( Jättefiiiin ökenmusik: https://www.youtube.com/watch?v=dOXDgwG8cOM )


Solen sken obarmhärtigt över öknens vidder.
Den lilla valpen vandrade i sakta mak över sanden.
Tungan hängde ut i den torra luften, andetagen var ansträngda.
Men hon hade klarat sig ända hit.
Det var nästan omöjligt, men sant.
På något sätt hade hon tagit sig hela vägen hit, av ren nyfikenhet och viljestyrka.

Hon strävade sig uppför en sanddyn, och snubblade till.
Plötsligt virvlade sand runt henne, och luften ven förbi.
Hon rullade nerför, tillbaka där hon började.
När dammet lade sig, satte hon sig upp och hostade.
Nös av dammet, gläfste till. Sedan reste hon sig upp och började om.
Så höll hon på, gång på gång uppåt, rulla ner igen när det blev för brant.
Sanden gav inget stöd, rullade bara undan för hennes, ganska nätta, tyngd.
En koncentrerad rynka hade infunnit sig mellan hennes bruna ögon, vinden lyfte hennes lugg.

Om man skulle se detta från luften, skulle man skrattat. En ensam, malplacerad sanddyn bland grönskan, vilken man kunde gå runt, och en liten, liten varelse som ensam kämpade upp gång på gång, och sedan rullade ner.

Hennes päls var sandig, munnen torr.
Det här var jobbigt! Vem hade lagt jätte-sandhögen här?
Denne skulle få betala!

Till slut nådde hon toppen, och stannade upp där.
Andfådd stod hon och betraktade synen framför sig.
Ett vattenhål, en oas. Växter. Gräs.
Vatten.
Utan att tänka på den stora hanen som höll till där, kastade hon sig utför dynen.
Än en gång virvlade sand och luft och blå blå himmel förbi, hon for fram.
Innan gravitationen nådde henne.
Med en duns hamnade hon med ansiktet i sanden.
Sedan började hon rulla.
Suck. Inte igen!
När hon stannade var hon ännu smutsigare.
Brrr. Hon skakade på pälsen så att sand yrde åt alla håll. (Möjligtvis träffade det Zazzel.)

Sedan gav hon till ett utrop och sprang fram till vattnet.
Svansen viftade som en propeller där bak.
Tungan lapade i sig vatten i ilande fart.
Ahhhh. Äntligen får jag släcka törsten! tänkte hon glatt och drack djupa klunkar.
Sedan höjde hon huvudet, med droppande haka, och spanade ut över ytan.
Lugnt.
Hon skrattade till och tog sats, innan hon plaskade ner i vattnet.
Hoppade sig fram, ett blött skutt i taget, tills vattnet nådde henne till halsen.
Då drog hon ner huvudet under ytan och skakade på det så att päls och lugg befriades från sand och smuts.
Sedan klöv hennes huvud ytan, och hon andades girigt.
Palmerna vajade svagt, kaktusarna var de enda växter som stod riktigt stilla.
Konstigt med grönska i öknen, men fanns det vatten fanns det liv.

Valpen simmade och lekte för fullt, tills nyfikenheten tog överhanden.
Hon simmade snabbt till sandkanten, reste sig upp, skakade ur pälsen igen.
Hennes päls blev stor och fluffig som ett fläckigt moln.
Irriterat nös hon och slätade till den så gott det gick, innan hon såg sig omkring.
Åhå. En fågel-varg-lejon-fågel!
Hon sken upp och kom skuttande mot denne med ett brett leende på läpparna.

(Till Azazel!)

Ovan marken dansade luften för solens varma sken. Den var torr, het och doften av sand och torr jord var överhängande. Öknens vida vidder - i stor del klädd i sand och packad, sprucken mark - till trots stod träden här, med sina långa stammar och vida blad, gröna och frodiga. Kaktusar, med taggar såväl som utan, frodades i området runtom vattenhålet, och likaså gjorde gräset. Vatten hade en förvånansvärd förmåga att bringa liv, och växtligheten tog vad chans den fick. Det gröna hade en förmåga att överleva i alla klimat. En ljum bris lekte över området och fick dammet mellan grässtråna att långsamt vandra över marken. Med ett mjukt, dovt ljud fylldes lungorna med den heta luften som följde med brisen. Den kraftiga, till utseendet skrämmande kattlika kroppen låg utsträckt på sidan under trädens skugga. Fjädrar låg spridda på marken omkring honom, de flesta armpennor och täckare. Han blinkade. Värmen gjorde honom dåsig. Den ena vingen låg delvis utsträckt mot marken för att han inte skulle ligga på den, medan den andra vilade slappt mot kroppen. Att han ruggade var uppenbart. Inte ens om han hade varit frisk nog att flyga skulle han inte kunnat lyfta från marken förrän nya fjädrar tog plats där de han ruggat bort lämnat glipor efter sig. Han andades lugnt. Djupt. Den blå blicken svepte över området. Där fanns inte mycket att se längre. Han kände kaktusarna, gräset, utantill. Kunde måla upp vart strå för sin inre blick. Kaktusar såväl med som utan taggar. Torrt gräs. Snåriga, låga buskar och tjocka blad som sköt upp direkt ur marken. Även det en kaktus om han inte misstog sig. Vad spelade det för roll? Det var inte som om någon tänkte rätta honom om han antog att något var en kaktus, och det visade sig att det inte var det? Han suckade och sträckte på frambenen så att klorna kikade ut ur tårna. Svansen svepte under de utbredda stjärtfjädrarna.

Just som han tänkte blunda och återvända till sitt dagdrömmeri nådde en något bekant doft honom. Ingen han kände väl, men en kan ville påminna sig ha mött tidigare. En valp. Öronen kikade ut ur manen då han lyssnade till ljudet av små trummande steg och gräsets prassel. Ögonen sökte sig efter ljudet och fann en liten ljus varelse komma rusande i hög hastighet. Den fläckiga valpen verkade inte ta någon notis om den lejonlike, utan dundrade direkt ned till vattnet. Ett litet, roat leende ryckte i Azazels mungipor - valpen var nog törstig - innan det förbyttes i en allvarlig min. Vad gjorde en så ung valp mitt i öknen, ensam. Om den nu var ensam? Han höjde huvudet kastade ett öga omkring sig. Ett av ögonbrynen höjdes. Det fanns inget i den yngres doft som talade för att hon var en medlem av flocken. Vad i hela fridens namn gjorde hon så djupt in på Devils revir? Hur hade hon kommit dit obemärkt? Han drog in framtassarna under sig och sedan även bakbenen, så gott det gick. Långsamt satte han sig upp, med värkande leder efter att ha legat still så länge. Det ena bakbenet, och bröstkorgen klagade. Han var på god väg, men var ännu långt ifrån att vara fullt frisk. De rufsiga vingarna drogs mjukt ihop intill kroppen. Manen stod på ända.

När valpen kom simmande tillbaks till land, och efter att ha skakat på sig kom skuttande på ett lekfullt vis emot fakargen, skrockade Azazel dovt. Han mindes valpen vagt - ville påminna sig om ett namn på C, men var inte helt säker. "Vad i hela fridens namn gör du här?" Den djupa rösten var så neutral han förmådde göra den. Han borde inte tillåta henne att vara här. Borde jaga ut henne från reviret. Men hon var bara en okunnig valp, och Azazel var inte i skick att jaga någon. Tyst önskade han att Zayev skulle återvända. Önskade att den blå inte hade behövt lämna honom så ofta som han gjorde.

Constance nådde snart fram till hanen, och stannade så tvärt att jord och sand skvätte mot honom.
Han satte sig upp och undrade vad hon hade där att göra.
"Jag är faktiskt på upptäcktsfärd." svarade hon med viktig min, och sträckte på sig.
Sedan lade hon huvudet på sned och såg på honom.
"Är du skadad? Varför det?"
Han såg tilltufsad ut, men rufsig man och stel hållning.
Eller såg hon fel? Han verkade ha ont.
Hade han legat där länge? Kanske tre timmar!

Någonting plaskade till under dammens annars så lugna vattenyta.
Hon vände genast uppmärksamheten dit och glömde hanen för ett slag.
Var det en fisk? Hon tyckte om fisk, trodde hon i allafall.
Hennes far hade fångat en sådan åt henne någon gång, innan han och modern hade blivit krossade under den där dumma stenbumlingen.
Hon sänkte huvudet och stirrade som hypnotiserad på ytan.
När inget hände, kom hon snart på att hon hade sällskap, och vände sig tillbaka mot honom.

Hon log mot honom och satte sig ner intill.
Hakan lyftes för att hon skulle kunna se upp på honom.
"Du är stor. Vad heter du, nu igen? Jag heter Constan... Con.. Stansie."
Hon fnissade och klippte med öronen.
Någonting sade henne att hon tyckte om denne lejonlike varg.
"Jag tycker om dig. Du har snälla ögon."

Upptäcktsfärd sade hon? Det var då en lång upptäcktsfärd för någon så ung. Vagt önskade han att valpen vore äldre, så att han hade kunnat förklara att hon borde lämna reviret för sin egen säkerhets skull. Men den lilla, vars mun plötsligt rabblade en ny fråga, verkade allt för ung för att bli bortskickad på en gång efter att just ha vandrat så långt in på Devils revir. Så nära deras grottor. Öronen försvann in i manen. Vad skulle hända om någon av de högre rankade dök upp och såg honom med valpen? Han kunde se deras ilska framför sig. Deras resta ragg och blottade tänder. Den lilla skulle inte ha en chans. Han kunde i och för sig hoppas att de hade överseende med så unga valpar, men det var en förhoppning som han nästan kunde svära på var lönlös. Det neutrala ansiktet studerade den lilla, och just då han tänkte öppna munnen för att svara på hennes fråga om hans skador studsade hon iväg för att klistra blicken vid vattenytan. Ett litet, harmlöst leende sökte sig över Azazels läppar. Så ung och helt utan koncentrationsförmåga.

När den lilla åter skuttade emot honom och satte sig ned vid hans sida lutade fakargen hakan så långt ned att den nästan försvann in i den kraftiga manen. Constan... Stansie? Namnet ville ringa en liten klocka. "Mitt namn är Azazel" svarade han och lät det harmlösa leendet spridas till resten av ansiktet. Hon var bara en liten valp. Så oskyldig. Han kunde inte låta bli att fnysa roat, vänligt, då hon talade om att hon gillade honom och att hans ögon var snälla. "Jag gillar dig med lilla." Ögonen slöts för ett ögonblick av leendet. Vad annat kunde han säga? Hon var så liten och så glad. "Vet du var du är någonstans Stansie?" Rösten var med ens lite allvarligare och leendet lugnade sig något. Han behövde tala om för henne att detta inte var en plats man bara strövade in på. Det fanns risker med att vara här. Risker för dem båda.

Det plaskade till igen, men den här gången tittade hon inte ditåt.
Hon blev stolt över sig själv för det.
Tänk att hon kunde göra så!
Men ljudet lät så roligt att ett kort bubblande skratt lämnade henne.

Hon tyckte om Azazel. Hon kom ihåg honom, från havet.
Men det var bra att han sagt sitt namn vid detta möte, också.
Nu hade hon det inpräntat i huvudet.
Men sedan kallade han henne "lilla".
Hennes ögon smalnade.
"Jag är faktiskt stor. Jag är 9 år nu! Titta vad stor jag är."
Hon reste sig upp och sträckte sig så mycket hon kunde med ett stolt leende på läpparna.

Han ställde en fråga som hon fnissade till utav.
"Men Azazel-" hon gav honom en menande blick. "- vet du inte vart du själv är? Haha, i öknen såklart!"
Hon gav åter till sitt ljusa, bekymmerslösa skratt och viftade på svansen.
Att han frågade en valp om sådant! Ibland var vuxna bra konstiga, tyckte Constance belåtet.
Men han blev säkert imponerad utav hur bra lokalsinne hon hade. Hon tappade inte bort sig så lätt. Nej, sannerligen inte.

Han såg verkligen ut som ett lejon. Hon kisade upp mot honom i solskenet och undrade hur han kunde se ut så.
Hon hade aldrig någonsin träffat någon sån som han, så han var speciell.
Azazel hade vassa tänder. Men han hade sagt att han gillade henne också! Så han skulle inte skada henne. Aldrig.
Han var hennes vän.

Constance ändrade ställning och satte sig till rätta mellan hans framtassar, och med nöjd min gosade hon med pannan mot hans buk.(Om hon får, annars hände det aldrig.)
"Vill du leka med mig? Jag har varit ensam så länge."
Hon såg bedjande upp på honom med fuktiga valpögon.
Under blicken fanns en busig, lekfull glimt.
Svansen började röra upp ett spår i sanden.

"Jag vet att jag befinner mig mitt i Tenkais öken, och att denna öken är en del av det revir flocken Devils håller hus på" svarade han på valpens självklara svar. Hon trodde han var vilse. Varför hade han ens frågat? Hon var trots allt bara valp. Blicken sökte över platsen för att se ifall det fanns någon i närheten. Hur skulle han få en valp att förstå innebörden av att befinna sig på Devils revir?

När den lilla - eller tja, stora, hon var ju trots allt 9 år (läs med lite road ton) - plötsligt gosade in sig mellan de breda framtassarna vände Azazel förvånat blicken emot valpen. Det ryckte lätt i bröstkorgen då de långsamt läkande frakturerna och ännu lätt värkande musklerna gjorde sig påminda, men han kunde inte annat än att le. Hon kunde få säga att hon var stor. Oavsett så var hon ändå liten i jämförelse med den stora katten. Stansie vände med ens sina förvånansvärt stora ögon emot honom och undrade om han ville leka. En hastig tanke gick till att han inte borde röra sig så mycket, men han avfärdade den ganska fort. Kanske vore det skönt med lite omväxling, att få göra något när han annars bara låg stilla? Om Zayev kom tillbaks och såg Azazel vara uppe och springa skulle nog björnen sucka åt honom. Som en moder till en valp. Han kunde se det framför sig.

En av de breda tassarna (kattassar - så inga klor utfällda C: ) knuffade mjukt på valpen för att få henne att falla omkull. Han hukade sig lätt, ännu sittande, och lät svansen piska bakom kroppen. Även skadad skulle han minsann kunna leka lite. Han kunde ju ta det lugnt.

Hon satt fortfarande och stirrade bedjande på honom när han svarade.
I handling istället för ord.
Utan förvarning log han och knuffade till henne med en av sina gigantiska (för henne) tassar.
Hon gav till ett kort rop och föll omkull.
Genast for hon upp igen, ruskade av sig sanden och gick ned i lekposition.
Svansen låtsades att den var en propeller där bak.

"Kom an, katten!" ropade hon skrattande och gav honom ett jättehårt slag med tassen.
Sedan vände hon på klacken och rusade bortåt.
"Du-kan inteee taaaaa miiiig!"

(Kort.)

Valpen ropade kom an, och daskade sin lilla tass emot hans framben. Den djupa rösten stämde upp i ett muntert skratt när hon sedan satte fart och sprang bortåt. Han kunde inte annat än att skratta. Med ett leende började han långsamt att resa på sig. Skuldran klagade något då han försökte ta tyngden av det värkande bakbenet. Med en tyst, något smärtsam suck kom han upp på sina trötta ben. Han hade tagit kortare promenader runtom vattenhålet. Visste att det gick. Men om han skulle kunna springa var svårt att säga. Han satte av i ett lugnt lunkande, haltande kraftigt på bakbenet, efter valpen. Leendet var lugnt, lekfullt. Svansen höjdes mellan stjärtfjädrarna. Studsa skulle han inte kunna göra, och inte heller springa. Men att lunka efter valpen var precis lagom. Hans längre ben gjorde honom ganska snabb ändå jämfört med valpen, även om hans långsamma steg absolut inte kom ikapp hennes spralliga tassar.

[Antar att han inte kan lunka ikapp henne om hon springer, så lämnar öppet här ifall hon ska springa ifrån honom, vända, anfalla honom, vänta, eller vad som egentligen XD]

När han inte sprang efter henne, tvärnitade hon och vände sig om.
Stirrade misstroget på hans lunkande, stela rörelser.
"Hur gammal är du, egentligen?" ville hon veta, och sprang tillbaka till honom.
Hon slank under mellan hans framtassar, sprang under honom tills hon kom ut vid svansen, sedan började hon försöka knuffa honom framåt med huvudet. (?)

Han var så tung! Det här skulle aldrig gå.
Constance suckade, innan hon tog ett långt skutt upp på hans rygg (?) och höll fast sig ordentligt.
Hon fnissade. Han var ganska högväxt, så det var fin utsikt.
Sedan fick hon en idé, och med en busig glimt i ögonen började hon kittla honom över skuldrorna med sina små harmlösa klor.
"Fegis!"

Han stannade upp då valpen vände om. "Oh, jag är jättegammal!" skrattade han och skakade sedan ironiskt på huvudet. "Minst över hundra ska du tro" fortsatte han sedan och log busigt. Fakargen såg mellan sina ben efter valpen då hon sprang under honom och ut på andra sidan. När hon knuffade på honom stod han stilla, och hon verkade ge upp sitt försök att flytta på honom.

Azazel såg Stansie ta sats, och hukade sig omärkligt för att underlätta det lite för höga hoppen för en liten valp. Om hon ens märkte det var han inte säker på. De små tassarna mot den fjäderklädda ryggen trampade runt och han vände sitt huvud för att se på henne över axeln. Så klev hon upp mellan vingfästena, mellan skuldrorna. Trampade och rev med sina små klor emot de frasande fjädrarna.

"Fegis!"

Han sjönk ned på armbågarna, för att efter en kort stund låta bakkroppen lägga sig ned den med. "Vid gudarna, nej, vad tar du dig till?" skrattade han. Låtsades falla för hennes små tassar. Den ena vingen sträcktes ut för att låta honom lägga sig på sidan. Det smärtade i bakbenet, i sidan, buken... För ett knappt ögonblick syntes det att han hade ont i de blå ögonen innan leendet tog över. Något tafatt och utan mycket ansträngning bet han efter luften omkring valpen. Långsamma bett för en som visste hur strider gick till, som han mycket väl visste inte skulle träffa. Liggande på sidan var det inte lätt att nå över skuldrorna. Han skrattade.

Hon lade sig platt på magen mot hans rygg när han sjönk ner, vilket var en ganska stor rörelse för någon som henne.
Hon log från öra till öra, och vinden blåste i det fluffiga luggen.
Constance tyckte om att höra hans skratt. Det liknande hennes fars.
Hennes döde far.

"Vid gudarna, nej, vad tar du dig till?" kom det från Azazel.
Hon skrattade med honom, och skratten blandades till en enda röra av ljud.
Plötsligt föll han på sidan, och hon hann precis klättra över hans buk till sidan av halsen för att inte mosas. Han bet halvhjärtat efter henne, och hon bara skrattade.

"Tjockis!" hojtade hon och trampade honom avsiktligt på nosen när hon tog en runda över hans ansikte med sina små, nätta tassar.
Sedan sjönk hon ner i den ruffsiga pälsen på hans halsparti, och gosade in nosen i den.
De två blev lite mer stilla, och nu hördes ökenvindarna vina.
"Vet du, Zazzel?" ljöd hennes ljusa röst efter ett tag. "Jag älskar dig."
Hon lät saklig, som om det var självklart.
Sedan stack hon in en tass under hals ena framben (armhålan) och började kittlas där.

Han fnös när hon trampade honom i ansiktet och lät huvudet sjunka ned till marken. Med en djup suck slöt han ögonen för en sekund när den ömma kroppen åter slappnade av. Valpen kasade över hans man.

"Vet du, Zazzel?" När den lillas röst gjorde sig hörd öppnade den lejonlike ögonen och lyfte på huvudet för att vända de blå emot valpen. "Jag älskar dig."

Ett harmlöst leende spred sig i det breda ansiktet. Han tänkte just svara då en liten tass försvann in i hans kraftigt pälsklädda armhåla. Framtassen lyftes något, innan den ryckte tillbaka, upp mot skuldran. "Ne, nej" skrattade han. Svansen slog när han åter drog in den utsträckta vingen för att kunna rulla vidare över sidan, nästan på rygg. "Eh, h, kittlas inte" den djupa rösten fnittrade till och han placerade sin stora tass mot den lillas sida för att dra henne upp mot sitt ansikte så att hon inte nådde hans armhålor.

[Lite kittlig är han allt ;D I smyg~ ]

Constance skrattade högt, med sin ljusa röst, och slutade inte kittlas förrän han drog upp henne mot sitt ansikte.
Hennes korta framben nådde inte längre hans nu avslöjade kittliga punkt.
Hon kröp fram till hans ansikte, placerade var tass på hans båda kinder och borrade in blicken i hans.

De bruna ögonen lyste av iver, och var roade till max.
"Jaså? Inte kittlas? Vad vill du hitta på, då, gamling?" fnissade hon och vände baken mot honom så att den lilla viftande svansen kittlade honom i ögonen.

Han kunde inte riktigt förstå hur liten hon var. Endast en valp. Han kunde inte annat än att skratta när hon kallade honom gamling. Kanske var han gammal jämfört henne, men personligen tyckte han att han hade hela livet framför sig. Förhoppningsvis ett långt liv. När valpens lilla svans viftade honom i ansiktet nafsade han efter den, för att lätt bita tag i svansen och kanske dra henne ned vid sidan om sig. Vid sidan om halsen.

[ (y) ]

Valpen gav till ett rop då hans käkar plötsligt fick tag i hennes svans, och tumlade ner från honom i ett moln av damm.
Hon landade hårt på marken bredvid hans hals, satte sig upp och hostade till.
Skakade på pälsen.
"Hörru, katten. Var försiktig!" nös hon och ställde sig på bakbenen genom att placera framtassarna stödda mot hans kropp.

För ett ögonblick blev han nästan orolig. Var han för hårdhänt? Lekte han för våldsamt, trots att allt bara var lätt och tafatt? Men när valpen talade gick oron över. Så små tålde allt. Han kunde minnas sig själv med syskon och kusiner tumla och bråka. De hade varit ganska våldsamma i leken. Kanske lite klumpiga. Leendet ryckte i mungiporna. En valp tålde ganska mycket faktiskt, när han tänkte efter. Även om det gjorde ont, så gick det över fort. Han hade själv varit en av dem som var först in i leken igen efter att något avbrutit det.

"Den som sig in i leken ger får leken tåla. Det är du som kittlas, jag bara försvarar mig" svarade han henne med ett skratt och gav henne en roat menande blick.

Hon blängde upp mot honom, men sedan sprack ansiktet upp i ett busigt flin.
Han hade rätt.
Constance gick ner i lekposition med baken upp i vädret, öronen spetsade och tungan hängandes ur munnen. Svansen vispade glatt.
Hon nafsade efter hans tår, vilket var ungefär det enda hon nådde.

Han låg kvar, till hälften vänd på rygg, och gav ifrån sig ett dovt fnitter innan valpen började nafsa efter hans tår. Med ett roat läte hissade han sig tungt upp på fötter. Det ena bakbenet hotade att vika sig och han svajade lätt innan han lägga över tyngden på de andra benen. Det lekfulla leendet hängde dock kvar i det breda ansiktet då han tog ett halvt steg framåt och på lek högg efter den lilla.

Off:
Vettu, detta roll går fruktansvärt långsamt och jag behöver plats i min tidslinje... Jag antar att du inte ser detta, av en eller annan anledning (antagligen har du också mycket att göra, precis som alla andra just nu), så jag tänker faktiskt kalla det avslutat. Vi kan ta hur det slutar via PM eller msn eller liknande, så går inte händelsen förlorad C:

Avslutat

Fridens liljor!