Framåt, det var tanken som for igenom den unga hanens huvud. Han var sig lik, brutal, men samtidigt kontrollerad i precis alla lägen. Endast när demonen inom honom tar över så vrider hans sinnen sig till vansinne. Bestraffningar, totyr, sådant som han gillar att använda sig av till vardags. En lycklig själ, lever för att glädja sig åt andras smärta. Dagar har han vandrat sedan han försvann, hur vet ingen, inte ens han själv. Han minns inte, det var antagligen i samma vända som demonen tog sig tillvara i hans kropp, bosatte sig. Nu efter en lång, lång tid var han tillbaka, men han tänkte inte stanna hos dem. Han hade varit utan familjen, Blossom, syskonen så länge så vad skulle han med de till nu? Ingenting. Han skulle bara ställa sig mitt i bland dem och sedan gå sin väg efter att han sagt det som skulle sägas. Kanske någon lycklig återförening och liknande först, men stanna det kunde han inte. Han hade sett världen, okända delar av Numoori, der var dags att utforska resten. Han ville finna sin rätta plats, en flock för honom. Han hörde inte längre hemma med syskon, familj och den flock han aldrig fick växa upp med. Han såg nu öppningen, Kaiwoods majestätiska träd reste sig upp emot himlavalvet. Där framme, det var en varg. En vit sådan, Hielo? Något sa honom dock ganska snabbt att det inte alls var den stelfrusna statyn som stod där framme.

[Liam var väl med i flocken när Chi, Ijin, karasu och Oiru föddes? eller? x) ]

[Japp det var han ;D]

Liam tänkte precis lämna skogen då han fick syn på en rödaktig varg. Han undrade först om det var en främling, men han kände igen denna hane, men han minns inte dennes namn. Han var syskon med någon i flocken, Ijin och dom barnen, som kanske inte var så små längre. Nej denna hane hade vuxit, men Liam var inte så bra på alla valpars namn och sådant, visst var inte denna hane valp, men när han var valp en gång i tiden hade Liam inte lagt märka till honom. Men han hade försvunnit, och nu var han tillbaka. Varför?
Liam tog ett djupt andetag och tog några steg fram. "Du må vara bekant, men du får ursäkta att jag frågar, men vad är ert namn?" Han såg på den andre med sin likgiltiga och kalla blick. Han väntade på svar, och lät blicken svepa runt området medan han väntade.
Han rörde på svansen och vände snart tillbaka blicken. "Du har varit borta en längre tid huh?" sa han stilla som om det vore något hanen framför honom inte visste något om.

[Jag går med om det går bra 8DD]

Dom blåa tassarna bar den unga hannen framåt, framåt emot den riktning han visste att hans mor fanns. Men om han skulle träffa på henne denna dag visste han inte men hoppades smått på det. Egentligen ville han hålla sitt löfte till Blossom, men något talade till honom att det skulle han inte kunna göra. Hon må vara en stark ledare och individ, men åldern hade tärt på hennes stolthet och lika så som hemska såren som hade klätt hennes mörka kropp då dom hade träffas. Den blåa nosen vädrade i den torra luften men kunde ej finna något. Vinden stod inte på någons sida denna dag utan låg stilla och allt luktade bara skog. Med en fnynsing stannade den svartvitröda hannen upp och slöt ögonen och koncentrerade sig. Ljusa strimmor började att flöda runt om hannen och en svagt zomande ljud bildades. Och där kunde han se det, två varelser. Större än honom själv och äldre, men dom befann sig inte allt för långt borta. Dom ljusa strimmorna började att avta och den unga vargen öppnade ögonen och det lös till ifrån dom. Bortsett ifrån sin mor så kunde han inte ändra färgen på sina ögon och inte heller kunde han få dom att sluta glöda. Med en smal blick såg han sig om med den vakande och intensiva blicken innan dom ljusa tassarna började åter att röra på sig emot den riktning som dom två individerna hade befunnit sig. Kanske var dom ifrån samma flock som Blossom och Thzuki eller så kanske dom bara var två förbipasserande. Själv visste han mycket väl att det enda sättet att ta reda på det var att finna dom. Den långa svartblåa svansen svepte till och hölls i en båge bara några cm ifrån marken och den höga varelsen rörde sig smidigt bland träden. Med sin seniga kropp, stora tassar och öron så var han nästan identiskt med den högresta varelsen som kallade sig för vren, men en mycket liten sådan. Han var inte mycket mindre än sin mor(69cm) nu och växa skulle han fortsätta göra en längre tid. Även om den taniga kroppen talade sitt så talade det även mycket om att han hade en hel den att växa i sig och skulle en dag visa vad han går för. Den röda manen och tassen på hans ena skuldra talade tydligt om vems barn han var, och stolt var han också över det. Även om hans mor må vara en galning så hade även hon hjärta av guld, ett moderhjärta. Även om en del har mer eller mindre svårt att visa det.

När den han hade vandrat ett tag så kunde han äntligen känna dofterna av vargarna och visste nu att han befann sig nära, även energierna ifrån vargarna talade om det. Och mycket sant, bortom några träd, några tiotal meter befann dom sig och det mörka huvudet lades lätt på sne och han granskade dom bakom en större buske. Skulle dum upptäcka honom eller ej var en tidsfråga men just nu stod han bra där bak och lyssnade till vad dom talade om.

Ganska snart såg han det gröna i vargens päls när han kom närmre och det kalla yttre bröts upp och i hans ansikte bröts det upp ett elakt flin. Det hade passerat mycket tid sedan han såg denna unghane senast, men nog kände han igen honom mycket väl. Som valp hade Chi sett upp till alla flockmedlemmar, så okunnig som han hade varit då struntade han i om de varit högrankade eller lågrankade. Han hade ju försvunnit redan innan valparna hade börjat tränas, så han hade inte haft speciellt mycket tid på sig att lära sig av medlemmar eller tränare.
- Oh dear Liam, how good to see you..
Sa han med samma elaka flin på läpparna, då han inte förväntade sig att hanen skulle komma ihåg honom så var han bara mer road. Han mindes dem, men de hade sett honom som en i mängden. Han undrade hur många av syskonen som faktiskt var kvar i flocken. Ijin var han väldigt ivrig över att få se igen, de hade växt upp med en bra relation, en sådan relation som systrar och bröder ska ha. Oiru hade han alltid avskytt, på något sätt inerst inne. Karasu var svag, endast de starkaste överlever och därav fanns inga tankar kring henne i hans huvud förstunden.
- Chi is my name sir.. You might remember now? Still, I was more black at that point in my life..
Sa han och ett kort elakt hummande lämnade honom när han tänkte tillbaka. Hans huvudfärg var fortfarande svart i roten, men han hade trefärgade strån över fällen. Så längst ut hade de en ljusare torn än svart, i en vinröd brytning, men fortfarande näst intill svart. Han hade fått en tjock man kring hals, bringa och nacke som bar en eld röd färg. Annars var hans röda tecken desamma som när han varit valp. Bortsett från det enorma, groteska ärret som klädde hans högra bakben. Det var heller inte identifierbart, man kunde inte se vad som orsakat det. Endast Chi vet och ingen kommer någonsin få veta.
- You in the other way haven't changed a bit..
Mumlade han sedan och klippte till med de mörka öronen, som bar långa spettsar, det liknade lodjurens toffsar, men hans var annorlunda samtidigt. Det var effektivt och han fick flera gånger bättre hörsel än vad han borde ha, tackvare de långa pälstoffsarna på öronen, något han alltid uppskattat. För ganska snart såg han sig om efter en inkommande främling. Dock störde han sig inte så mycket på denne utan lät vargen hålla sig gömd om han så ville. Honom spelade det inge roll alls. Han var förstunden endast intresserad av Liam.

När ungvargen började tala, började Liam minnas denna hane en aning. Han lyssnade på allt hanen hade att säga, innan han valde att kommentera. Chi var namnet på denna varg, alltså bror till ijin och de andra ungvargarna. Han nickade stilla och såg fortfarande likgiltigt på denna hane.
"Kanske jag inte förändrats, men det har då Blossom..." det sista mumlade han fram, som om han var rädd att säga det, som om han inte riktigt kunde erkänna att hon förändrats.
Han klippte till med öronen och vände bak blicken mot busken, som han kunde skymta en varg vid. Han fnös till, men vände sedan tillbaka uppmärksamheten mot Chi. "Så...varför har du kommit tillbaka, om jag får fråga?" hans röst var kylig, och ibland kunde man undra om Liam verkligen ville veta svaren på frågorna han ställde. Men ofta lät han mer ointresserad än vad han var, han var ofta ganska intresserad av vargar han talade till, men han var inte så noga med att visa det.

Ser att flera redan gått med här, men är det ok om jag joinar med Demethra?

off; wewew!! Får man joina här ? :3

[För mig får ni joina! ;D]

(aaaj, nu har jag fått ful Tidslinje med Deme, så de går inte... ='( Men Colosseum kan ta sig upp ditt iställe, visserligen inte medlem i TBB... men... ='// xD Om de e ok iställe?)

Den vita vargen iaktog dem, tyst satt hon endast och såg på de främmande vargarna som tycktes samtala lite smått. Hon lyssnade till orden, Blossom, vem var denna Blossom? Hon lät den guldiga blicken vridas emellan dem olika och ett litet leende spred sig över hennes ansikte medan hon såg på dem. Sedan lät hon blicken se på dem alla en gång innan hon slog ut sina vingar med ett kraftigt ljud och steg ut i synlighet för främlingarna. Helt oväntad och ovälkommnad kom hon strövande emot dem med långa och graciösa steg.
- Hello there... började hon med en mjuk röst som var lätt att höra den mystiska klangen i. Den vita varginnan lät blicken se på de främmande några sekunder innan den vreds bort, men med hennes sinnen trevande efter en länk i deras tankar, minnen och hjärnfunktion. Hon letade tyst efter allas hjärnlänkar samtidigt. Under tystnad såg hon bort över skogen innan blicken vreds tillbaka emot dem. Det lilla leendet hade ersatts av ett mer flinliknande uttryck då hon såg på dem alla samtidigt.
Hon skulle inte ställa till en scen, bara tala lite smått med dem, se om de hade något intressant att ge henne. Inte skulle hon göra något stort utav dem. Trots allt var hon väl medveten om att hon vefann sig på TBBs revir, vilket antagligen betydde att någon utav dessa kunde vara en TBBare.
Hastigt drog blicken åter igen över dem med flinet lekande över hela hennes ansikte, inväntande på deras reaktioner och svar trevade hon fortfarande under tystnad och obemärksamhet efter deras sinnesöppningar.

off; illaaa... heh men lev med det är ni snälla (a)
Dem; Min e inte heller medlem i TBB så... :)

| mm, fattar, men har ändrat mmig... Tror detta roll får vara ifred för mig... ='( |

[Jag svarar nu fast det inte är min tur ^^, okej Colosseum, en annan gpng kanske? :)]

Liam såg på hanen framför, men när han sedan hörde en obekant röst avbryta dom vände han sin kyliga blick mot tiken, som tydligen var en fakarg, en vit sådan.
Han gav ifrån sig ett vagt morrande"Vet du att du träder in TBB's revir?" han fnös till, denna tik skulle inte få träda in i reviret hur som helst. Liam var kanske inte medlem i TBB lägre, men han tyckte fortfarande inte om att andra bara gick in på andras revir, bara så där. Han fnös till och vände tillbaka blicken mot den andre, hanen, som han nyligen talat till...

[KASST -.-''']

Chi hejdade sina svar till Liam då en tik plötsligt vandrade fram. Han flinade bara elakt och vände blicken emot Laim, nå han själv var inte heller en TBB.are Chi hade nog tappat sin plats i flocken dagen då han förvann. Troligtvis trodde de alla han var död, men så var inte fallet. Inte alls.
- She have? On which way?
Sa han sedan då han åter igen fångade hanens blick, då han antog att Liam ville ha svar på sina frågor. Han vände bak öronen emot nacken då han vände blicken emot den vita fakargen. Han var alltid en aning hotfull emot främlingar. Liam var inte en främling, men kanske inte en vän heller.
- Well, I decided to return to were I come from, but I will soon be on my way again.. But I will stai in Numoori, ofcourse.
Sa han sedan och stirrade på den vita tiken med sina blodröda ögon. Orden var förstås menade åt Liam och inte till tiken, men han kunde inte släppa henne med blicken. Han litade inte på främlingar, speciellt inte sådana so försökte rota runt i hans huvud. För nog kände han det.

Liam fnös till, ignorerade dom båda, men han lyssnade på Chis svar och nickade. "Jag förstår..." svarade han stilla. Han såg sedan på den vita, bevingade vargen. "Varför kom du då hit?, om du ändå inte vill dela något vettigt med oss ?" frågade han kyligt och borrade in sina giftgröna ögon i tikens. Han skulle allt kunna läsa henne lögner, om hon nu bar på sådana, men det gjorde väl alla?

[Dåligt, tror jag börjar tappa mitt roll-sinne :'(]

- Did i ever say I wanted you anything? I have the rights to walk in this lands, if i want to, sade hon lent emot honom men blicken utstrålade en irritation som tydligt pekade på att hon tyckte att denna skitunge var en aning för jobbig för att spendera tid med egentligen. Men hon hade väl inget bättre för sig, för tillfället, än att byta lite små ord med dessa, även om de nu inte tycktes vara intresserade utav det, vilket roade henne en aning också.
- But I heard you talk about a certain Blossom? Hmm, am I right? In that case, well could you be so cute and tell me who she is? I've heard that name before, but only occasionally when I listened to the strange wolves talk, the time I got no response. But she is good in some way a member or standing near to the herd that moves around here? sade hon och lät flinet falla ned till endast ett sträck, en totalt neutral och ovisande min. Hon hade känt av att denna giftgrönstecknade vargen hade någon kontakt till lögner, vilket kunde resultera i att om hon ljög om något skulle få betala för det på ett eller annat vis, kanske inte nu - men senare någon gång. Hon borde antagligen hålla sig borta ifrån att ljuga inför vargar med sådana här krafter.

off; kooortis :3 Inte min tur heller men hehehe ville se vad era fina kan säga om henne (a)

Chi stod silla, släppte inte tiken med blicken. Inget inom honom sa atthan kunde lita på den vite. Nej inte alls. Hans öron var strukna baåt och den röd flammiga manen var uppburrad kan man säga. Han såg större och kraftigare ut än vad han egentligen var med andra ord. Han stirade sint på henne. Lyssnade nu faktiskt tll vad hon sa och en låg morrning slapp ur honom.
- What do you want from her?!
Morrade han fram och tog några raska steg fram emot tiken. Ögonen flammade upp av irritasion och morrningen bestod, med svagt blottande vita tänder. HHan ogillade tikens sätt att tala på, att se på dom. Det var något med hennes utstrålning som sa honom att hon var totalt opålitlig.
- She is the only leader of The blood blooms and she is my mother..
Sa han sedan med en morrande undertorn. Stirrade på henne, tänkte inte släppa henne ur sin åsyn förens hon försvunnit från denna platsen. Hon hade inte här att göra och för först gången på länge kände han behov av att skydda gränserna och få inkräktarna här ifrån.

off; gaaaash vill svara :'c
Men tänkte att jag skulle fråga dååå... Väntar vi på varandra & har typ lite småordning? Eller får man bara köra på & slänga in inlägg när man vill typ ? :3

[Tror inte Liam har något problem med att vi skriver varsitt inlägg till ;P //Chi]

Hon lät sträcket ligga kvar då den vinröda (?) hanen tycktes riktigt flamma upp framför henne i irritataion. Lite smått bekymrad skakade hon på huvudet samtidigt som hon spände in sin blick i hans, han skrämde henne inte. Hon avbröt det lilla skakandet och såg rätt på honom med en granskade, och otäckt genomskärande, blick. Höll den stadigt vid honom en stund innan flinet bröt ut över hennes ansikte igen och blicken liksom mjuknade lite smått, som om hon såg på en valp - för även om valpar inte gjorde henne svagare mjuknade hennes blick alltid för dem. Otäckt, enligt henne själv.
- Did I say something that I wanted her anything? sade hon lugnt och lät den skära tungan, snabbt, löpa över hennes läppar innan hon vred sin blick emot den vitgröna, i nästan precis det ögonblick då den rödflammande berättade en liten snutt om henne, och blicken drogs direkt åter till honom. En aning förvånad studerade hon honom, hon hade aldrig fått en beskrivning på Blossoms utseende, eller sett henne själv vad hon visste. Men såg 'ledaren av TBB' alltså ut något som kunde likna denne? Eller kanske drog han mestadels drag från sin fader? Ett smått mysterium för henne för tillfället, men hon skulle inte intressera sig av att lösa det eller bry sig om det ens. Den dagen hon skulle vilja denna varg något skulle det inte vara allt för svårt att skapa upp en bild av henne i hjärnan - det kunde hon med alla.
- Well. So you are going to see your mother? Well that's cute, sade den vita med en nickning och fortfarande sitt flin spelande på läpparna. Blicken drogs sedan till den andre, såg snabbt över honom en stund innan hon åter började tala till dem.
- Would you mind if i asked for your names?
Antagligen skulle de inte vilja ge ut sina namn, inte till någon främmande. Men att fråga kunde väl inte skada?

OFF; oki, bra! :) men kände bara att jag ville fråga typ (:

Vem var denna tik? Vad hade hon med Blossom att göra?...
Liam drog ogillande bak öronen och fnös till. Han lät Chi prata klart, och lyssnade till tikens svar innan han valde att lägga sig i. "Why won't you just leave?" han sa det inte på ett elakt sätt, men hans röst var kylig och hans gröna blick granskade den vite. "Liam is my name...if you must know" svarade han en aningen irriterat.

[Kort och dåligt, men jag är seg, som alla kanske märkt vid det här laget, så ni får skriva fler inlägg, jag svarar tyvärr inte så ofta eftersom jag inte har någon rolllust längre :(]

Han stirrade på tiken och en morrning höll sig i bakgrunden hela tiden, som om den låg på lur. Den kunde vakna när som helst, flamma upp likt elden kunde inom honom. Ja, nog fanns raseriet alltid där inom honom och morrningen kunde lika gärna utvecklas till en rytning så som en gnista kunde förvandlas till en eldsvåda. Han var inte förutsägbar på några plan och det skulle han aldrig bli. Hans röda ögon flammade av ilska då tiken talade. Han höll sig tyst, men när hon sedan frågade honom en fråga lät han Liam svara och sedan var det hans tur.
- How dare you walk in here, insult me and even then expect politeness from me?
Sa han med sin stenhårda iskalla stämma. Nog lät han vältalig alltid, så många han mött på sin färd. Alla hade påverkat honom på ett eller annat sätt och även om han inte längre är den över aggresiva Chi längre, så tål han verkligen inte vad som helst. Han bär trotts eldens element och nog kommer den alltid göra honom lite mer tempramentsfull än de flesta andra. Morrningen bestod, hölls i bakgrunden, men nog fanns den där. Lurandes, slugt och elakt, som om den när som helst skulle hoppa fram och skrämmas.
- You should leave or I will do something I'm going to regret..
Sa han med morrande udnertorn. Nog för att han var ond, men han ville inte känna den maktkänsla som kom när man tog ett liv, det fanns en starkare känsla och det var den som kom när man valde att låta bli. Han fann inget nöjje i att bita, trasa sönder andra. Så länge de gav honom andra val möjligheter så stod han gärna över. Det fanns ingen större poäng med det. Även om demonen inom, den som låg på lur alltid ville säga det ena eller andra om saken.

Hon nickade svagt emot den vite, som antagligen bar namnet Liam. Hennes nickning gav bara något som tydde på att hon uppskattade att han talade om sitt namn för henne, men inte tydligt, knappt alls faktiskt. Och varför skulle han ens bry sig?
Hon drog över blicken till den andra, rödaktiga och la huvudet på sned, och gav liksom ett litet ledset och bekymrat uttryck emot honom. Hans aggression, hade hon redan sett komma, redan ifrån då han var sådär varnande emot sig själv för henne. Hon visste ändå att han var sådan, och visst kunde hon inte låta bli att skratta åt dem ibland, när de knappt kunde hålla sig. Men mest var det synd om dem, synd om den alla som knappast kunde behärska sig för att försöka slå någon till marken, men det drogs snart något annat över hennes blick, ett uttråkat drag innan blicken föll tillbaka på Liam då hon hörde den andra tala, hans röst hade plötsligt gått ifrån någorlunda intressant till mest irriterande i hennes öron, men hon gav inte någon mer vink om det än att bara vända bort uttråkad då han talade. Hon lät honom tala klart innan hon vred tillbaka blicken och stirrade rätt på honom en stund, trots att hon inte brukade stirra innerligt gjorde hon det nu.
- A simply no would be fine, sade hon kort och struntade fullständigt i att han ville att hon skulle ge sig av, kanske var tiden inne nu, även tyckte hon det, men då skulle det alldeles för mycket se ut som om hon flydde ifrån honom, och hon kunde inte låta bli att vara kanske en aning nyfiken på Liam, även om han också kände som hans vän - att hon borde sticka.
Hon stannade där hon var, med blicken fastborrad i den rödsvarta.

eftersom det inte verkar komma något svar här, & jag gärna vill fortsätta med nya roll med min lilla chey, med tanke på att hon nu blir en fin liten vampyrinna så får hon lämna er ifred :d

Hon lät blicken glida över dem snabbt, utan att invänta ett svar öppnade hon åter munnen.
- Goodbye, i'm sure i will see you again.
sade hon med silkeslen röst emot de två vargarna och lät det flinande leendet gnistra till emot dem en kort sekund innan hon vände sig om, och slog ut vingarna med ett kraftigt ljud och tryckte kraftigt ifrån med bakbenen samtidigt som vingarna slog till snabbt, och lyffte ovan mark. Hon vände sig inte om för att ge dem en sista blick, de förtjänade det inte trots att de båda visat någon typ utav mod emot henne, men tja, det gjorde inte att de förtjänade att skådas utav hennes gulgnistrande ögon en gång till.