öra. Hon stod så nära intill att hon hade kunnat höra tikens hjärtslag om hennes öron varit så skarpa. 
     "Vad jag skulle göra sen?" upprepade hon Lamias fråga med sin raspiga röst. 
     "Jag hade gjort verklighet av de fantasier som du knappt har vågat erkänna för dig själv Lamia" viskade hon innan hon lätt nafsade henne i örat. Lät lågorna dansa i takt med deras andetag.