Blicken svepte hastigt mellan träden och skannade av området. Det var
med både lättnad och besvikelse hon inte fann någon som stack ut från det normala.
Det var något inom henne som gång på gång fick henne att dras till denna plats.
Eller någon. Någon hon hemskt gärna ville träffa. Men inte på grund utav någon
speciell anledning, hon ville endast höra hans röst och veta att han var okej och
mådde bra. Hon hade funnit sig en flock, en familj men hon kände sig bara ännu mer
splittrad. Hon kunde inte fråga Black om han kunde följa henne till hennes flock lika lite
som hon kunde lämna sin. Det var smärtande fakta.

Hon ruskade på huvudet, försökte bli kvitt tankarna som ständigt följde henne. En svag
vind fick trädens löv att svagt prassla till innan tystnaden åter sjönk över skogen. Fåglarna
som kvittrat glatt under dagen hade dragit sig tillbaka. Trots att det var sent så var skogen
ändå milt upplyst.Men trots att natten var ljus så glimmade stjärnorna svagt i skyn. Det var
en onekligen vacker kväll.

|| paxx till black ||

Tassarna trummade lätt mot marken när han sprang.
Fartvinden ven förbi och fick växterna i omgivningen att vaja till innan de återgick till sitt.
När han stannade för att se sig omkring råkade han plötsligt snubbla till och föll ihop på marken.
Han orkade inte resa sig upp, konstigt nog.
Andhämtningen var tung och oregelbunden, hjärtat bankade hårt mot revbenen.
Han stönade till.
Nej, vad var det här?
Han lyfte på huvudet, som för övrigt kändes otroligt tungt och ansiktet hettade.
Det hade kommit så snabbt!

Men hans blick gled längs med hans ärrade, svarta kropp för att kontrollera att den var okej efter fallet.
En karg som snubblar, tänkte han. Inte bra.
Inte bra alls.
De långsmala pupillerna i hans ögon smalnade av chock när blicken fastnade på något i hans tass.
En växt, vars taggar fastnat i hans skinn.
Den hade en mörkgrön nyans, och doftade mystiskt, näst intill illa.
Han spärrade upp ögonen.
Smärtan kom i vågor, sökte sig sakta uppför varenda nerv i benet, klättrade uppför skuldran och fick honom att kvida och vrida sig.
Öronen låg slickade intill nacken och han knep ihop ögonen.

'Åh nej, åh nej, åh nej!' snurrade runt i hans huvud, han kände sig yr.
Huvudet damp ner på marken och han kunde knappt röra sig.
Åter for ett stönande läte ur hans strupe, och han slöt ögonen.
"Morzaí Revlutza" viskade han trött.
Numooris giftigaste ört.

I hans domnande huvud hörde han Rosies underbara stämma.
Hon sa till honom att öppna ögonen, och efter en stunds tvekan fladdrade hans ögonlock till och de smaragdgröna ögonen såg upp på henne.
"...Rosie.." stönade han och klippte med ena örat.
Det ryckte svagt i hans kropp när smärtan for genom dem.
"Gift..." han flämtade. "..giftig växt.. vet inte hur den kom dit...Morzaí Revlutza..hört talas om den?"
Han knep ihop ögonen igen och stönade.
Sedan drog han ett djupt, lugnande andetag och såg på henne igen, men trött blick.
"Du kan inte göra något, älskling. Men ingen... fara ... jag klarar mig... alltid..."
Han gäspade stort.
Åh, vad skönt det skulle vara att få sova, tänkte han.
Bara somna in, slippa smärtan..

Regnet föll som en lindrande mantel över Lövskogen.
Sköljde bort hans mörkröda blod, kylde av hans hettande ansikte.
Men regnet tog inte bort giftet som spred sig genom hans ådror av varje hjärtslag, organet fortsatte att pumpa runt det.
Blicken var tröttare nu, och han andades ytligt.
Ögonen var slutna, och regnvattet sipprade över dem, skapade strimmor i den dammiga svarta pälsen.
Tystnaden föll över skogen med skymningen, det enda som hördes var regnet och hanens ansträngda andetag.

*Jag älskar dig* skickade han som tanke genom telepati till Rosies huvud, då han inte hade ork att tala med munnen.
*..kommer alltid att göra..* lade han till.
Han svalde hårt, och kände hur jorden under honom sakta blev till lera av regnet.

Ett svagt leende pressades fram över hennes läppar då Black slog upp ögonen. Då han talade skakde hon på huvudet. Det var inte någon växt som hon kände till. Då han stönade strök hon huvudet mot honom i ett försök att trösta. Du kan inte göra något. Vid de orden ströks hennes öron bakåt även om hon visste att det var sant. Tårarna kom, hon kunde inte hålla dem tillbaka längre men det gjorde detsamma för hennes kinder kunde inte bli ännumer våta än vad regnet gjorde dem. Då hans röst ekade uti hennes huvud ryckte hon först till. Egentligen gillade hon inte tankeläsare men Black var det stora undantaget. "och jag dig" orden var inte mer än en viskning och halvt kvävda i gråt. Sedan gick hon fram till hans tass och tog ett försiktigt grepp om en utav växtens blad och avlägsnade den från blacks tass även om hon visste att giftet hade gett sig ut i omlopp i blodet redan.
|| ledsen för kort och många stavfel men så går det när jag är spedad av cola o kaffe och skriver mitt i natten x'3 ||

Han rullade stönande över på rygg medan giftet spreds i hans omlopp.
Då han hörde Rosies gråtkvävda röst rynkade han pannan och såg upp mot himlen.
En sångtext han hört någon gång spelades plötsligt upp i hans huvud.
'How am i gonna live
if you're not with me
Where will i belong
if you're not by my side
Now i live for the day
that i can turn back time..'

När en otrolig smärtvåg for som blixtar genom hans tass krökte han rygg och morrade av smärta.
Sedan damp hans kropp ner i leran igen och han pressade ihop läpparna till ett tunt streck.



(askort, jag veet. och mitt internet dog, därför loggades jag ut från msn -.- <3)

Då Black rullade runt så backade hon undan. Blicken var dimmig och oskärpt
pågrund utav tårarna. Hon försökte blinka bort dem men dem ersattes hela
tiden utav nya. Regnet fortsatte att falla utan att hon var medveten om det.

Den rosa luggen var stripig och vattnet droppade i takt med regnet från spetsen
utav den. Då Black vred sig i smärta var hon snabbt framme vid honom, lugnade
och tröstade med tårarna fortfarande rinnandes.

Hon var genomvåt. Pälsen var tung av vattenmassorna som letade sig in
genom hennes pälsstrån. Hon satte sig intill honom, med huvudet i nivå med
hans och strök sin nos mot hans kind. "Lämna mig inte"
viskade hon bedjande intill hans öra. Men hon visste att det inget tjänade till.
Ord kunde inte hela fysiska sår.

|| gaaah it :c ||

Han koncentrerade sig på att andas, lyfte huvudet, det kändes som en stor stenklump.
*Vi måste hitta en lya eller liknande, som skydd...*
Han kastade en blick på den genomvåta Rosie.
Sedan bet han sig bekymrat i underläppen.
Darrande gjorde han en ansats att resa sig upp, men föll ihop.
På tredje försöket lyckades han faktiskt resa sig, men smärtan var kvar, försvagade honom starkt.
Han tog ett par stapplande steg medan han grimarserade av smärta.

Doften av björn fick honom att spärra upp ögonen och öronen vändes bak mot nacken.
*Rosie!*

(lägger in bilden på rosie här x3)

Black sjönk ihop i sittande, halvt liggande ställning.
Björnen kom mot dem, det lade han märke till.
Men han skulle inte kunna slåss, och han bannade giftet för det.
Han hatade att vara i svagt tillstånd, svagare än fienden.
Han var inte van vid det.

Han var van vid styrkan, att krossa, inte bli krossad.
Men som det var nu kunde han inte annat än att se på medan Rosie attackerade björnen, och de började slåss.
Men vänta nu - han kunde göra mer!
Hoppet tändes i hans gröna ögon.
Sedan samlade han all sin kraft och spände blicken i björnen.
Pälsen flammade upp och brann.
Björnen vrålade och kastade sig av och an, men kunde inte släcka elden.

Black använde sitt hat till att sporra honom, och han fick björnens blod att koka.
Den föll ihop i en hög, och elden slocknade när Black kastade en blick på den.
Han lät dess blod kallna, den var död.
Aska sipprade ut i leran.

Black flämtade av ansträngningen.
Han slöt ögonen och vilade en stund, innan han slog upp dem och reste sig på vingliga ben.
Han började sakta gå i riktning mot en kulle mitt ii skogen, där en gammal rävlya hade sin öppning under ett nedfallet träd.
*Rosie.. kom..*
Han hukade sig och lyckades tränga sig in i den lite för trånga lyan.
*om vi gräver ut den lite..*
Han började krafsa i taket och på väggarna, men orkade inte hålla på länge.
Utmattad sjönk han ner på golvet i lyan och blundade.

Hennes tänder skulle just till att åter sluta sig kring björnens skinn och kött
då dennes päls flammade till. Hastigt ändrade hon riktning och landade på
marken bakom björnen. Då hon vände sig om, låg björnen död. Blicken drogs
till Black och hon pressade fram ett leende. Hon darrade svagt av kylan och
hennes läppar var rödfärgade utav blodet från björnen.

Hon andades något hastigare än vanligt och hjärtat klapprade på alltför hastigt.
Hon blundade, svalde saliven och blodet innan hon följde Black. Hon slöt upp vid
hans sida och blicken fastnade på rävlyan. Hon nickade kort då blacks röst åter
ekade genom hennes huvud. Hon följde Blacks exempel och krafsade och grävde
ut väggar och tak. Slutligen slog hon sig ned bredvid Black.

|| gwäääh, kort ||

Han slickade Rosie på nosen och mumlade något ohörbart, sedan lade han ner huvudet på tassarna och somnade.
Regnet smattrade på marken utanför, och vinden ven förbi öppningen.
Det märktes redan att sommaren snart skulle nå sitt slut, och augustisolen kikade fram vid horisonten.
Regnet forsade fortfarande längs marken när mörkret tillslut lade sig över Numoori.
De få mörka timmarna på dygnet tog vid.

Black hade fått en blekare, grönaktig nyans i ansiktet, och tassen hade ett fult sår som lätt skulle bli infekterat om det inte tvättades.
Han stönade i sömnen, det ryckte svagt i svansen och tassarna, öronen klippte om vartannat.
hans panna var het som solen.
febern härjade i hans kropp, och plötsligt började han frysa, men han sov fortfarande.
Huden knottrade sig under hans svarta, blanka päls.



(bleeh, stackarn<3)

Black hade feberdrömmar.
De var hemska, och så verkliga.
Konstiga färger och former och känslor som om han föll.
Han vred på sig i sömnen och kved omedvetet till.
Månskenet sipprade in genom öppningen och skapade spöklika skuggor under Blacks ögon.
Han var ännu blekare nu, och hjärtat bultade hårt i buken.

"Where do i begin
to sing a love song
It started with a kiss
but set my soul on fire
Leading up to the day
you left and made me cry"
ekade i hans huvud.

Vart kom den där sången ifrån?
Han kallsvettades, pälsen klistrades mot tinningarna.
Han flämtade ytligt när han andades.
Plötsligt började hans hjärta sakta in.

Tårarna hade slutat, det var som om hon inte hade tillräckligt med
vätska för att gråta. Men hon snyftade fortande till då och då. Hon
lade sig ned och lutade huvudet mot Blacks sida. Hon slöt ögonen även
om hon inte hade några planer på att sova.

Hon studsade hastigt upp på tassar då Blacks hjärtslag blev långsammare
och ansträngdare. Hon såg på honom med ögonen som var svullna av gråt.
"snälla" bedjade hon lågt
"stanna hos mig" fortsatte hon sedan med sprucken röst

|| it .______. *dö* ||

Han vaknade med ett ryck då Rosies röst bröt tystnaden.
Ögonlocken fladdrade till och öppnades.
"Klart jag ska, klart jag ska..."
Han log skevt.
*Jag klarar mig alltid, jag ska alltid stanna hos dig, jag lovar.*
Sedan föll hans tunga ögonlock ihop och hans suckade djupt.

"Cause i miss you
when i close my eyes
What a wonderful thing it would be
If baby you and me
could make things right

And i miss you
when i hear your name
Oh, What a wonderful place this could be
If baby you and me
could feel the same"
sången fortsatte.

Hennes blick fästes åter på Blacks kattlika gröna ögon. Hon tvingade fram
ett hastigt leende trots att det inte innehöll någon glädje. Trots att det inte
var hans sak att avgöra om han skulle stanna eller ej så lyssnade hon blint
till hans ord. Försökte intala sig att dem var sanna. Med effekt.

Hans löfte ekade i huvudet och hennes andning blev med ens lugnare även
om den var långtifrån normal. Blicken vilade på ögonlocken som var slutna
över blacks ögon. Sömnen smög sig på henne och hon drev iväg den gång
på gång. Hon ruskade på huvudet som om hon trodde att det skulle hjälpa.
Hon hade inga planer på att sova.


|| gwaaaaah vet inte var jag ska skriva Dx ||

Dagarna gick, och blev sedan veckor.
Black var medveten om när det var ljust - och när det var mörkt.
Och när han var hungrig.
Rosie jagade ibland, och kom hem ett ett byte som hon delade med honom.
Men han låg ändå kvar, helt utslagen, medan giftet fanns kvar i hans kropp.

Men en dag vaknade han upp.
Han satte sig upp i lyan, slog upp ögonen..
De brann, man riktigt såg flammorna slicka irisen.
Han såg rakt på Rosie, med en fascinerad blandat med bestämd känsla.

Han slickade henne på nosen.
"Jag sa ju att jag skulle klara mig" mumlade han med sin djupa, brummande stämma.
Han drog på munnen och drog in hennes doft långt ner i lungorna.

(Råkade svara med fel karris xD)

Han tog ingen notis om hennes ord, vilket var det första tecknet på att något inträffat.
Han bara knuffade ner henne på golvet i lyan och lade en stark tass på hennes buk för att hålla henne kvar där.
Och det skulle han kunna göra i flera dagar utan ansträngning.
Han hyssjade på henne för att tysta ner hennes panikslagna ordflöde.
Förde långsamt ansiktet mot henne utan att ta den eldiga blicken från hennes ögon.
Han lät den heta tungan löpa över hennes panna, nos, hals och buk.
*Jag älskar dig, Rosie*
Han log snett.

Solen sjönk som en stor apelsin på den mörknande sensommarhimlen ute i den varma luften.


(Tralala :D)

Hennes stammande dog ut och ersattes utav tystnad för några sekunder.
Ett kuttrande lämnade sedan hennes strupe och hon lät sig villigt fällas till
marken utan protest. Kuttrandet stegrade då hans tunga löpte över hennes
päls. Hon besvarade hans leende. Kuttrandet upphörde tillfälligt.

"jag älskar dig med" Frasen hade sagts så många gånger men hade
aldrig förlorat innebörden och skulle aldrig göra det heller. Hon släppte alla tankar
lät dem snurra fritt i någon del utav huvudet där dem inte störde. Sedan kuttrade
hon igen. Utan för dem sjönk solen alltmer nedför horisonten.

|| på grund utav ev. tjuvläsare x’3 spooooooooolning ||

(Måste lyssnas på när man läser detta: https://www.youtube.com/watch?v=xjdxrpPYzWs&feature=related )


Sommarnatten föll sakta ner över Numoori, men istället för att mörkret skulle förblinda dem, steg en månskära, vacker och snövit, över himlen som färgades i granna färger såsom lila, rosa och purpur.
Trädens grenar vajade stillsamt i den varma vindfläkten, och vattnet i en liten rofylld damm låg spegelblankt, med några sköra näckrosor som flöt i tystnaden.
Eldflugor flög runt dem som i en magisk dans.
Den natten sken månen som aldrig förr, skänkte jorden sitt barmhärtiga silversken, jägarna torterade inte sina byten, utan gav dem en lindrig död.
Inga olyckor inträffade, en känsla av trygghet och värme fanns i luften.
En snövit hjort närmade sig graciöst dammen med sitt klara vatten.
Den stannade upp vit kanten, sänkte ner den böjda, smäckra halsen, förde nosen mot vattenytan.

Den skära tungan lapade i sig av vattnet, och hjorten drack sig otörstig.
När den fått i sig av vattnet, denna magiska natt, fylldes den av en bubblade, spirande lycka.
En fågel kvittrade till, och några vänner föll in i sången.
Det var en vacker sång, helt bekymmerslös.
Den spred sig över träden, fick alla den passerade att stämma in.
Ekorrar, kaniner, hjortar, rävar, grävlingar, fåglar, ja till och med björnar sjöng med, var och en med sina olika läten och röster, i perfekt harmoni.
Några vargar anslöt sig till dem, kastade huvudena bak och ylade mot månen.
Alla kände de glädjen, som hjorten druckit av.
Dammen av lycka.

Vinden tig tag i ett löv och förde det i en virvlande spiral innan det ljudlöst landade utanför ingången till en övergiven rävlya.




(Eheheh... ^^)

Den stora karghanen sov djupt.
Han märkte inte ens att hon gick.

När han vaknade, några timmar senare då ljuset började svepas över Numoori, satte han sig yrvaket upp och kände efter med tassen i mörkret, väntade sig att mötas av en varm, grå päls, ja kanske till och med en slick.
Men han mötte bara tomt, kallt mörker.
Han flämtade till, slog upp de klargröna ögonen och såg sig omkring, var han ensam.


AVSLUTAT