De hade nått katastrofens epicentrum, jorden var upptrampad och ojämn, rötter spretade rakt upp. Dem väldiga träden var eldsvedda och döda, dem närmsta fullständigt förkolnade stumpar. Till våren skulle nytt liv spira, men än hade det inte tagit fart. Förutom månblommorna, dem förbannade blommorna. Det var dag och deras vita kronblad var hopfällda, redo att öppna sig då månen åter visade sig. Hon önskade att hon haft modet att trampa på dem, att hennes rörelser inte var hindrande av försiktighet då hon aktivt undvek att stiga på växterna.
"Det var här det skedde."
Sade hon till sin reskamrat med smärta i rösten.
"Det var här vi förlorade Yrjö och Iriea.. Det var här galningarna anföll."
Hennes bistra och sorgfyllda uttryck var mycket övertygande, om än känslorna egentligen härstammade från något helt annat.
Begreppet galningar stämde väl i och för sig, de hade varit galna. Berusade. Men hon vägrade acceptera det, förträngde tankarna till den grad att hon ibland nästan själv kunde tro på att denna förödelse var Ljusets Krigares verk inte hennes eget.

[Privat med Duva och Aimar]

Ännu hade inte våren kommit till den dystra dalen. Den en gång så magnifika templet var nu bara en ruin av brända träd och rötter som stack upp i onaturliga vinklar. Den stora mörkgrå månvargen gick långsamt fram i ruinen av det som en gång varit och de rödgula ögonen såg som alltid på detta ställe med en sorg. Här hade så många förlorat sina liv. Både av de som anföll och av de som försvarat.

Han såg den bruna fakargen och den vita vargen komma gående. De verkade samtala men han bestämde sig för att gå dem tillmötes. Han stannade på behörigt avstånd. "Vad hälsade resande" Hans röst hade en respektfull men myndig röst, han antog att de var resande för han hade inte sett dem här tidigare. "Mitt namn är Aimar av Mivrias ätt och en av de som förösker återställa måntemplet. Vad kan jag hjälpa er med?" Han var stolt över sin ätt och om någon hyste agg mot Mivria skulle han försvara hennes namn.

Platsen var svedd och halvdöd — det vilade en tung atmosfär över de svarta träden, och även om Duva inte hade varit på plats när attacken skedde var det inte svårt att tänka sig kaoset, skriken eller de springande stegen. När hon gled med blicken över omgivningen påmindes hon återigen om hur tacksam hon var att Bambra fortfarande kunde gå bredvid henne och inte var en av dem som hade förlorat livet här. Om det hade hänt visste hon inte vad hon hade tagit sig till. 
    Duva öppnade munnen, fast hon inte var säker på vad hon skulle säga. Vad svarade man ens på något sådant? Men en främmande röst hann före henne, och när hon vände på huvudet stod en mörk hane framför dem. Duva kastade en snabb blick på Bambra. 
    "Väl mött. Jag är Duva", svarade hon sedan hanen, som presenterat sig som Aimar. "Vi … vi letar efter någon, en vit fakarg." Egentligen var det väl Bambra som borde sköta snacket, det var ju trots allt hennes bror de sökte. Duva tvekade och såg på Bambra igen, som en tyst signal åt henne att fortsätta.

Duva hann inte svara henne, hann knappt reagera, innan de avbröts av en mörkare stämma. Något bistert såg hon upp och mötte en rödgul blick under ett snirkligt måntecken. Stelt försökte hon prestera ett leende, var djupt tacksam över att Duva hade sinnesnärvaro nog att svara. Det gav henne lite tid att samla ihop sig, att täcka över sitt sårade ego.
"Det är hedervärt av dig, att stå fast vid något som galningar nyss så våldsamt försökt tillintetgöra"
Hon försökte iallafall låta genuin då hon sa det. Och menade det nog också till viss del, själv var hon inte lika säker på om hon varit bekväm med att vara posterboy för något som somliga ville förinta. Hon hade antagligen inte berättat det för varje främling iallafall, men det kanske snarare talade om ett bristande intellekt än mod hos hanen. Hon log svagt åt tanken, om han bara egentligen vetat vem det var han talade med.
"Vi förlorade också vänner här, åt elden och Ljusets Krigares käftar."
Fortsatte hon, tänkte att det var bra att berätta, kanske väcka lite sympati. Om hanen kunde relatera och identifiera sig med henne så skulle han troligen vara villigare att hjälpa.
"Och som Duva just sa, vi letar efter min bror och undrar om ni kanske sett honom? Han var också här och slogs för templets beskydd den dagen.. Molok heter han, en ljus nästan helt vit fakarg, lite större än jag. Han har bara ett fungerande öga o lite trasiga öron.. kan vara lite kylig till sättet men likväl en djupt älskad broder.."
Hennes leende var nu märkbart sorgset, och just det var faktiskt inte en teater. Hon släppte inte Aimar med blicken en sekund, studerade varenda microuttryck för att söka efter ledtrådar.
"Han försvann oväntat för några nätter sedan och det är inte likt honom, jag tänkte att han kanske återvänt hit.."
Eller blivit bortrövad av hämndlystna månvargar.

Han stod där med den stolta hållningen och betraktade de två. Den vita verkade lite mer osäker men det var något med den bruka tiken han inte gillade. Något i hennes sätt då han hade presenterat sig. "Heder?" Han såg lite frågande på den bruna tiken. "Ska jag gömma mig som en skrämd hare bara för att några fanatiska galningar vill förinta något de inte förstå sig på kan jag lika väl gå tillbaka till Chaibos grottor igen" Han sade det sista med en rätt ironisk ton. Han visste vilka galningar det fanns i denna värld och dessa var inte de sista som skulle försöka förinta något som inte föll dem i smaken. Då han var ung hade Qu och Devils legat i krig så han ahde sett sin beskärda del av galningar. Han betraktade de båda mindre tikarna och lade huvudet på sned. Duva hette den vita tiken men den bruna hade inte presenterat sig. Något han tyckte var märkligt. De båda verkade betrakta varandra lade han märke till. Studera varandra noga. Hon nämnde att även hon förlorat vänner i elden och i käftarna på Ljusets krigare. Öronen klippte lite på hans huvud, de var nog många som varit närvarande som förlorat både nära och kära den natten. 

"En ljus fakarg säger du, sakar ett öga och halva örat som kämpade för templet." Han släppte henne inte med blicken men funderade tillbaka på den natten och det som hände efter, den information han fått efter. "Jag kan tyvärr inte hjälpa er med att finna honom här för jag har inte sett någon som liknar den ni beskriver varken till namnet eller utseendet här kring ruinerna eller i dess närhet." De rödgula ögonen betraktade tiken lugnt och men med en viss misstänksamhet. "Men säg mig jag måste ha missat ert namn, ifall han skulle dyka upp kan jag hälsa att ni söker honom men då måste jag ju kunna hälsa vem som sökt honom." Han ville se vad denna tik gjorde härnäst. Skulle hon presentera sig och ge honom sitt namn eller ville hon inte avslöja sitt namn av någon anledning. Huvudet tippades lite på sned. "Ni befann er inte i närheten av templet då de anfölls?" Han kände en viss misstänksamhet mot dem båda. Den vita verkade osäker och den bruna. Ja han kunde inte sätta tassen på vad det var med henne.

Fanatiska galningar. Duva svepte med blicken över den sargade omgivningen, ruinerna av vad som nyss varit ett imponerande tempel. Jo, det måste ha krävts ett inte så litet mått dedikation för att skapa det här. 
    Hon rätade på ryggen och betraktade Aimar ingående. Han var stor, kraftig, förmodligen ganska stark. Hade han varit med i striden? Det var mycket möjligt. Ljusets Krigare. Det var ett något ironiskt namn på en grupp som oprovocerat anföll heliga tempel, tyckte hon. 
   Bambra gav honom Moloks signalement, men Aimar hade inte sett honom. Det var väl egentligen att vänta — det hade nästan varit för bra för att vara sant annars, så här tidigt i letandet. Han skulle hjälpa dem om Molok dök upp. Duva tvivlade ganska starkt på att Molok bara skulle råka spatsera förbi här rätt som det var, men det var bättre än inget. 
    "Nej", sa hon på frågan om de befunnit sig här vid tidpunkten för attacken. "Och det är jag ganska glad för, om jag ska vara ärlig. Det måste ha varit fullkomligt kaos." Nu kunde Duva givetvis bara tala för sig själv, men hon antog att Bambra skulle påpeka att hon faktiskt varit här om hon ville. Det var förståeligt om Bambra inte ville prata alltför mycket om attacken, men samtidigt hade Duva knappast någon rätt att lägga orden i munnen på henne.

Bambra släppte inte månvargen med blicken en sekund, det var som att hon försökte se igenom honom. Läsa hans tankar. Skulle beskrivningen av brodern sprida ett igenkänningens sken i hanens rödgula blick? Det verkade inte så, men hanen såg helt klart misstänksam ut och hans frågor underströk detta. Men ingen Molok, vad det verkade.
Hon lät Duva svara och nickade kort.
"Som du säkert förstår är jag angelägen om att finna min bror, så om han inte är här skall vi röra oss vidare. Om du ser honom kan du hälsa från Markduva och Luftsvamp."
Då hon yttrade smeknamnen - ett genidrag -  nickade hon först emot sin kära och sträckte sedan något på sig för att förtydliga vem som var vem.
Hon visste inte om hon inbillade sig men hon tyckte att Aimar varit extra skeptisk gentemot henne och det fick henne att ifrågasätta hur mycket han visste. I och för sig kanske attacken orsakat månvargarna att vara misstänksamma gentemot alla främlingar men det var något som skavde i interaktionen. En jobbig känsla, rent utav en rädsla över att hon när som helst skulle kunna avslöjas. Det var en stor risk att färdas såhär, i små grupper genom landet. På något vis var det betryggade att hennes bror hade Garn med sig, även om den buffeln inte var speciellt smart var han en bra livvakt. Kanske borde hon själv försökt få med sig någon i liknande kaliber...
Ett svagt, ursäktande leende låg på hennes läppar då hon började röra på sig igen. Även om hon tänkte gå långsamt, och fortsätta söka igenom platsen innan de gav sig av längre norrut, så tänkte hon inte samtala mer. Förhoppningsvis skulle de inte bli stoppade och förhörda av fler av Duraniers följare.


[Bambra försöker sig på en soft exit]