Orden fräste och kokade om vartannat.
     “Förbannade ormtunga. Rutten. Jag ska vända henne ut och in.” Den tidigare frustrationen hade bubblat upp till ett rykande utbrott. Himmelens rand hade börjat blekna och stjärnorna börjat tyna bort. De skulle bli fast här i utkanten av skogen tills morgondagens kvällning. Ännu en anledning som eldade på hennes redan vissna humör. Det ursinniga muttrandet fortsatte när hon vankade av och an på samma ställe. Hon var stel och ryckig i sina rörelser, och i hennes röda ögon var pupillerna bara små, svarta avgrunder av intighet. Hennes sargade anlete skalad av all kärlek bara lämnat förvridet i något som bara kunde efterlikna en djurisk vrede.
     “VAD?” spottade hon när Maksim rörde sig längre bort. Avståndet mellan dem var större än hon väntat sig, ännu hade hon inte riktigt vant sig vid den förhöjda hörseln. Varya bet ihop så pass hårt att käftarna knäppte. Med en enda ryckig rörelse vände hon sig om och närmade sig honom istället.
     “Och du,” hon fnyste nästan föraktfullt. “Vad gjorde du? Vad sa du? INGET.” Hon stannade upp en knappt noslängd framför honom. “Just det. Ingenting sa du. Du lät mig stå där som ett fån. ETT FÅN. Är det vad jag är för dig? Va? VA?” Läpparna drogs upp över hennes tänder och hon stirrade ner på Maksim med hotfull blick. Hon hörde hans puls slå i öronen. Den var farligt nära.
     “Efter allt jag gjort för dig…” Rösten blev låg och kall. Varya tvingade sig se bort med ett frustrerat grymtande. Var Maksim verkligen lojal henne? Alla dagar som han spenderade utan henne - vad gjorde han egentligen? Kanske hade Nilo satt klorna i honom. Hon ruskade på huvudet för att splittra tanken. Den var alldeles för riskabel, och Varya var redan på sin bristningsgräns.
      “Har inte jag stått upp för dig? Har inte jag varit där när du behövt mig? Du vet att jag ALDRIG,” hon högg tag i honom med blicken igen, “skulle låta någon förnedra dig så. Du fattar att det var det hon gjorde, va? Förstår du det? Får du in det i din tjocka skalle?” Hon hade kallat henne ful. Det var det hon antytt. Det var det hon menat när hon stått där i sin högtidliga prakt och påpekat hennes ärr. Gjort sig rolig på hennes bekostnad.
      “Titta på mig när pratar med dig!” röt hon nästan. Hon hatade när han vek av med blicken. "Vad är det så intressant med dina egna två framtassar?", hade hon en gång frågat med stämman drypande av sarkasm.
     “Det är för dig jag ser ut såhär, vet du.” Ditt fel. Varyas humörsvängningar var inte något ovanligt. Men med den eggande hungern och den svartmålande avundsjukan blev det nästan en dödlig kombination. Underliggande stress och paranoia spillde ut i hennes vredesutbrott.
     

“Är det vad jag är för dig?”
    Det var nästan som om han kunde ta på spänningen och hotet som vilade i luften. Maksim darrade när han mötte hennes blick som brann av ilska och förakt. All den tid de hade spenderat tillsammans hade fått Maksim att kunna läsa Varyas humör och kroppsspråk mer än vad han kunde med sitt egna. Hennes vassa ord träffade honom som dolkar i bröstet, förgiftade hans tankar och fick ångesten att växa likt ogräs. Varya var ursinnig, och hon hade all rätt till det. Han hade skämt ut henne, och nu skulle hon överge honom. Lämna honom till att ruttna och dö av skam och rädsla.
    “Nej, nej…”, hans underläpp darrade ängsligt när han talade. “Du är allt för mig…”, han gjorde ett försök till att möta hennes blick, men det var som om den trängde rakt igenom honom och osäkert såg han ned i marken och sina tassar. “utan… utan dig är jag ingenting, mamma.”
    Maksim ryckte till vid den plötsliga förändringen i hennes röst och motvilligt sökte hans blick sig till hennes igen.
    “Det är för dig jag ser ut såhär, vet du.”
    Orden träffade honom hårt, så hårt att det för några sekunder kändes som om all luft lämnat hans lungor. Hjärtat slog snabbare än någonsin förr och förtvivlan ökade i takt med den. Tårarna sved i ögonen och skakigt svalde han gråten som växt sig tjockare i halsen. Han visste inte vad han skulle säga eller göra för att få henne att stanna.
  “Förlåt, förlåt…”, snyftade han och skakade på huvudet. Varyas ord hade bekräftat hans fruktan. Hon ångrade sig, ångrade att hon någonsin räddat honom. “jag borde ha sagt något, vad som helst. Det är mitt fel, allt är mitt fel.” Varför hade han börjat tänka på Kolzak? Varför, varför, varför?
    Maksim bet ihop käkarna.
    “Jag lovar att bli bättre, jag svär… Snälla”, han tog ett försiktigt steg närmare henne trots att han var medveten om faran. "lämna mig inte… jag gör vad som helst, mamma. Vad som helst.”

“Ja, du säger det ja,” muttrade hon bara över hans ord. Ord betydde ingenting. Det hade aldrig gjort det. Allt var bara mer eller mindre lögner. Det enda som spelade någon roll var handling. Men inte ens handling kunde vara helt ärligt.
     Men så började han gråta. Det snyftande ljudet lät så gällt i hennes öron. Hans darrande röst var patetisk. Varya kände blodsmaken i sin egen mun när hon gnisslat tänderna alldeles för hårt.
     “Sluta grina, det låter så förbannat.” Men han slutade inte prata. “Lägg av då. Jag försöker tänka. Jag kan inte tänka när du tjuter sådär.” Orden var knappt hörbara över hans bedjande. Öronen och tankarna fylldes till bredden av hans fruktansvärda gnällande, av hans bultande hjärta. Och så rörde han sig. Impulsen var så blixtrande snabb att hon inte ens hann tänka sig för förrän hon högg efter honom. Hennes käftar smällde ihop bara en hårsmån från hans nacke. Det dova morrandet som växte i hennes strupe var inget annat ursinnigt. När Varya såg hans stora, glansiga ögon stirra upp på henne kände hon inget annat än hat. Hon såg sig själv i honom. Desperation, rädsla. Och det fanns ingen annan hon hatade lika mycket som sig själv.
     “Jag är HUNGRIG. Ser du inte det?” fräste hon. “Använder du ens de där stora ögonen du har?” Under andan svor hon åt honom igen.
     “Spring efter den där lilla hyndan. Någon av hennes valpar borde duga.” Varya vek av med blicken igen. Ansiktet var förvridet i avsky. “Hör du det?” Tonen blev högre, som om att hon förväntade sig att han inte skulle förstå. “Spåra henne, och hämta en av de där äckliga snorvalparna åt mig,” förtydligade hon. “Vad behöver hon flera stycken till? En är tillräckligt med jobb.” Hon gav honom en menande blick.
      “Seså! Gå! Spring! Vad väntar du på?” Hon klarade inte av ett ögonblick till av hans snyftande.

Maksim försökte hindra tårarna från att rinna nedför hans redan fuktiga kinder, men förgäves. Det hade gått en evighet sedan han känt sig lika rädd som nu, och han visste inte om det var för Varyas plötsliga och aggressiva utfall eller orden som lämnade hennes mun.
    Paralyserad av rädsla stod han helt still vid hennes plötsliga attack. Hennes morrningar låg hotfullt över honom, fick honom att motvilligt pressa sig ned mot marken. För ett par korta sekunder önskade han att hennes käftar träffat. Han förtjänade inte att skonas, och han skulle offra sig själv för att mätta sin mammas brinnande hunger. Och skulle hon lämna honom nu, visste han med all säkerhet att han inte skulle överleva. Varya var hans allt, hans liv. Utan henne var han ingenting.
    “Någon av hennes valpar borde duga.”
    Maksim hade lärt sig att acceptera Varyas natur. Till en början hade han haft många inre konflikter, kluvna känslor över att behöva hjälpa henne att locka fram sina byten. Hon behövde blod för att överleva, och inte från vanliga bytesdjur - utan de ur samma sort som han själv. Offren hade för de mesta varit äldre, åtminstone äldre än vad han själv var. Att nu ta ett ungt liv, med familj, kändes inte rätt. Men Maksim vågade inte säga emot. Han var tvungen att göra det för henne, annars skulle hon överge honom.
    Han svalde hårt och nickade. I en långsam rörelse, för att inte riskera att hetsa henne till ytterligare ett utfall, ställde han sig upp och tog ett par steg bort från henne. Maksim visste precis vad han skulle behöva göra. 
    “Jag ska inte göra dig besviken igen”, hans röst var endast en svag viskning, men han visste att hon skulle höra honom. “jag lovar.”

[Avslutat]