Han hade gått iväg.. igen. Varför? Han ville vara ensam, utforska denna plats, se om det bara fanns, lava och öken så långt de röda ögonen kunde nå.
Annars var det natt, en kallare natt än vanligt som det brukar vara i Lavaöknen, kanske inte så kallad "kall" men kallare. Och vinden drog svagt genom området men annars var allt mycket lugnt. Spökligt tyst och den stora månen lyste på himmlen.
Den fashinerade Mirror smått, det var den han höll blicken på då de svarta tassarna rörde sig frammåt. Han hade lärt sig att hitta, inte konstigt efter alla nattliga besök.
Fast han visste att Serpiente följde efter, varför skulle han inte? Förbaskade orm.. Kunde den inte lämna honom ifred? Han hade redan fått nog av den, och han kände nästan rädsla för den. Men han hade förstått att den inte kunde göra honom illa, så länge mor hade kontroll. Och varför skulle Serpiente vilja göra något mot mors lag?
Men varför den följde efter honom hade han ingen aning om, om det var mor som hade skickat honom visste han inte säkert. Men han var där.. nånstans.

Fast dethär var en väldigt tråkig plats, knappt något att se. Bara värme och sand, stelnad lava. Stenigt på ett sätt. En suck lämnade Mirror och han funderade på om det var dags att börja vända om? Han borde ju komma tillbaka innan mor vaknade.. om hon inte visste att han hade gått ville säga.
Han stannade upp och satte sig ner för att vila sina tassar en stund. Det var inte lätt att gå långt då man var valp. Men var man intensivt nyfiken på omvärlden så gick det inte att hållas kvar. Lava flöt förbi tassarna och de röda ögonen under den lila pannluggen studerade den kort, men ointresserad.

[Pax till Temeraire ^^]

Det var en aningen svalare natt i Lavaöknen, och den steniga marken lystes upp av en ovanligt klar måne.
En av de bättre nätterna att försöka korsa det förrädiska området. Vilket var just vad Tem tänkte göra. Tiden då han behövt meddela någon eller be om lov för att lämna TDNs område var sedan länge förbi. Och trots hans långa period av immobilitet, hade det varit mycket klart att denna natt var natten då han lämnade reviret, där han stannat likt en hjälplös valp de senaste månaderna.
Nu kunde han inte hindra en liten aning av en ung själs ivrighet i sina steg då han manövrerade tassarna med skickligheten från många års övning mellan de trögt flytande, men likväl hastigt dödliga lavaströmmarna. Temeraire fann det inte svårt att finna säkra stenplattsfästen även om ljuset inte var alltför klart. Att han skulle kunna färdas här under dagen var näst intill en omöjlighet, i alla fall med den fart han höll. Den tjocka pälsen kunde visserligen till viss del hålla värme ute på samma sätt som den gjorde med kylan, men så fort han började svettas skulle hettan kunna tränga in genom de spretiga stråna och framkalla obehag han helst höll sig ifrån.
Även nu kröp värmen in på honom på ett sätt han ogillade. Men den var inget som kunde hindra honom från ivern, känslan som drev ut honom, från den frid, den förväntansfullhet som växt i honom sedan han märkt dessa svaga tecken av förändring i flocken. Det låg i snön som fallit i Raukakekedjan, i de nya medlemmarna som kommit till dem från den yttre världen, valparna som fötts till dem och låg i träning. Någonting skulle hända.
Men det var inget han reflekterade över, inget som var värt att analysera. Det var bara .. att vänta. Och han hade väntat i månader nu, återhämtat sig, och nu var det dags att göra någonting. Ge sig ut i världen igen, och återuppta den ständiga sökan av information och kunskap han uppehållit sedan han tagit sina första steg utanför sin mors ledning.

Han sträckte sig genom sina långa språng, böjde sin ryggrad i en smidig, regelbunden rörelse som töjde på de muskler han så länge låtit ligga i vila. Visst fann han att han inte var i den toppkondition han kunnat vara, men nu, med vinterns ankomst och med många nya medlemmar, både gamla och unga, att träna, skulle det inte gå lång tid innan han åter hade full kontroll över varje spänning i sina muskler och varje pumpning av blod genom sin kropp.
På tal om de unga .. Hanen stannade upp, placerade de krökta klorna i skrevor så att han stod stadigt, och föll i plötslig stillhet. Det var en av valparna ur Leons kull, knappt trettio meter ifrån honom. Med den tystnad Temeraire rört sig med, borde han inte ha avslöjat sin ankomst på något sätt. Nu satte han sig ner, lika lugnt som då han sprungit. Valpen hade ryggen mot honom. Men var han redan förmögen att märka ifall någon fanns i hans närhet?

Lavans trögflytande massa rörde sig frammåt medan Mirror följde den med blicken så kom något fram bakom honom. Han märkte det knappt då han var inne i sina egna tankar men så kände han närvaron och han reste sig kvickt om och vände sig om i en snabb rörelse, för vargdoften hade han inte känt så därför så blottades de små vita valptänderna men inget morrande ljud, i ett snabbt ögonblick, innan han kunde urskilja en vargs kontur i mörkret.

kunde ju vara någon i flocken som mor hade pratat om? Så slutade han att hålla tänderna blottade utan tittade nu spänt på vargen i mörkret.
En spänd tystnad.. men Serpiente var i närheten och skulle troligen snart dyka upp, det gjorde han endå alltid. Han drog sen efter andan för att sammla ihop tankarna och trycka bort dem för att hålla fokusen på främlingen i mörkret, eller så kanske vargen där inte var så främmande han trodde?
"Vem är du?" sa han och de röda ögonen tittade vaksamnt på främlingen under den tjocka pannluggen. Men endå var det en gnutta nyfikenhet som kröp sig fram, dethär var nån annan än sina syskon.. Nån ny, nån som han inte visste något om.
Men snart kanske han visste något om vem denne var?

Hanen lade på vad som närmast kunde ses som en tålmodig, lätt road min över det annars så känslolösa ansiktet. Mer än så tänkte han inte göra för valpen, även om han var medveten om att de oftast behövde se ett mycket tydligt kroppsspråk och få klara signaler för att kunna reagera på det sätt man förväntade sig av dem. Den vite hanen kände dock inget behov av att överdriva sig själv bara för det.
Den lilles reaktion hade inte varit alltför snabb, men likväl hade han agerat effektivt då han väl upptäckt vargen - och lyckats röra sig runt utan att stiga fel, vilket Temeraire lade på minnet utan att tänka efter vidare.
Frågan var typisk för någon så ung - valpen kunde väl knappast vara över fem år, och inte precis någon den unge hanen vanligtvis brukade intressera sig för. Men han antog att han väl måste anstränga sig för att spendera tid med alla flockens medlemmar, vilka han sällan ens talat med innan han vid det senaste flockmötet officiellt tillkännagjorts och tilldelats en rang, och skaffa sig en uppfattning om de alla. Även valparna, som han brukade undvika så gott det gick.
Man kunde inte skymta minsta förändring i hanens ansiktsdrag då han sänkte huvudet i en vag hälsning och svarade valpen med jämn stämma.
"Mitt namn är Temeraire."
Lika stillsamt svepte han den i proportion mot kroppen närmast enorma svansen kring tassarna, noga med att undvika de små rännilarna av hettande lava kring honom.
"Ni är en av Leóns valpar .. Inte sant?"

En röst, ännu mycket svagt hördes. Ord som han inte kunde förstå, fast endå så var de så välbekanta. De kom helatiden, och en forskande blick för att se om hanen endrat ansiktsuttryck, försöka få en skymnt av förvåning bara något som skulle berätta för honom att han inte var den ende som hörde rösten.
Men nej. Temeraire? Kanske ett namn han borde komma ihåg, vem visste vad det kunde vara bra för? Men fortfarande spänd över situationen, då han knäppt visste vem den andre var. Mirror uppfattad en hälsning av hanen och spetsade öronen och fångade upp och lyssnade vad han sade sen. Han själv blev förvånad, i ellafall till en början. Hur kunde denne skänna mor? Då kanske denhär vargen var en av flocken endå.
Kanske hade mor redan träffat honom, innan han själv gjort det?
Han sänkte lite huvudet och tittade på Temeraire som han kallade sig.

"Ja, Mirror" sa han först kort för att på samma gång förklara vem han var, men sen så kunde han inte ungå sig att fråga
"Hur känner du mor?" sa han och rynkade pannan, rösten blev för ett tag högre, några flera ord och öronen spetsades och han vände på huvudet på mot rösten..
Ingen var där, men den var ännu låg.
Han vände tillbaka huvudet mot Temeraire och väntade på att han skulle svara.