Aurora hade egentligen aldrig tänkt på att Maksim ändå var väldigt lik sin pappa, men det kunde inte vara en hemlighet att hon tänkte på det nu när hon stirrade på honom i tystnad. Han hade kommit med en hare som gåva till henne och Ivo, och hon hade knappast kunna neka. Mat var viktigt för valparna.
     Maksim stannade kvar medan hon motvilligt tryckte i sig bägge låren, men sedan lämnade kvar resten. Nu satt de bara där i tystnad, och hon undrade om han ville säga något, men inget kom. Det blev Aurora som tog till orda först.
     "Ser du nu", viskade hon, och fick harkla sig mjukt för att värma upp en ovan röst. "Förstår du nu? Vem han är?"

Trots att han inte bar något ansvar för vad Kolzak hade gjort, kunde han inte låta bli att känna sig skyldig. Han hade försökt att visa sitt stöd till de båda föräldrarna, men vid vissa tillfällen var det som om Aurora hade svårt att se på honom. Maksim var mer lik sin pappa än vad han ville.
    Långsamt nickade han och såg på henne.
    “Ja”, svarade han kort och tystare än vanligt. Maksim bet sig i läppen och såg ned i marken. “jag är ledsen. Om jag kan göra något för dig…” Han tystnade. Ingenting skulle läka hålet i hennes hjärta efter Tibast frånvaro, och det visste han.

"Nej." Hon skakade avfärdande på huvudet. Såvida inte Maksim klättrade ner i grottorna och tog tillbaka hennes Tibast var han maktlös. Med en liten suck ställde hon sig upp och gick fram till honom. Hon drog in honom i en omfamning, något som varit betydligt lättare när han varit liten. Deras horn studsade mjukt mot varandra.
     "Jag vet att du inte är honom", viskade hon. "Hade du varit det, hade du varit död nu. Det är inte ditt fel, Maksim." Aurora drog sig tillbaka och såg på honom med ett blekt leende. "Det är bara lite svårt för mig. Snälla, ge mig lite tid."

Maksim nickade tyst och drog in hennes doft. Han visste inte hur det var att förlora en son eller ett barn, men han hade förlorat tillräckligt med att förstå lite utav den sorg hon kände.
    “Jag ger dig all tid du behöver.” svarade han tyst mot hennes varma famn. Det bleka leendet passade inte in på hennes annars så självsäkra och förtjusande anlete, men Maksim nämnde det inte. “Jag finns här, alltid.” Det ryckte i hans egna läppar, ett genuint och varmt leende Aurora hade hjälpt honom att öva fram.
    “Och om jag på något sätt kan hjälpa dig eller Ivo, vet du vart jag finns."

Aurora log bredare nu, och något varmare. När han pratade så såg hon bara Varya i honom, och det var lättare att acceptera. Det röda som blödde fram i hans päls blev mer som fläckar än ett arv.
     "Jag vet", suckade hon. "Åh, käraste, jag vet."

[Avslutat]