Det var en grå vinterdag med isande kalla vindar som flocken stod utspridda i en halvcirkel inför den fjättrade hanen. Molok stirrade envist tillbaka, men för svag för att göra någonting. Roop hade snott sega rötter om hans ben och vingar, och fastnaglad mot marken fanns det inte mycket mer han kunde göra än att just stirra. Hon kunde se hur bitter han var, men elden som reflekterades i hans ögon från brasan intill var ingenting jämfört med vreden Ronia kände när hon såg på honom. Hon hade kunnat förlorat många på grund av hans val. Vad straff de än kommit fram till skulle vara välförtjänt.
   "Du vet varför du är här", började hon. Hon gjorde en svepande gest ut över flocken. Agget var tydligt i vassa blickar och rest ragg. Hon kunde nästan känna Mercedes vibrera intill henne. Hennes morrning var som en jordbävning. Ronia började cirkulera runt honom, stegen långsamma och tunga. Någonstans lockades hon att göra vad hon skulle gjort om hon varit närvarande de där gångerna - blotta tänderna och kasta sig över honom för att försvara sina vänner. Men den möjligheten hade sedan länge passerat. Hon var inte intresserad av att attackera hjälplösa vargar. De hade hållit på honom ett bra tag, längre än som egentligen varit planerat. Det hade varit svårt att enas om det bästa sättet att hantera situationen. De hade diskuterat fram och tillbaka i timmar så gott som varje kväll, och många eldar hade tänts och falnat under de allt mer hettade diskussionerna. Allt de kunnat enas om var att de inte kunnat släppa honom lös hur som helst. Mercedes hade yrkat på att döda honom, en gång för alla, men Ronia hade tvekat. Det skulle kanske vara det bästa för alla, att undanröja hotet innan det kunde skada någon annan. De flesta övervägde det nog fortfarande när de väl stod där.
   "Du gjorde ett misstag i att ge dig på oss. Idag ska du ångra det." Hon stannade till framför honom, mätte honom med blicken. Hur mycket hon än tittade fanns inget att se. Hon kände total likgiltighet gentemot hanen. Hon tänkte återigen att hon inte borde skona honom, att de borde avsluta honom här och nu.  
   "Men vi ska inte döda dig. Du hann inte döda oss, i slutet av dagen. Du hade tur." Ronia sökte Assars blick, och honan steg fram ur halvcirkeln med en dolk mellan käkarna. Det fanns inget tvivel i hennes steg när hon rörde sig närmare deras fånge, och Roop drog åt rötterna om hanen när han gjorde ett försök att slita i sitt fängelse. Assar ägnade honom en lång blick innan hon sänkte dolken ner mot hanens vingar.  
   Fjäder efter fjäder ansades bort från vingarna, från de långa handpennorna till de kortaste täckare närmast vingfästet. Vitt föll till marken i högar när fjädrarna skars av i korta, hackiga tag av skarp metall. Vinden hade börjat föra med sig resterna av de mäktiga vingarna innan tiken slutligen rätade på sig och steg bort från vad som återstod av den vingklippta hanen. Hon återvände till flockens sida, och Ronia steg fram på nytt. Fjädrar växte ut, men det gjorde inte de ben, öron och ögon han tagit. De var inte klara ännu. Hans gärningar gick inte att karva ur historien, men det fanns annat som heller inte försvann så lätt. Alla som mötte honom skulle veta vad han gjort. De var inte klara ännu.
   De hade en sann syndare i klorna, trots allt.
   "Malphas!" Ronias röst ljöd klar över samlingen när hon kallade på aposteln, och ut från skuggorna steg han. Bakom sig hade han flera vargar av varierande utseenden, ett par högre till manken, och några mindre. Hon hade inte kommit att känna dem alla lika väl, långt ifrån, men Malphas hade varit den med närmst kontakt med Isil Anar sedan deras första möte för ett par månvarv sedan. Även om det varit ett turbulent sådant så kunde hon i dagsläget lita dem tillräckligt väl för att kalla på dem, och Ljusets Krigare hade svarat.
   Ronia nickade åt dem när de nått fram till flocken. De slöt upp intill Ronia framför den vite och granskade fakargen med kritiska blickar. En av dem bar ett föremål, och samma varg steg bort mot elden för att placera verktyget i glöden. Honan fixerade blicken på flammorna och började hetta upp metallen tills den glödde vit. Ronia ägnade Molok en sista blick innan hon återvände till Isil Anar.
   "Bränn honom."

[Till Isil Anar och Ljusets Krigare. Alla från IA är närvarande, inklusive Ljusets Krigares renade medlemmar (utspelar sig innan LKs andra rening). Rollspelet är framdiskuterat tillsammans med Cat, Moloks spelare.]

Molok hade svårt att sätta ord på sina känslor. Han var ursinnig, brinnande av vrede både inombords och utåt, men han kände sig även krossad, besegrad. Ett flertal gånger under sitt liv hade han tänkt på just denna stund, och varje gång hade han intalat sig själv att han var okej med det. Skillnaden till nu var att det var på riktigt, och att han nu hade allt att förlora. För första gången under hela sitt liv kände Molok sig inte färdig med det han åstadkommit, långt ifrån. Han hade funnit sin mening med livet på det mest oväntade sättet som var tänkbart — genom kärleken till Nome. Nästan hela sin vakna tid ville han spendera tillsammans med henne, och utan hennes närhet kände han sig tom. Även relationen till Blair och Bambra hade skapats och förstärkts. 
    Molok ville inget annat än stolt svälja sina egna känslor och förneka dem. Aldrig hade han kunnat föreställa sig att han skulle vara möjlig till att gilla någon över huvud taget, och att älska sin andra hälft så mycket att det gjorde ont fick honom att må illa. Det var patetiskt vad det gjorde med honom, och trots det kunde han inte låta bli.  
    Det var därför hans tankar gick till henne när han nu stod framför dem alla. Molok visste vad han hade gjort i dessa trakter och hur han hade betett sig, men genom att lämna platsen hade han varit säker på att han skulle komma undan. Ack så fel han hade haft med så mycket.
    Han ville slänga ur sig en hotfull eller sarkastisk kommentar, men giftet som flöt i hans vener tillät honom inte ens till att röra en min. Det enda som kunde tala för honom var hans svarta öga, som nästan tycktes brinna av hat när han såg på var och en av dem, och slutligen föll på den som skulle utföra det första straffet.

Hon hade fått uppgiften, äran, att dela ut den första delen av straffet. Bladet hon bar i munnen var skapat av henne enbart för denna orsak och det glänste hotfullt i det grå ljuset. Helt orädd mötte hon hans hatiska blick, såg djupt in i den medan hon steg fram.
Hans brott var tydliga nu, han hade skadat Yio, han hade tagit Dignes ben och både ett öra och öga från Mercedes. Och det var inte det enda han gjort i sina dagar, precis som inte detta var det första straffet han fick. Både ärren bland hans ljusa fäll och hans minnen talade om detta.
Med mjuka rörelser lät hon metallen glida över hans vingar och fjäder efter fjäder föll till marken. Till en början uppvisade hon tydlig skicklighet då hon arbetade, precis och exakt höggs fjädrarna utan en skråma på hans knottriga skinn. Det var som att hon ville bevisa sin hantverksskicklighet, visa att hon kunde om hon ville men att hon faktiskt inte ville för inte långt in i processen blev rörelserna slarvigare. Sår skars upp och blod droppade stundvis ner på det vita dunet vilket fördes bort av vinden.
Med återhållen ilska gick hon tillbaka till ledet och såg på medan Ljusets krigare steg fram.


[Redigerat inlägg. För Moloks slutgiltiga straff, se här: Länk]