Tistel visste bättre än att plocka någon av rosorna från de vackra trädgårdarna, och hon behövde inte gå långt från Civitas murar för att hitta fynd. Blommorna i Relictus växte svarta, mörka, och de riktigt vackra skimrade i lila eller rött. Tistel plockade dem försiktigt och lade dem i en liten påse hon hade om halsen. De var menade för en blomsterkrans. Vanligtvis var hon inte alltför brydd om det pråliga och ytliga, men hon hade alltid älskat blommor. Våren var här och med det ville hon bära en krans som mamma gjort när hon var liten. Det var något tryggt med de nostalgiska barndomsminnena, och hon ville klamra sig vid dem, hålla dem vid liv. Kanske kunde hon göra en krans till Miranda, också. Grendel ville säkert hjälpa till, om hon bad snällt. Hans kraft var så behändig, men för alla kransar behövde Tistel samla tillräckligt med blommor.
     En obetydlig blomma i jämförelse med de andra vann hennes uppmärksamhet. Den trivdes gott i solljuset. De lila, spretiga små bladen sträckte sig mot himlen, men Tistel noterade tydligt de sylvassa taggarna som växte ut ur stjälken. Hennes namnblomma. Tistel rynkade på nosen åt den och gav den en skarp blick som om den precis sagt något dumt till henne. Hon gillade inte tistlar.
Som om hennes onådiga tankar till namnblomman besvarats frös den plötsligt. Temperaturen sjönk märkbart omkring henne och hon förvånades över det frostiga täcket som kröp över växten. Bara över tisteln. Tistel insåg förtjust att det var hon som var orsaken till den plötsliga temperaturskillnaden - trots allt var det ju vår, och solen hade värmt landet gott idag. Det blev allt kallare, så kallt att hennes andedräkt blev ånga i luften, så att gräset runt hennes fötter kristalliserades. Telepati hade alltid varit hennes enda förmåga, detta var helt nytt. Utan att slita blicken från den förfärliga blomman började Tistel förtjust föreställa sig sin mors min när hon äntligen kunde dela de goda nyheterna.

[Maksim]

Maksim gladde sig för en gångs skull av tystnaden som låg över platsen. Civitas var alltför ofta fullt utav väsen. Muller och buller från morgon till kväll. Han hade vant sig med tiden, men ibland behövde han lugnet och bara ljudet av insekternas surrande.
    Ljudet av steg fick honom att spetsa öronen och höja på huvudet. Genom buskarna skymtade han en rosa fäll, lång och böljande. Det dröjde inte länge innan han insåg att det var Tistel. Hennes vackra gestalt var svår att ta miste om när det stod i kontrast mot de mörka växterna.
    Utan ett ljud kikade han försiktigt närmare mellan växterna. Hon hade stannat framför en blomma, och precis när Maksim skulle träda fram förändrades temperaturen kring dem. Den sjönk, och han såg tydligt hur växten frusit framför henne.
    “Tistel, hej.” Hälsade han och sökte efter hennes blick samtidigt som han tog några kliv närmare henne. Maksim skulle säga att dem var vänner, de hade trots allt spenderat relativt mycket tid tillsammans och han tyckte om hennes umgänge. Tistel hade redan från början varit vänlig och öppensinnad gentemot honom, något han nu i efterhand uppskattade. Det kändes som om något förändrats sedan händelsen med Sezja, som om Tistel avsiktligt hade undvikit honom.
    “Jag visste inte att du ärvt Auroras kyla,” fortsatte han och det ryckte i hans mungipor, väntandes på någon slags reaktion från hennes sida.

När Tistel hörde Maksims röst stod hon stilla en stund och observerade tyst hur frosten skingrades under hennes tassar. Blomman förblev där den blev, som om kylan aldrig greppat den. Hennes andetag blev osynliga i den alltjämt varmare luften. 
     Tistel såg sig långsamt över axeln och studerade Maksim under luggen. Hon var inte så van vid att vara den som överraskades av andra. Hon hade inte hört honom komma.
"Hej," hälsade hon och log, även om leendet inte helt nådde hennes ögon. Det var svårt att glömma vad hon sett där vid bönevattnet, trots att hon var väl medveten om att det inte varit menat för hennes ögon. Det var inte mordet i sig, blodet, eller ens främlingens döende gurglande som störde henne. Det var att det var han. Hon hade inte trott det om Maksim, fina lilla Maksim. 
Kanske var hon bara godtrogen som trott nåt annat. De höll ju på att växa upp, och hitta sin plats. Tistel litade dessutom helhjärtat på Even. Det hade funnits en själig anledning bakom, det tvivlade hon inte en sekund på. Men hon kunde inte släppa tanken på att Maksim bara skulle... göra så. Utan vidare.
"Inte jag heller," svarade hon. En mild huvudvärk började pulsera bakom tinningarna. Hon skulle behöva träna. "Men det känns passande." Nu kan jag äntligen ta min kyla inifrån och ut. Tistel drog i mungiporna. Hennes röst var silkeslen och mjuk, som alltid. "Smyger du på mig? Eller ville du något?"

Det var något med Tistels leende som fick hans egna att svalna. Hon såg på honom annorlunda, precis som alla hade gjort när han först anlänt till Civitas.
    Maksim skakade på huvudet och tog de sista stegen fram till henne så att han nu stod precis framför henne.
    “Jag har varit här ett tag”, började han samtidigt som han såg sig omkring. Kylan hade lagt sig och solens strålar vilade återigen på både växterna och dem. “men nu när du ändå är här”, han pausade kort och lade hela sitt fokus på henne. “så vill jag att du ska veta att jag gjorde det som behövde göras.” Maksim visste att han inte behövde förtydliga vad han menade, han var säker på att Tistel var smart nog att förstå vad han pratade om.
    Maksim hade hört flera av åskådarnas teorier och konspirationer över vad som hänt, vissa mer sanna än andra. Frågan var bara om Tistel hade hört en utav de mer trovärdiga, eller om hon kanske inte hade hört något utan bara utgått från det hon hade sett.
    “Vet du vad hon ville göra med mig?” Maksim hade ingen anledning till att försvara sig, men han ville vara på god fot med Tistel. Trots allt var hon Auroras dotter, och hans vän.

Tistel stelnade litet när han började gå in på det där ämnet. Varför? Det var inte hennes ensak. Hon rynkade lite på pannan och plockade tankspritt några av de vackra rosorna som växte på en buske för att lägga dem i sin väska.
"Varför försvarar du dig för mig, om du gjorde det som behövde göras?" mumlade hon till svar och gav honom en mild blick. Litade han inte på henne? De var trots allt vänner. Det var iallafall vad Tistel trott. "Är du rädd för vad jag ska tycka?"
Blommorna doftade sött från Tistels väska, som hon rättade till efter att den hamnat lite snett. Hon hade även velat göra en krans för Maksim. "Du skulle kunna dräpa tusentals, om det vore vad du behövde göra. Jag kommer aldrig bli rädd för dig, eller vända dig ryggen." Det fanns en allvarsamhet i hennes blick, trots att samma lilla vänskapliga leende spelade över hennes läppar. Hon menade varenda ord. "Jag är din vän, och du kan lita på mig, liksom jag kan lita på dig. Så låt bli att förklara. Förklaringar är för de oförstående. De illojala, som inte förstår."
Hon tog en paus, andades ut. Det viktigaste återstod att få sagt. Förklaringen som Maksim letade efter. "Med det sagt. Självklart blev jag chockad över det jag såg. Är det fel av mig?"

Är du rädd för vad jag ska tycka?
    Maksim spände käkarna och såg ned på blommorna som Tistel varsamt valde och plockade. Han tänkte inte erkänna varken för sig själv eller för henne att han hade varit rädd för vad hon tyckte och tänkte. Tistel var hans vän, och han ville inte riskera att förlora henne på grund av ett missförstånd.
    När hon talade vidare höjde han blicken för att möta hennes igen. Det kändes bra att höra henne säga att de kunde lita på varandra och att hon aldrig skulle vända honom ryggen. Men det fanns en viss tvekan inom honom, han hade hört dem orden förut och vad hade hänt? Han hade blivit övergiven, sviken. Han ville inte att Tistel skulle behöva gå samma möte som Sezja.
    “Det är inte fel av dig”, det drog uppmuntrande i hans mungipa. “Jag blev själv chockad”, fortsatte han och ett fundersamt uttryck spred sig över hans anlete. Maksim hade aldrig kunnat tänka sig att han skulle bli en som dräpte, oavsett om det var av rättvisa eller nöje.
    Han drog ett djupt andetag och skakade på huvudet. Nu när han visste vart han hade henne, behövde dem inte längre prata med om det. Maksim funderade på att bege sig hemåt när en tanke slog honom. Ett litet busigt leende spred sig på hans läppar, som om han kommit på det mest genialiska idéen.
    “Din nya förmåga,” rösten var vänlig när han tog ett litet kliv närmare henne. “vet du vad vi hade kunnat skapa? Tillsammans? Med lite övning."

"Varför byter du samtalsämne?"
     Tistel såg på honom med stora ögon, utan att kunna besvara hans busiga leende. Hon kände sig inte färdig, men om det var vad Maksim ville, så. Hon ryckte på axlarna, och försökte sig på ett litet leende, även om det inte kändes helhjärtat. Hon hade fortfarande mycket att smälta. "Jag vet inte, Maksim. Vad hade du tänkt?" Hon skakade mjukt på huvudet, och luggen dansade till över hennes hjässa.

Maksim rynkade på pannan åt hennes fråga och lät blicken glida till blommorna medan han funderade. Det var hon som, när han närmat sig ämnet, nästan avfärdat det. 
    ”Jag antog att det inte fanns något mer att prata om”, sade han dovt samtidigt som han sökte sig till hennes blick igen. ”Jag vet vart jag har dig.“ Han tog ett litet kliv närmare henne. ”Och du vet vart du har mig.” Maksim kunde inte låta bli att undra om hon verkligen visste. Var Tistel medveten om vad hon tackat ja till dagen då de blivit vänner, hur mycket deras vänskap kunde kosta?
    Han rycktes ur sina tankar när hon åter talade. För några sekunder hade han glömt vad han sagt, men nickade sedan något frånvarande.
    ”Isskulpturer”, ett snett leende klöv hans anlete. ”De vackraste som Civitas och hela Numoori någonsin skådat.”


[Avslutat]