"Så." Ronia tog till orda. "Det glädjer mig att ni kunde tänka er att mötas."
   Efter att hon kallat på dem så hade det inte tagit lång tid innan de flockades mellan träden. Det var nästan surrealistiskt att slutligen se dem, på vilka som tagit både Nace och Sraosha ifrån dem – om inte fler. De var färre än hon väntat sig, ett antal som ungefär matchade deras. De hade varit ett oprovocerat hot mot dem alldeles för länge. Det var slut med det nu. Men det betydde inte att de inte kunde erbjuda en fredlig lösning. Hon var inte redo att försätta flocken i större fara än absolut nödvändigt, och förhoppningen var att Lykoris värdesatta sina vargar lika mycket.
    Hon svepte långsamt med blicken över dem, och det dröjde inte länge innan hon kunde identifiera några. Tre som hon var säker på att hon kände igen utefter flockmedlemmarnas beskrivningar. Resten var främlingar, de som inte kunnat namnges. Den som stod främst, en kraftig hane med vita markeringar, måste vara ledaren. Hon kunde inte förstå varför han var så bekant. De hade aldrig träffats förr, ändå kändes det så. Blicken hårdnade när den mötte hans, och hon valde att hoppa över presentationen. Hon tvivlade på att de inte kände igen dem – hade det någonsin funnits en chans till anonymitet så hade Yanamore förintat den.
   "Ni har hotat oss", började hon. "Ni har tagit liv - våra liv – och vi kan inte låta det passera obemärkt. Flera av er förtjänar kanske att dö." Hon kunde inte se att de förtjänade annat, men det var inte vad flocken hade i åtanke. "Men vi har en lösning som inte innefattar mer spillt blod, och vi hoppas att ni är intelligenta nog att ta den. Gör ni som vi säger lämnar vi er skog i fred."
  Hon höjde rösten.
  "Lämna över Corson, Javelin och Haqim."

Det hade tagit sådan tid att han trodde de slunkit undan med svansen mellan benen för gott. Men han skulle ljuga om han sa att han på sätt och vis inte hade sett fram emot det här. Med måttligt road blick lyssnade han till vad som bara kunde vara Isil Anars flockledare. När hon sedan tystnat höjde han förvånat på ögonbrynen. Ställde hon på riktigt-? På riktigt? I deras skog?
    "Lämna över-" ekade han kort innan han brast ut i ett rungande skratt. "Du är lite söt du, vet du det? Kommer in i Morikos skog och tror du kan ställa krav."
Abraxas skakade på huvudet. Det var skrattretande.
    "Om du hade velat ha den lilla vita kvar i livet hade du väl fått säga åt honom att hålla sig i skinnet."
Ett retsamt flin klädde de mörka läpparna. Hade den lilla gruppen varit dum nog att käfta emot hade de bara sig själva att skylla. Allting Lykoris hade gjort var att ställa ett simpelt, litet krav.

Rien hade följt med utan att blinka. Han visste allt för väl vad som stod på spel och hans styrka tillhör Isil Anar. Han sätter gärna sitt liv på spel för flocken, för familjen, för Ronia. Men med det tror han sig inte ha klivit in i Kaiwood för att dö. Han har tränat tillräckligt mycket för att kunna lita på sin egen styrka. Den här gången grips han inte av någon scenskräck. Den här gången är det Isil Anar mot Lykoris. Det är den senare flockens beslut som bestämmer huruvida blodspillan är nödvändig eller inte. Svaret stor klart redan innan IA klev över gränsen mellan Lövskogen och Kaiwood. De är här för att slåss för sin sak. För att straffa Lykoris för allt vad de tagit ifrån dem. De liv som tagits ifrån dem. Rien står bakom Ronia men är beredd på vad som än kommer hända. Den enögda blicken sveper över de samlade fienderna. Lägger alla deras ansikten på minnet. Jorden under hans tassar riktigt vibrerar av spänningen som vilar i luften. Som om hela skogen törstar efter blod. Nosryggen krusar sig på den unga hanen när främlingen på frontlinjen till den andra flocken talar. Hånfullheten retar Rien och eggar bara på hans otålighet att vilja slita dem alla i stycken. För att de som tagit ifrån dem ska kunna vila i frid.

De hade kallat, flocken hade samlats för att möta dem. Äntligen verkade Isil Anar ha fått pinnarna ur baken för att konfrontera dem. Det hade dröjt lite för länge, och Kali hade funderat om de verkligen hade någon ryggrad alls. De verkade ju bara acceptera att deras medlemmar dödades utan vidare. Vilket egentligen passade henne alldeles perfekt, men det var något speciellt med att se dem försöka vara skrämmande och ställa krav. Bedårande.
''Trodde aldrig ni skulle komma faktiskt. Tog det er så här lång tid att ta till modet?''. Skrattretande egentligen. Patetiskt.
Av de namn ledaren nämnde så fanns hon inte bland dem. Intressant, då kan de inte ha saknat Wami så värst mycket. Det var inte mer än rätt dock, förrädare straffades, så enkelt var det. Att lämna över deras egna var dock uteslutet, speciellt Corson skulle IA behöva ta sig över hennes döda kropp för att komma åt.
''Ni verkar inte sakna Wami särskilt mycket då'' lade hon till med ett flin. Det hade gått rätt lång tid nu, de verkade helt ha glömt bort hennes existens. Och de som sade sig vara en sådan familjär flock. ''Då kan ni ju lika gärna lämna över Chayan också. Om vi ska vara sådana''. Hon visste mycket väl vart den ynkryggen höll hus.

Corson stod jämte sin bror. Stadig och tveklös i sin hållning. De färglösa ögonen granskade dem alla noga, och med sitt sinne räknade han dem snabbt. Av vad han kunde döma var det inte ens ett slags bakhåll. Det sting av förvåning han kände nuddade aldrig vid det likgiltiga anletet. Inte ens när hon talade om någon slags överlämning. Efter all den tid som gått hade han förväntat sig något bättre än så. Corson betraktade henne noggrant när hans bror och mor tog till tala. Liksom hans eget ansikte var hennes oläsbart.
     “Det är uteslutet.” Hans röst var skarp, obeveklig. Ögonen naglade sig fast sig i hennes mörka anlete. “Om du velat behålla någon slags fred hade du aldrig kommit hit.” Corson kunde inte uppriktigt tro på att hon förväntat sig att hon skulle gå härifrån med dem frivilligt. Varken honom eller någon annan.
     “Jag tar det här som en krigsförklaring.” För honom var det inget annat, och han ansåg sig sett igenom hennes charader. Det var hon som lett hennes flock in på deras marker. Även om hon gärna inte velat erkänna det, förkläda det i något ädelt för att behålla sin godhetsstämpel, för att svartmåla dem som de som tagit första steget in i krig, så såg Corson det för vad det var.

Mirai samlades med de andra, de var kallade och hon svarade. Lojaliteten till flocken var oändlig. Hennes kusiner var allt för henne. Hon hade länge känt sig nästan som en annan del av flocken tillsammans med hennes bröder. Resan till Skuggfall hade förändrat det. De hade låtit henne följa med, stötta flocken och de som stred för flockens ära. Efter resan hade hon känt sig som en i gänget på något sätt. De kunde skämta och retas med henne precis som de andra i flocken. Innan hade hon nästan tagit på sig en osynlig roll, ingen kollade på henne eller talade till henne mer än nödvändigt. Nu när tonårs perioden var allt mer tydlig var det ännu roligare att reta gallfeber på henne. Som flockens yngsta var det något hon bara fick acceptera. Hon stod snett bakom Abraxas och såg på främlingarna med sin vassa brinnande blick. Hon syntes lång väg med sin tvådelade färg och brinnande ögon. Hon hade växt och blivit grövre, den tunna ungvargs tiden tycktes blekna för var dag som gick. Musklerna skvallrade om hur hårt tränad hon var och hon var ivrig för att ta sig an en strid på blodigt allvar. Hon sade inget medan de andra talade till varandra med hånfulla stämmor. Hon väntade i tystnad.

Ju tätare barrträden blev, desto hårdare slog Chyans hjärta. En trumma, pulsande och bedövande, högre och högre för varje steg och för varje gren som passerade under honom. 
Nace. Srao. 
Nace. Srao. 
Varje hjärtslag var för dem. Varje vibrerande andetag och varje nedtryckt impuls att vända allt ryggen och fly. Han brann inombords, paralyserande rädsla och bitande sorg, frätande frustration över hela situationen. 
Benen darrade; adrenalin eller svallande känslor gick inte att urskilja. Ena stunden kändes det inte verkligt, en immig dröm som han redan höll på att glömma, och sedan var han åter slungad tillbaka till något hyperverkligt och så intensivt, som att kliva rätt in i ett haglande monsunregn. 
De hade börjat samlas. Chayan satt dold bland grenverken, skuggorna runt honom. Han lyssnade i tystnad, svalde tungt när Roina började tala. 
Ovissheten var det tyngsta, det svåraste att hantera. Vid Gudarna, han ville inte slåss. Vid Moriko och Aurinko, vid Livet och Styrkan, han ville inte slåss. 
Men med Lykois.. fanns det ens något annat alternativ? Hoppet att allt skulle lösa sig ändå var en valps barnsliga förhoppning, och fånens naiva tro. Chayan hade inte varit vare sig en valp eller en fåne på många år, ändå fann han i sitt bröst ett hopp, en bön, att slaget inte skulle komma att bli.
Men han var ingen fåne, och inte en valp. Lykois skulle aldrig acceptera någon annan lösning än blodspillan. 
Chayan var inte förvånad över att deras krav bemöttes med hån. Avsmak vände sig i magen, hopplösheten som tidigare legat dolt bakom allt annat framträdde med ett dån och dundrande hjärtslag. Någon med förstärk hörsel kunde säkert höra de vilda slagen där han placerat sig bland grenarna, halvt dold i en slöja av skugga. 
Kalis odågor hade växt sig stora. De hade inte varit mer än valpar när han senast sett dem och det förvånade honom egentligen inte att de vuxit upp. Men att se det med egna ögon som någon annat berättat var en verklighet som han kanske inte helt varit beredd på ändå. 
Kort behövde han också fundera på den ena hanen i spetsen, så lik Kali att de inte kunde vara någon annans slyngel, men med vingar? Han släppte tanken lika fort; det spelade ingen roll och allt hans fokus behövde ligga på dialogen. 
Nace. Srao. 
Hjärtat dånade i öronen. 
Nace. Srao. Wami. Svart på vitt hörde han det, bekräftad den misstänkte som likt glödande kol skavt i hans bakhuvud hela denna tid. Strupen snörptes åt så hårt att inte ett ljud kunde passera. För ett ögonblick fanns inget annat än Kalis ord, hennes röst, och ekot i hans huvud. Han hade aldrig vetat, inte säkert. 
Men nu gjorde han det.
Han kunde inte ens ta till sig kommentaren om att han kunde överlämnas, för Lykois hade dödad Wami. Det kanske till och med var Kali själv, den hyndan, men det spelade ingen roll. Inte längre. 
Chayan brann; den slags förödande eldsvåda som slukade allt och lämnade inget förskonat. Skuggorna runt honom, den tunna slöjan som skulle dölja det skarpaste av hans gestalt och energier, flammade med honom. 
De följande orden kom i periferin, men deras mening var tydlig nog. Det var krig. 
Och denna gång, denna gång skulle han inte fly.

Mercedes darrade, men hon grävde ner klorna så djupt i marken att det inte syntes. Om det var av ilska, förväntan eller rädsla kunde hon inte avgöra - kanske en kraftfull blandning - men det spelade ingen roll. Hon var redo, och det var det som räknades. Lykoris hade varit som en tagg i sidan på dem för länge. Hon kunde inte sluta stirra på förövarna från den dagen. De var där allesammans. Corson mötte hennes blick för ett ögonblick och hon andades in. Beslutsamt.
     "Uteslutet?" ekade Mercedes hånfullt efter Corsons ord. "För att du är för rädd för att offra dig?" Hon ryckte på axlarna. "Nå, det är la vad man kan vänta sig av en flock med fegisar." Mercedes tittade rakt på Kali, drog blicken upp och ned med ett litet skratt. "En föder la fler, antar jag." De var lika varandra hela bunten. Jisses. Nytt blod var tydligen ett okänt koncept.

Xihali var oväntat avspänd vid sammandrabbningen, nästan som i att hon inte riktigt förstått allvaret i situationen. Kanske var det också att hon känt att hon redan mött det värsta att hon inte kunde föreställa sig något värre. Men att hon saknade erfarenheter av att delta i stora blodiga strider mot faktiska fiender som inte bara var under träning bidrog till hennes naivitet var svårt att undvika.

Hon ställde sig bredvid en spänd Mercedes och fnissade medan hon viskade medvetet högt:
"Han är rädd för vad Chaibos kommer att göra mot honom i hans mörkaste grottor där ingen kommer höra han skrika efter sin mamma."

Alla i flocken var där, de stod med spända muskler och tillbakahålla morrningar omslutna av skogens skuggor. Att Isil Anar trodde sig ha rätt att klampa in i samlad trupp i Morikos skog och ställa krav på dess väktare var skrattretande. Ett brett, roat leende låg på hennes läppar och skvallrade tydligt om hur fiendens hot bara var skämt i hennes öron. Men så yttrade en tanig vit hona ett dödshot emot hennes bror och leendet slocknade omedelbart. Med en blixtrande ilska såg hon emot det omaka paret som teatraliskt viskade förolämpningar om hennes familj till varandra. Innanför näthinnorna blixtrade bilder på Phenex trasiga kropp, allt blod och krossade ben. En vansinnig vrede övermannade henne och utan en sekunds tvekan laddade hon av en stor explosion av olja och värmeenergi rakt framför honornas tassar. Ingen kom undan med att hota hennes bror och ledare, det här var som Corson sagt en krigsförklaring.


[Lamia (har ptsd efter Phenex död och) lackar på Xihali och försöker spränga the lesbian OTP i bitar... Lets fight!]

Nedför fortsatte vassa ord att kastas. Att följa det var som att slitas mellan två världar; den verkliga, och den som bara bestod av ekande ord och pulsande hjärtslag och flammande, bitande, rivande sorg. Att pressa ner det tog hela hans viljekraft.
Han sneglade bort mot Crista*, eller däråt han gissade att hon befann sig. Hennes formskiftning skulle hålla henne gömd, hålla henne utom fara. Om än de alla stupade, om ingen överlevare stod att finna, skulle åtminstone en kvarstå för att bära sorgebudet hem. 
Likgiltigheten inför sin egen död kändes avlägset främmande. Någon slags självklarhet som brann likt en tyst låga i den stilla natten. Han var där för slåss för sin frihet - för deras frihet och säkerhet, men på det stora hela.. På det stora hela var kanske inte hans liv ett så högt p-
Nedanför exploderade marken. 
Smällen vibrerade i öronen. Fokus återinfann sig. Det markerade starten, och Lykois hade varit de första att träda över gränsen mellan möte och strid. Han kunde inte avgöra direkt vem som bar ansvaret för explosionen, men det spelade inte roll. 
Överträdelsen var gjord.
Wami.
Likt ugglan under nattens jakt sköt han från grenen, vände i luften så att bakbenen skulle komma först.
Wami.
Det spelade ingen roll vem som anlagt explosionen. Han hade bara ögon för Kali.
Så fort benen tog i sköt han ifrån med all kraft han hade så att han skulle slungas bakåt och ur vägen i samma stöt. "Rangvald!**" ropade han bakåt, mot skaran av IA vargar, mot läderkragarna med de blänkande knapparna, hoppades att den lilla Naktakin skulle göra som de övat; att mana rankor och växter från marken i syfte att försöka låsa fiendens tassar vid marken och oskadliggöra dem. 
Det var igång.

[- Chayan used Sneak Sky Attack på Kali! (Välj om den träffar eller inte ;D) 
- Crista* är en av IAs NPCer, en liten tofsmesliknande fakarg med formskifttning som kraft. Hon deltar inte i kriget utan håller sig gömd uppe bland träden för att kunna rapportera tillbaka senare.
- Rangvald** är en av IAs NPCer, en liten grön Naktaki med växtkrafter. Han håller sig i de bakre leden och försöker linda vargars ben med växter. Han kan ju omöjligt ta alla på en gång, så feel free att välja själva om er karaktär blir påverkad eller inte ;D
- SKRIK OM JAG SKA ÄNDRA PÅ NÅGOT!!!!!!   ]

[Efter en diskussion på Discord har vi kommer fram till följande:

- Lykoris får snabbt övertaget i striden.
- IA hotar med att bränna ner skogen, och sätter eld på oljan Lamia skvätt som för att visa att de menar allvar
- Det hela blir en byteshandel istället: skogens säkerhet mot att IA lämnas ifred (så länge de är utanför Kaiwood. Går de in i skogen är de fair game)
- IA går hem

Så! Det här är i grova drag vad som händer i grannfejden, och vill ni att någonting specifikt händer era karaktärer är det fritt fram att prata med folk så länge det håller sig inom dessa specifika ramarna.]